Ljusglimtar en vanlig vecka.

Försöker stanna upp för en kort sekund och fundera lite över livet. Det här året har varit ett av de viktigaste i mitt liv men samtidigt ett av de tuffaste. Gång på gång har jag blivit påmind om att det är nu vi ska leva. Kan leva. Vill leva. För livet kommer inte tillbaka. Utan det tickar på likt en gigantisk klocka. Minut för minut, år efter år. Förra måndagen stannade tiden till för en stund. Lunchlöpning och jag skulle klämma in veckans snabbdistans. Kontoret ligger nära gymmet så jag ilade ner, hoppade upp på bandet, värmde upp och det var då det hände. En man gick förbi och kikade som så många andra in genom fönstret likt man ser på apor i bur. Men den här mannen var annorlunda, min blick fastnade vid honom. Han linkade sakta fram med ena handen på sin rullstol. Han hade en ledsagare med sig som gick bredvid. Solen sken utanför och lyste upp gestalten. Våra ögon möttes. Som de gör med så många andra utan att man reagerar. Men mannens ögon lyste och han log världens varmaste leende. Rakt in i hjärtat. Jag sprang där på bandet och blev varm i hela kroppen samtidigt som jag kände en stor klump i halsen. Där sprang jag ett fånigt löppass på band medan mannen utanför kämpade för varje steg. Och då slog det mig att man ska vara enormt tacksam över de små sakerna. Mannen utanför såg mig som sprang och såg genuint glad ut, varför ska jag då få klumpar i halsen när han utstrålar sådan värme. Vem ger mig rätten att känna så. Den här mannen satte prägel på hela veckan och fick mig att ännu en gång vakna upp ur livets lilla ekorrhjul. Behöver jag säga att snabbdistanspasset gick fortare än tidigare och att jag la på tio minuter extra. Det fanns liksom ingen ursäkt att inte göra det. Jag älskar att springa och jag vill bli bättre, då gäller det att ligga i och vara positiv. Mannen kunde likaväl bli körd i rullstolen, men han ville gå och han gick. Allting är relativt, men det mesta handlar om vilja.

Och med vilja kommer man långt. Exakt hur långt Stefan Manning och Sara Rönne kom när de cyklade 24h i ett sträck på Rosa Dygnet vet jag inte. Men en sak är säker. I min bok är det en imponerande, fantastisk och enastående prestation. Tänk att sätta sig själv i andra hand och tänka vad är lite skav i rumpan och trötta ben mot en sjukdom som cancer. Stefan och Sara, det var underbart att se er cykla efter 21 timmar och se era leenden och fighting spirit. Jag är glad att jag fick hålla i både det passet och även lördagens löprelaterade aktiviteter. Det kokade av energi och ljusglimtarna var många. Gladast blev jag när Stefan efter cykelklassen säger att jag fick honom att snedtända och ta i som en galning och att han hade roligt. Efter 21 timmar i cykelsadeln. Det gjorde mig varm i hjärtat.

Lika varm i hjärtat blev jag på lördagsmorgonen när jag fixade med föreläsning med ena handen och mixade cykelklass med den andra och H kommer hem med en take-away latte att avnjuta. Även om han tycker att just den typen av kaffe är helt onödigt att spendera pengar på. Små som stora ljusglimtar i livet ska man ta till vara på och bevara i sitt hjärta länge. Härligast är att få vakna varje morgon bredvid den man älskar. En sådan ljusglimt slår allt på en dag.