Ju mer jag tänker en vecka bakåt i tiden så njuter jag. Det är svårt att hitta saker i livet som känns rätt men just marathonsträckan för mig känns rätt. Jag tycker det är fantastiskt roligt att springa. Från start till mål. Och allt däremellan. Nästa år hoppas jag på 3 maror. Stockholm är lika givet som att simmar fiskar. Enormt bra arrangemang och nära tillhands. Dessutom SM på sträckan och det är kul på sitt eget lilla vis. Sedan hoppas jag på ett lopp innan det någon gång på vårkanten och sedan ett på hösten. De två sistnämnda i andra länder i städer som erbjuder flack bansträckning och även städer vi vill se. För visst vill jag jaga tider. Sticker inte under stol med att sub2.45 är mitt första mål. Efter det får vi se vart gränsen går. Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är upplevelsen och njutningen. Att Henrik och jag har riktigt genuint roligt dit vi reser och det vi gör runtomkring själva loppet. Marathonlopp är en del av livet och just nu en del som jag funderar en hel del på. Ska sätta ord på mitt lopp men först några bilder från staden som överraskade positivt. Frankfurt är värt ett besök och maran är riktigt fin.
Vårt hotell. Ett stenkast från centralstationen dit man kommer med tåg tre hållplatser från flygplatsen. Hotell Bristol, fyra stjärnor, suveräna rum och en härlig frukost, allt till riktigt bra pris.
Nummerlappsutdelning och sportmässa. Något mindre än i New York som vi var förra året samma helg. Men ordning och reda som sig bör i Tyskland. Och jag fick både nummerlapp, chip och en goody bag som bland annat innehöll en ask med fyra kokta ägg. Lustigt och oväntat, men varför inte. Det är ju äggen jag kommer ihåg i den bagen så hade jag varit tysk kanske jag köpt dem någon gång. Vem vet. Skylten Life is running var ändå det bästa på mässan.
Så lite promenad som möjligt dagen före en mara. Spårvagnar i Frankfurt am Main fungerar ypperligt. Har man dessutom 42 195 meter sightseeing framför sig så är man mest sugen på att slappa. Tur är väl att jag är gift med Henrik för det var inte jag som grinade över trötta ben, fötter och för mycket tid utanför rummet dagen före race day. Det var mannen i mitt liv. Europeiska centralbanken var en av de så kallade sevärdheterna vi åkte förbi. Även om troligen Starbucks var det jag njöt av mest.
Pastaladdning. Två italienare lägligt tillhands ute på mysiga torget vid hotellet. Den ena på fredag kväll, den andra på lördag och laddningen var avklarad med precision och tillfredsställda smaklökar. Buenissímo fast med tysk kärlek.
I mitten av bilden, i myllret av människor stod jag redo för start. Nära ett snöre som drogs mellan elitfältet och oss som ligger bakom. Jag och ett stort pack med män som tittade på mig och min nummerlapp, skor, klocka, uppifrån och ner innan startskott. Jag tittade tillbaka och intalade mig själv att när startskottet väl går så kommer jag att lämna flera av er bakom mig. Innan start kunde jag knappt andas, klaustrofobiskt och nästan så att inte fötterna stod i marken väntade jag på att vi skulle få starta. Mer rädd för att falla i starten än att faktiskt tillryggalägga det där loppet. Fallet sparade jag till passering 27 km dock utan trängsel och andra människors lemmar vevandes omkring mig.
Höstvilan startade direkt efter loppet. Med en start kl 10.00 så innebar det att höstvilan redan började före klockan ett och alltså lagom till lunch. Med brittsommar och allt vad det innebär en söndag i Frankfurt så njöt vi i fulla drag. Henrik med frankfurter wurst und bier och jag mest med kartoffelsallat und apfelsaft. Ok jag erkänner, apfelwein. Låter godare än vad det var dock. Marathonlopp kräver dock lite mer återhämtningsenergi och eftersom jag inte är en korvälskare som min far så blev det Subwaymacka innan vi skålade i det min mor gillar bäst av ädla drycker. Varje marathonmålgång är unik och bör firas. Så även denna.
Utan rätt stöd i tillvaron är en idrottande människa oavsett nivå ingenting. Jag har funnit en människa, även om han alltid säger att det var han som fann mig, som förstår vad det innebär före, under och efter en tävling. Det är få förunnat att få leva med en sådan person. Och jag är tacksam. För jag är inte lätt att leva med, det ska gudarna veta. Så jag tackar desamma för att han orkar med mig och mitt eviga tjat. Och jag är tacksam att han vet exakt vad han ska säga för att få mig på bättre tankar oavsett situation. Jag hade aldrig sprungit på de tider jag gör om inte Henrik trodde på mig. Så är det bara. Man måste tro på sig själv, men det hjälper om någon mer tror på en också. Som med det mesta i livet.
Marathonlopp förenar människor. En underbar person som jag berättar mer om när jag tar mig för att få loppet på pränt höll mig sällskap de första tio, tolv, femton kilometrarna sisådär innan han pilade iväg. Och mannen på bild var en av Sveriges bästa cyklister när det begav sig. Nu genomförde han sin andra mara på ett grymt sätt. Och till våren ska han bestiga Aconcagua med sin far. Spännande kille, dessutom otroligt trevlig, ödmjuk och rolig. Lite häng på vårt hotell avslutade en händelserik marathondag. Vet inte om Marcus eller jag var stelast i benen men ett som är säkert är att det inte avskräcker någon av oss att anta utmaningen igen. Och igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar