Frankfurt the race.

Sitter vid frukostbordet på hotellet där jag dagen före njöt av en dignande frukostbuffé med allt man kan önska sig och lite till. Jag tuggar på en macka med ost som växer i munnen och den vill inte försvinna ner i magen dit den bör, dit den ska, för att ge sista lilla energitillskottet före loppet. Konstigt för en halvtimma tidigare när vi steg upp kände jag mig inte alls nervös. Men vid frukosten på en marathondag så startar min kropp på allvar att förbereda sig och då i synnerhet mentalt. Huvudet blir från sekunden jag känner nervositeten komma krypande, med mackan i handen, avgörande för hur det ska gå. Träningen är sedan länge avklarad och lagd bakom ryggen. Den här gången på ett lite annorlunda sätt med två uppladdningsveckor där jag endast sprang 3 löppass på vardera en timma. Till det en del alternativträning i form av spinning för att hålla igång kropp och knopp. Satt där i hotellmatsalen och funderade på om vaden skulle hålla. Kunde det verkligen vara så att Patrick, naprapaten, lyckats få mig smärtfri på två behandlingar. Det verkade ju så. Jag var inte skadad, bara en liten ischiaskänning. Ingen fara på taket men inte helt optimalt två veckor före årets målsättning. Nu var det i varje fall dags och dagen jag längtat efter inne.

Promenaden från hotellet en knapp timma före start var perfekt. Medlöparna vallfärdade i samma riktning, väl framme spelades musik och vi satte oss på en betongsugga för att fascineras av skådespelet när allehanda löpare hade startat sin uppvärmning en timma innan. När de joggade fram och tillbaka framför mig funderade jag på varför en gammal farbror som sprang så lugnt att jag insåg att han skulle ta väldigt lång tid på sig att tillryggalägga sträckan värmde upp så lång tid i förväg med alla sina flaskor på vätskebältet dinglandes runt kroppen. Vi hann se många löpare att fundera kring, alla med olika ritualer. Marathonlopp är speciellt för alla och det är en spänning och förväntan som går att ta på där före start.

Själv värmer jag inte upp alltför länge, men även jag hänger upp mycket vid känslan på uppvärmningen. Kommer benen att kännas lätta och kommer kroppen kännas redo när de första trevande stegen tas på joggen före start. Den här gången hade jag stora skälvan för det jag minst av allt ville känna var känslan av knivstick i vaden så att jag skulle behöva kliva av innan jag ens klivit på och startskottet gått. Kroppen kändes dock över förväntan. En gnista av hopp tändes.

Mannen bredvid mig i startfållan tittar uppifrån och ner och upp igen. Undrandes vad jag gör i hans startgrupp. Själv är han kittad med Polarklocka och fotpod. Mannen på andra sidan har en Garmin av fin modell med gps. Jag ser på dem att de känner sig snabbare än vad de tror att jag är. Jag som står där med margaretaflätorna, gröna linnet och min gamla löparklocka från förr. Den lilla enkla klockan som är lätt att knäppa av kilometertider med. Det sistnämnda det enda jag vill veta när jag tävlar. Kilometer för kilometer klockar jag mig mot målgång. Jag känner att tävlingsdjävulen tänds i mig. Vi får väl se vem som kommer först i mål tänker jag, lite smått elakt i starten. Två djupa andetag. Nedräkningen börjar på tyska och med precision. Drei. Zwei. Ein. Och vi är iväg.

Hittar in i ett jämnt tempo ganska så snart efter den första tjurrusningen som alltid verkar ske när ett startskott är inblandat. 3.49 per kilometer klockar jag en efter en i början. Lätta andetag och lätta ben och tar ett beslut att fortsätta flyta på i den här farten. Känns enkelt och skönt. Visst jag vet att det pekar på en tid runt 1.21 halvvägs. Men det är ungefär det min plan är. Det är det jag tror jag ska fixa med formen jag hade två veckor innan. Någonstans höga 1.21 och låga 1.22 är målsättningen att starta i. Anders Trygg, den yngsta Varvetlöparen genom tiderna och en himla trevlig prick (som jag när jag var liten friidrottstjej för sisådär arton-tjugo år sedan hade ett gott öga till, något han aldrig fick veta om) kommer uppglidandes bredvid mig och frågar vad jag har för schema som jag springer efter. Vi småpratar lite lätt och jag säger väl att jag mest hoppas att vaden håller ihop. Anders själv har som målsättning runt 2.48 som är en ”skamgräns” för honom då det är 4 min/km som snittempo. Han är tränad för långt mycket snabbare tider men kände nog precis som jag att han inte visste vart han hade sin kropp just för dagen. Och det är ju så med marathonsträckan. En halvmara kan man på något sätt lättare ta sig igenom med hedern i behåll och 10 km är enklare att lyckas pressa sig till en ok tid även om kroppen och dagsformen är helt kass. Men på en mara så kan mycket ställa till det. Tack Anders, jag hade det väldigt trevligt den stunden det blev att vi hade sällskap. Vet inte riktigt om det blev sisådär tolv till femton kilometer vi låg bredvid varann och bara matade på. Någonstans där kändes det som om grabbgänget jag hade runt mig möjligen ökade lite grann och jag kände att mitt tempo som fortfarande låg ungefär mellan 3.49 till 3.55 var lagom och att jag absolut inte skulle öka utan snarare bibehålla så länge som möjligt.

Loppet fortskrider och jag har medlöpare runt mig men ändå inte. Det är långt ifrån packat med folk och massor av utrymme. Jag fortsätter att göra mitt eget lopp i min egen takt men låter mig såklart inspireras av alla andra peppade löpare och den härliga publiken. Det är ju det som gör att det går att prestera så mycket mer på tävling än träning. Det är allvar och kroppen är laddad och redo för att ge det lilla extra fast med en gnutta lekfullhet, sunt förnuft och disponering. Passerade halvvägs på 1.21.45 och fortsatte min resa mot mål. Vaden hade jag inte direkt tänkt på förrän någonstans då. Lite smått stel, ni vet en sådan där känsla av att det har varit något där men inte är det längre. Och var det inte värre än så, så kanske det skulle hålla. Jag började fantisera om både pers och underbar målgång på den röda mattan i Festhalle. Tidigare hade jag inte trott på målgång men nu började jag inse att jag skulle komma dit och att jag faktiskt var i bra form trots allt. Varför tänkte jag den tanken? Smärtsamt skulle jag bli påmind om att ett marathonlopp inte är slut förrän mållinjen passerats.

27 kilometersmarkeringen passerades. Jag kommer inte helt ihåg vad jag tänkte på. Men det var spårvagnsspår framför mig, någon ojämnhet i marken och jag hade något med vaden i åtanke igen. Att det kanske kändes lite men att det inte var någon fara och att 15 kilometer till skulle gå. Pang. Armar vevandes och fallet gick inte att undvika. Jag hann tänka att det är kört och så låg jag med knäna före på marken. Mest chockad än att det gjorde ont. Adrenalinpåslag och endorfiner som pumpar, då känner man inte mycket. Sist jag föll när jag sprang gjorde jag illa axeln ordentligt och när något läskigt har hänt tidigare så är våra kroppar så käcka att de påminner oss om det. Livrädd för att något knasigt hänt så att jag inte skulle kunna fortsätta mitt lopp reste jag mig upp. Dessutom kände jag mig otroligt dum, så som man alltid känner sig när man snubblar eller något liknande händer. Jag hörde publiken andas när jag föll, en snäll dam kom framspringandes men jag var relativt snabb upp på benen och på någon blandad svensk-tysk-engelska hasplade jag ur mig att allt var alles gut, ok, no problem. Försökte hitta mina två ben och armar och få dem att starta upp i tempo igen. När du faller och har sprungit så pass länge, till råga på allt i ett relativt snabbt tempo så är det lättare sagt än gjort att finna rytmen. Kroppen hinner smått stumna till och koncentrerar sig mer på att stå upp än att sätta fart i under 4’-tempo igen. Lyckades samla mig ok efter lätta snyftningar och lite medhåll från två tyska killar på cykel som ville langa vatten men jag avböjde. Likt ett barn med tårar i ögonen och en klump i halsen var jag samtidigt förbannad på min egen fumlighet. Aldrig har jag fallit tidigare på en tävling, så någon gång ska väl vara den första. Och man kan kanske se det från den ljusa sidan och säga att jag fick vila en kort stund. En intervall på 27 km och en sista på 15 km. Inte direkt vad jag tänkt mig. Passering 28 km på klockan kändes mindre upphetsande tidsmässigt och många tankar hinner komma i huvudet. Som att jag skiter i det för det blir ändå inte som jag vill nu. Visste att Henrik skulle stå vid 32 km med tio kvar. Bestämde mig för att forcera tillbaka farten till någotsånär acceptabelt och lyckades passera vid 29 km på 4.06. Den kilometerpasseringen behövde jag. Någonstans kände jag att målgång var det som räknades. En erfarenhet rikare och den glädje jag ville känna årets sista lopp.

Henrik stod inte vid 32 kilometersskylten men väl vid 33 km fick jag en flaska nuun att surpla på. Jag får ur mig i farten att jag har ramlat för att få lite medhåll. Henrik ser frågande på mig, noterar att jag fallit men kontrar med att fråga om vaden gör ont. Jag svarar att den är ok. Henrik springer bredvid mig några meter och talar om att om vaden inte gör ont så är det bara att fortsätta. Vaden är det viktiga så det är bara att köra. Där och då tackade jag inte för den kommentaren och inställningen. Men som alltid är det endast sådana saker man ska säga till någon som tävlar. Det enda man behöver höra är att det gäller att fortsätta mot mål och fortsätta ligga i. Att det är där och då man är som starkast och att det bara är att mata på, meter för meter, andetag för andetag. Precis så som jag skriver i mina träningsprogram till andra. Någon gång under ett lopp sviktar tron på dig själv. Innan fallet hade jag inte tvekat på mig själv under själva loppet i Frankfurt, men efter den lilla incidenten så fick jag troll i huvudet och de små demonerna fick jag snällt jobba bort på egen hand. Medlidande av någon hade snarare matat trollen än hjälpt mig att få bort dem.

Tröttheten intog i slutskedet av loppet framsidorna av låren och jag hade inte kraften att forcera fram energin som krävdes för pers. Så är det bara. Hjärtat och andningen har aldrig känts så i fas. Jag kände mig urstark. Trots fallet så kunde jag med tolv kilometer kvar ärligt tänka att 12 km det är ingenting för mig. Ingenting. Tolv kilometer kan jag springa i sömnen om det krävs och det blir enkelt att bara ta dem en efter en in i mål. Musklerna i låren var inte lika kaxiga som huvudet. Begränsningen i Frankfurt de sista tolv satt i att få benen att orka hålla steget uppe och våga trycka på med rädsla för kramp. Balansgången i slutet var frustrerande eftersom känslan på något sätt var lätt men ändå var benen riktigt slitna framtill. Jag har funderat på detta en hel del efter loppet och tror att de sista två veckorna innan ett race så behöver min kropp springa en hel del, så som den brukar göra, för att undvika det som hände i mina lår mot slutet. Fallet hade troligen inte speciellt mycket att göra med just den möra känslan i framsida lår. Men att jag inte kunde träna ordentligt i förberedelseperioden hade inte bara påverkan mentalt före loppet utan även en viss inverkan på känslan i slutet av loppet. Då det verkligen gäller att hålla ihop in över den efterlängtade linjen.

Varje marathonlopp är unikt. New York förra året var magiskt på så många sätt. Stockholm i somras på ett helt annat sätt, en vecka efter vårt underbara bröllop och fortfarande mitt pers. Frankfurt marathon är ett lopp med en bansträckning jag verkligen kan rekommendera. Min prestation är jag enormt nöjd med. Onsdagen 11 dagar före loppet hade jag så ont i min vad att jag började bearbeta huvudet att det inte skulle bli någon mer tävling i år. Och ju fler dagar som gick utan löpning desto mer vande mitt huvud sig vid att det enbart skulle bli en mara i år. Jag kunde då inte se mig själv gå i mål i Frankfurt. Jag visste inte ens när jag stod på startlinjen om det skulle hålla in i mål med vaden. Jag såg mig inte gå i mål där och då. När jag passerade 40 km kände jag en enorm lycka. Två kilometer och de där 195 meterna till målgång. Försökte öka lite grann men struntade i om det skulle bli pers med några sekunder eller om det skulle bli strax över. Jag visste att jag skulle springa under 2.50 och jag visste att jag genomfört mitt bästa marathonlopp någonsin även om tiden inte skulle visa det. Och även om jag är långt ifrån nöjd med de faktiska siffrorna så är jag stolt över mig själv att jag forcerade fram positiv energi och vilja efter att det inte blev som jag tänkt mig veckorna före loppet. Att jag när jag föll faktiskt reste mig och efter en stund mellan hopp och förtvivlan så tog jag mig samman och gjorde det enda rätta. Sprang, sprang och sprang. Den röda mattan kom för fort, jag ville njuta av stunden att gå i mål ett litet tag till. Jag ville njuta av det jag älskar en lång stund längre. Om inte klockan tickat på så hade jag stannat och beskådat den röda mattan i Festhalle, publiken, klockan över mållinjen och allt det vackra som händer i kroppen när den har sprungit ett marathon och är så nära linjen. Tillfredsställelsen är stor och gemenskapen vid målgång är fantastisk. Anders klarade sin ”skamtid” trots att även han hade stora problem efter banan av ett hugg eller sträckning i baklåret, om jag förstod det rätt. Men skam den som ger sig. Att bita ihop gör att man är värd målgång än mer. 19:e kvinna över linjen. 2.49.16. Inga glädjetjut direkt. Men tänk vad relativt allt är. För ett år sedan var jag några sekunder snabbare i the big apple och då strilade glädjetårarna ner för kinderna. Nu rycker jag på axlarna över jämnheten på de senaste marorna och är som en bortskämd gnällig unge efter lördagsgodis. Fast mina karameller är minutrar som halas in. Skärpning! Jag springer för att det är underbart, harmoniskt och roligt. Hur svårt ska jag ha att förstå det när det kommer till race day. Har jag gått och blivit tävlingsmänniska?! Konstigt.