En del av mitt hjärta.

Endorfindrogen intog min kropp till fullo de två första veckorna på sommarsemestern. Träningsläger i sann löparanda. Löpningen i fokus och inget annat. När du inte ligger plant ner i en säng eller i ömsom sol och skugga med en god bok eller sovandes så äter du och fyller på med vatten. Alla andra ingredienser är onödiga för de snor din träningsenergi. Du vet vart ditt fokus ligger och du vet varför du valt bort allt annat just där och då. Träningsglädje i en bubbla. Mitt livselexir. Livskvalitet. Att kunna göra det du vill med din kropp. Det är ingen annan som sätter din ena fot framför den andra och får dig att springa nära 2h varje dag. Du har en tanke, du uttalar den och håller dig till den med en lyhördhet.


Vila är lika viktigt som att träna. Hemma är det dock lite svårt att få till den där siestan som spanjorerna håller fast vid. Jag tillhör exempelvis en av alla människor som säger att jag inte hinner läsa böcker och det är verkligen sant. Jag har inte en timma över om dagarna för att försjunka mig djupt ner i en bok, vilket är synd och skam. För jag gillar att läsa, Henrik också, och därför fick vi betala övervikt på resan ner. Och hem. Men det var det värt. Deckare har blandats med verklighet där bland annat en bok om kronprinsessan har sträcklästs, Mia Skäringers bok med en något snuskig titel har plöjts igenom, Michael Nyqvists bok och Liam Norbergs Insidan är två andra biografier. Familjens projektledare säger upp sig, av en härlig Gunilla Bergensten som jag jobbade ett kort tag med i början av mitt yrkesverksamma liv. Tänkvärd och provocerande på ett bra sätt. Kriminalromanen Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen rekommenderas, liksom Miraklet i Anderna av Nando Parrado. Bara några av alla böcker vi släpat tur och retur. Jag gillar att läsa om olika livsöden. Verkliga berättelser och inget hittepå. Livet är inte enbart en dans på rosor och att läsa om olika händelser som drabbat andra ger stor behållning och dessutom lär man sig mycket om sig själv genom de funderingar som dyker upp. Men att få bryta av med en spännande kriminalare eller en relativt blond och IQ-befriad tjejbok kan också vara skönt. En sådan där bok med rosa framsida som andas läppglans så långt ögat når, en bok Henrik inte skulle ta i. Två sådana hade jag med också, för balansens skull. Något måste väga upp hans maffiaböcker. Mixen av böcker vi hade med var perfekt. Harmoni och balans. Lite som med löppass. Långpass varvas med vanlig distans, bryter av med dubbelpassdagar, blandas med kortare löppass, varieras med intervaller, snabbdistans och annan hårdare körning.


Det har blivit dags att summera årets semester, träningsläger eller bröllopsresa, om man så vill. Första halvlek i La Santa var fantastiskt bra och i siffror blev det 30 mil uppdelat på två 15 mila veckor. Två långpass i veckan för att miljön tillåter och lockar mig till det, intervallpass på bana, tuffa bergspass och ett helt gäng med vanliga underbara lavadistanspass. Sedan vände vi blad som Myggan så fint beskrev det. Vi lämnade det spartanska livet på Lanzarote mot bröllopsreselyx på den sandigare grannön Fuerteventura och byn Playitas. Den här gången hade jag dock riktigt svårt att släppa taget och inse att tiden i byn är semester och lånad tid. Mitt liv är inte där, även om jag så gärna vill. Jag hoppar in i andra människors liv och gästspelar. Med löparskor njuter jag av det som för dem är frukost, lunch och middag. Men den här gången var det annorlunda. Vi har aldrig haft det bättre i La Santa. Både Henrik och jag har svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde det. Melankoliska och med en stor saknad klev vi ombord på den där färjan och sa hejdå för den här gången. Efter en lång resdag med cykelväska, resväska och bag samt en IKEA-kasse (!) införskaffad i Arrecife som extra hjälp i vår lilla semesterflytt ankom vi Playitas. Lokalbussen var vårt färdmedel, vilket är en stor kontrast till det vi landade rätt in i. Chartervärlden, ytlighet och ett hotellkomplex med golfbana. Om jag ska vara elak. Med höga förväntningar var det många saker som gjorde oss besvikna när vi kom. Men det mesta låg i vårt eget huvud för att vi kom från vårt paradis och hade en annan bild av vad det här stället skulle erbjuda oss.


Vi ska inte grotta in oss i tråkigheter och därför lämnar jag vårt första intryck åt sidan. Men måste poängtera att det är dåligt av ett hotell som marknadsför sig som träningskomplex med bland annat löpning och cykel i fokus att inte kunna berätta något i överhuvudtaget kring vart man bäst springer. Mer än att du kan springa i ytterkanten av golfbanan om du vill eller ta dig en tur mot piren där du hittar markerade grusvägar fast markeringarna är bortplockade så det kan vara svårt att hitta rätt rutt. Säger man så till mig så tänder jag på alla cylindrar. Henriks svar blev; ge mig en färgburk och en karta så kan jag märka upp dem åt er. Hur svårt ska det vara? Ja, jag håller med, hur svårt kan det vara. Men jobbar man som guide och inte har tagit ett löpsteg själv och inte kikat runt hörnet på hotellet man jobbar på, så kanske man ska vara ursäktad. Fast nä, det ska man inte för vi betalar en hel massa för att åka dit för att springa och cykla. Och den här typen av hotell kräver lite andra guider i min mening. När Henrik sedan på frågan vart cyklar jag bäst mountainbike får svaret det gör du bäst nere i Morro Jable (över 5 mil bort) eller i Corralejo (runt 10 mil bort) så tappar jag nästan fattningen. Så han ska cykla asfalt 5 alternativt 10 mil tur och retur (alltså 10 respektive 20 mil) för att där kunna cykla sitt träningspass på single tracks, när han har åkt till hotellet på ön som marknadsför sig som ett paradis för löpare, cyklister och motionärer som gillar andra typer av aktiviteter. Lite lustigt kan tyckas.


Hur som helst så är vi inte missnöjda alls. Faktiskt inte alls. Utan vi har fått riktigt bra träning och haft en underbar andra halvlek med bad i vår egen pool, lugn och ro på vår egen altan i den trerumsvilla vi hyrde som honeymoon boende sista två veckorna. Påhälsning av våra vänner Steve och Maria. Moet i solnedgången, massvis av tapas och god mat, gott vin, solsken och bokläsning. Testat spinningklasser och coreklass utomhus under bar himmel med vacker utsikt på hotellet. Instruktörerna är riktigt duktiga och då är jag något (läs: väldigt) kräsen. Åkt runt med bil och sett hela ön och alla trevlig surfbyar samt mindre trevliga överbyggda turistorter. Men jag hade inte planerat att springa mina kvalitetspass på löpband när jag skulle befinna mig i paradiset. Det finns en löpbana att låna nyckel till som troligen är ypperlig i Gran Tarajal. Kändes dock lite ensamt att vara där själv och blåsten som står som en vägg i ansiktet varje dag var inget bra alternativ för att få till riktig kvalitet på de tuffa passen. Så jag har njutit av löpband i sjuk värme inomhus. Något borde det ha gett, hoppas jag. I vart fall lite lagom med pannben. Långpass lyckades jag samla på mig, men i ömsom mycket trafikerad väg och ömsom motvind så att det var värre än värst. Svårt att beskriva, men när du springer i femminuterstempo men får trycka på som om det vore 3.45-tempo så förstår du. Vinden har vissa pass varit så extrem att jag tappat glädjen i löpningen. Det är svårt att njuta av att trycka på hårt när det går sakta, mer motiverande att trycka på när du känner farten i ansiktet och trycket i benen. Men det är säkert härdande på något sätt det också. Och jag har haft några riktigt fina pass också och fått fina mängdveckor blandat med kvalitet även på den sandiga ön.


Nu låter det kanske som om jag inte skulle rekommendera Playitas till någon. Men faktum är att Fuerteventuras träningspärla nog passar de flesta bättre än vad mitt smultronställe gör. Om vi får barn så är Playitas perfekt för att kombinera sin träning med kul för kidsen. För min mamma som älskar att träna och hennes Kjell så är det ett riktigt bra ställe att åka på aktiv semester till och de kommer att åka dit framöver. Men för en marathonlöpare som vill springa många, långa varierade rundor är det inte bästa stället i min mening. Men gillar man att kombinera med annan träning och få en härlig vecka kan det ändå vara värt ett besök. Allt är som vi vet relativt. Och vi måste alla skaffa oss vår egen åsikt. Själv kommer jag att välja enbart La Santa nästa gång. För om man trots bröllopsreselyxen saknar det spartanska livet i en liten lägenhet i en spansk by på Lanzarote så vet man helt enkelt vart hjärtat hör hemma. Semestern sjunger på sista versen. Winnerbäck sjunger är det jobbigt att tiden går och man blir äldre eller är det kul att vara med. Och vi njuter till fullo av de sista skälvande timmarna med ännu en god bok i handen. Den jag sparat till sist för att njuta som mest. Chasing Lance. En bok om Armstrongs sjunde raka Tour de France seger. Det är kul att vara med som svar på Winnerbäcks fråga och det är en underbar sommar som lider mot sitt slut. Vardagen är här. Spinningklasser, jobb, löpning och lite annat däremellan. Livet hemma är det riktiga livet. Men jag kan inte säga borta bra men hemma bäst. För La Santa är lika bra som här. Nu går deras liv vidare och vårt här. Bebispojken blir äldre, Maria och Steve jobbar på i cykelbutiken, Basil serverar tapas och kaffe. Och någon gång tangerar vi varandra igen. En del av mitt hjärta finns där.