Back on track.

Ibland blir jag rädd för mig själv. Någon nyser i mataffären, en annan hostar på tåget, en tredje är snuvig i ett möte och jag kan fortsätta räkna upp scenarier då jag misstänksamt tittar upp, håller andan tills jag inte har luft kvar, tvättar händerna för femtioelfte gång eller bara blir livrädd. En förkylning tar träningsdagar, dränerar kroppen på energi och förstör så mycket för någon som satsar på sin idrott. En vanlig person tycker att det är jobbigt att vara hostig och snuvig men det står inte så mycket på spel. Och därför kanske de inte tänker på vad de utsätter andra för. Om jag är förkyld och exempelvis ska på kundmöte så meddelar jag innan att jag är förkyld och att vi kanske ska ställa in. Samma gäller i privata sammanhang. För man har inte alltid lust att utsätta sig för smittorisk. Och för mig handlar det om respekt för andra. I Kina bär man munskydd för att visa hänsyn när man känner sig krasslig. Visst nu är det bra att bli förkyld då och då. Stärka immunförsvaret lite grann. Jag har hittat ett vad jag tror bättre sätt att stärka det där försvaret. Spinninginstruktör vecka ut och vecka in i en sal med trettio-fyrtio personer som flåsar, svettas och fräser. Det blir en del bakterier i den salen och lite som att vara dagisfröken eller läkare. Kanske har det hjälpt mig. Jag hoppas det, för till Kina har jag inte planerat att flytta och mer tappad träningstid inför årets målsättning har jag inte råd med just nu. Känner mig faktiskt stressad över min träning för första gången på länge. Förkylningen som satt i benen under halvmaran slog till med full kraft i förra veckan. Jag hann med att hålla spinningklasser och springa några löppass, så veckan var inte helt värdelös. Men utan kvalitetsträning inget pers och framförallt ingen underbar flygande känsla den sista oktober. Och det är känslan jag vill åt. Känslan som får mig att rysa och älska marathondistansen. Oslagbart att närma sig mållinjen och känna sig stark även om energin håller på att ta slut helt. Väldisponerat och vacker löpning. De känslorna skapade högtflygande planer för träningen under sju veckor fram till maran. Nu försvann en vecka bara sådär. Snytpapper och nässpray. Åt pipsvängen med den veckan.


Inget ont som inte har något gott med sig. Benen, huvudet, kroppen, psyket, viljan, allt finns nu här redo att ta itu med veckorna fram till race day. I måndags bestämde jag mig att jag bara måste vara back on track, alltså löpduglig igen. Det var med ringrostigt flås jag satte av på lunchlöpning. Kanske inte helt rätt att testa lite 3.50-tempo, men jag var bara tvungen att känna på det en stund. Och det kändes, mer kanske jag inte behöver säga. Lungorna visste att de levde om man säger så. Tuff start första löppasset efter en förkylning. Inget jag rekommenderar för någon annan. Inte ens för mig själv. Men jag var tjurig i måndags. Förbannad. Spinningklassen gjorde mig på gott humör på kvällen. Men tisdag var ännu en sötsur dag. Avslutades med 90 minuters distans med en andning som inte var helt återhämtad. Halsen snörpte ihop sig i de värsta motlutorna men pulsen svarade helt ok. Onsdag morgon, igår, var det då dags att på riktigt se till att de här apostlahästarna får ordning på sig igen. Intervallstegen som jag vet har blivit flera personers favorit. 2x5', 2x4', 2x3', 2x2' och 2x1'. Hela kalaset med 1' joggvila. 15' uppvärmning och lika nedlöpning ger effektiv träningstid på 70'. Effektiva intervalltiden på 30' är för mig ett minimum på den här typen av intervallpass. Nuförtiden, bör tilläggas. Det där måste ju stegras över tid, för intervallträning sliter hårt på kroppen. Och efter en förkylning ska man vara mer lyhörd än jag har varit den här gången. Viljan är lite stark just nu och veckorna få. Jag ska tillbaka till den fina löpkänslan jag hade när vi kom tillbaka från semestern. Och det kommer inte gratis. Det kommer med 10-15 mil i veckan. Som semesterlöpningen var. Så jag önskar att jag kunde springa året om. Sanningen är ibland brutal. Och det är då man får bestämma sig för att lägga sig under täcket och somna om. Eller helt enkelt ta tjuren vid hornen och genomlida lite smärta. Jag har valt det sistnämnda. Gårdagens intervaller före jobbet gick enligt plan. Lite feg på tempot, men en riktigt bra genomkörare. På kvällen, efter jobbet, 70' distans och så var onsdagen över. Imorse tog jag tåget till Stockholm kl 05.54. 3h resa dit, 3 möten och 6h senare satt jag på tåget hem igen, 3h tillbaka till Göteborg. På med löparskorna och ut på distans. Det är inte alltid lätt att få till allt i livet som man vill. Men är viljan tillräckligt stark så går det. Distansen kändes lätt i benen och i andningen. Tågresan var skräckfylld av alla baciller som flög runt, host, snuva och nysningar. Nu håller jag tummarna för att få vara kurant och kunna genomföra varje planerat löppass. Bara för att det är så roligt att springa och bara för att det är så underbart att springa i mål på ett marathonlopp. Imorgon är det löpfri dag, som alltid på fredagar. Två spinningklasser och två timmar i cykelsadeln ger bra återhämtning för mina ben. Sedan är det tre löppass kvar den här veckan. Lördag startar med tuffa intervaller och senare en avkopplande distans. På söndag är det veckans höjdpunkt. Vackert långpass och exakt fem veckor till marathonmålgång. Som alltid skräckblandad förtjusning.