När det inte blir som man tänkt sig.

Det är väldigt lätt att skriva en blogg när saker och ting går precis som man tänkt sig. Det är inte alls lika kul att skriva om magkramp när man tror sig vara i sitt livs form på en halvmara i Haag och tvingas ta sig in i mål istället för att rusa fram besinningslöst. Det är inte kul att ett halvår efter den där halvmaran igen behöva ta sig runt, in i mål, i Stockholm på samma distans fast med en tid och prestation av mindre tilltalande art. Långt ifrån nöjd och helt utan den där sköna känslan av att ha tävlat, presterat och tryckt ut max. Dessutom är jag så dum att jag innan mina lopp gärna berättar om dem för de som går på mina spinningklasser. Men vem vet, kanske ger jag ett litet uns av inspiration genom att berätta om egna mål, tankar, nervösa demoner och annan galenskap. Om så är fallet så berättar jag gärna. Och då är det bara att stå rakryggad efter en mindre stolt prestation och med ett leende på läpparna berätta om något man helst vill glömma. Som om det vore med en klackspark alla mil är tillryggalagda inför loppet och som om det är världens mest självklara att det kommer fler lopp. Det är ju en halvmara i huvudstaden även nästa år och då kanske kroppen inte är förkyld och istället svarar enligt plan. Vad många runtomkring inte tänker på är alla träningspass som ska genomföras innan dess. Det är inte så enkelt som det låter. Ställ skorna på startlinjen så går de av sig själv.

Under åren som jag skrivit av mig kring min träning och tävling med långa race reports så har jag förskonats ifrån att behöva ställa in lopp. Jag har haft turen med förkylningar och små skavanker i kroppen. De har kommit vid rätt tillfälle. Eller hur man nu ska se det. Dessutom vill jag tro att alla mina år på nacken gjort att jag lärt känna min kropp och dess signaler. Tävlingar är för mig bonus. Varje vecka och dag har så många potentiella träningsmöjligheter att jag helt enkelt inte kan tillåta mig själv att inte få njuta av livets goda. Endorfiner i massor som släpps lös i kroppen. Tävlingar kan på det sättet vara ett onödigt ont i och med att man måste ladda, minska på träningen och bli nervös för något man egentligen älskar att göra. Springa kilometer efter kilometer. Men så vill jag ändå mäta mig, jag vill förbättra mig och jag vill bli en riktigt god marathonlöpare. På något sätt. Om jag nu kan det. Och då krävs en startlinje och vässad form. Och jag gillar känslan efter ett lopp där jag själv ger mig mycket väl godkänt. Som på maran i Stockholm tidigare i år. Total tillfredsställelse och obeskrivbart. En känsla jag vill känna igen. En känsla jag hade hoppats få njuta av på söndag. I Frankfurt. Men återigen, livet är en liten gåta.

Lustigt att kika på förra inlägget om att nästsista veckan inför en mara genomförts på väldigt olika sätt. Förra veckan blev ett lysande exempel på att det inte går att ta något i livet för givet. Och en helt annorlunda nedtrappningsvecka genomfördes. Den stavas cykling eller snarare spinning. Kände mig lite sliten efter lägerhelgen av senaste veckornas träning. Avslutade söndagen med duathlonklassen jag höll i på SATS. Löpning, cykel, löpning. Härligt gäng och roligt hade vi. Men min ena vad ville inte helt vara med under löpningen och just det här passet var troligen det som fick droppen att rinna över bägaren. Startade därför nedtrappningsveckan återhållsamt. Men har bägaren redan blivit för full så är det svårt att hålla kvar ytspänningen när kroppen leker hela havet stormar och är i obalans. Nu har jag lärt mig något och det är att naprapaten jag för flera år sedan fick rekommenderad av Jenny kan trixen att få obalans att bli till balans. Han har fixat mig flera gånger när jag haft någon liten känning och Patrick är verkligen guld värd. Enormt kompetent på det han gör och jag har fullt förtroende för att han verkligen vet vad han pysslar med. Är det någon jag rekommenderar så är det Patrick på Ryggakuten, utan tvivel. Alla har vi någon akilleshäl. Min sitter i svanken eller ländryggen. Har jag ont någonstans så verkar det alltid bottna i att något är obalanserat och låst här. Så även den här gången. Ischiasnerven har nypts åt nere i vaden och musklerna därnere har fått för lite blodtillförsel och blivit stumma. Låsningen i ryggen har gjort att jag felbelastat hela rörelsepaketet. Och för att göra en lång historia kort så insåg jag när jag i måndags efter naprapatbesöket gjorde magstyrka att den där låsningen troligen suttit där sedan sommarsemestern. Det var då jag kände mig stel i ryggen och det var då jag tyckte att jag var lite mindre rörlig vid vissa bålstabilitetsövningar. Troligtvis var det då jag började dra mig själv snett. I måndags kunde benen vara helt raka i samma övning och jag ta ut magmuskeln på rätt sätt igen. Det var inte stela baklår som gav en känsla av stelhet, det var en låsning i ryggen. Kroppen är spännande och lite läskig. Och ibland räcker det inte att man lyssnar och är lyhörd på sin egen kropps signaler när man inte känner någonting utan helt plötsligt bara kommer det onda utan egentlig förvarning. Lärdomen av detta är att ett naprapatbesök då och då för att gå igenom kroppen är en bra investering. Lite som att stretcha efter varje löppass för att förebygga eller som att äta extra bra med C-vitamin på vintern. Tänka efter före får bli det nya mantrat.

En vecka går väldigt fort. När det inte går som man tänkt sig får man tänka om. Finna sig i förändringen för det går inte att backa klockan. Förra onsdagen kändes det som om någon stack en kniv i vaden varje steg jag tog sista tjugo minutrarna hem. Idag, en vecka senare, efter lite för många cykelpass för att mentalt kännas bra inför söndag kändes benen buslätta. Så nu vet jag inte vad jag ska tro. Det kändes som om jag sprang i mockasiner på små moln och knivhuggen i vaden var som bortblåsta. Nu känns det lite lätt stelt men förhållandevis bra. Imorgon kommer avgörandet. Sista löppasset på morgonen, sedvanliga flytintervaller med en förhoppning om bra känsla eller ingen känsla alls om vi pratar om vaden. Naprapatbesök efter det. Någonstans där borde jag veta svaret på min skälvande fråga och ta ett beslut. Marathonåskådare eller marathonlöpare på söndag?!