Gravidglömska.

Disträ, förvirrad, seg i kolan. Jag har drabbats av gravidglömska. Idag fyller ynglet 21 veckor och gottar sig för fullt där inne i magen. Lätta små sparkar, eller snarare knuffar, dyker upp titt som tätt. Och det är skönt att känna att den är aktiv och rör på sig. Ingen idé att ligga på latsidan när den ska födas in i den här familjen. Livmodern verkar ha blivit större för nu är det på lite fler ställen man kan känna att det finns liv. Ungefär 26 centimeter och 400 gram foster sägs det. Lustigt det där att ha början till en annan människa inne i sin kropp. Det är något jag aldrig riktigt reflekterat över tidigare. Och det är om man ska vara krass enormt många saker man aldrig haft en tanke på förut. Alla dessa funderingar ihop med allt annat som fortfarande måste få plats i mitt huvud så är det ju inte direkt förvånande att jag upplever att en röd lampa tänds som varnar för att hårddisken snart är full. Annorlunda gravidsymptom men ett av de väldigt få jag känt av hittills. Förskonad är nog rätt ord för jag mår strålande bra och tycker det här med graviditet är sjukt häftigt och spännande på många sätt. Att se vad min kropp klarar av, hur den reagerar och vad som kommer att hända.

Torsdagar och fredagar startar min dag med mina mått mätt väldigt tidigt. Kl 06.45 ska jag sitta pigg, glad och redo i spinningsadeln där dagens tanke och upplägg med klassen ska levereras. Och det är underbart. SATS Kungsgatan är centret jag kört på i 6,5 år och jag älskar det. Fantastiskt roligt har vi. Tillsammans med medlemmarna på mina klasser skapar vi skön magi, svett och endorfiner.

Än så länge har jag inte tappat det helt, jag skulle inte vilja dra mitt lilla dilemma så långt och säga att jag skulle kunna glömma att jag ska hålla min klass. Men igår morse började jag på allvar fundera på om graviditeten satt sig på minnet. Lite allmänt disträ kan alla känna sig, men jag börjar misstänka att min hjärna tappat några celler eller är väldigt självupptagen med bebistankar som jag inte kan styra över. Eller är det bebisen som snott några minnesceller. Skämt åsido. Jag stod med pulsklockan i handen och skulle sätta den på armen, i nästa sekund stod jag i badrummet och borstade tänderna. Iväg till klassen. Väl innanför dörrarna på SATS kände jag på armen som var tom. Klockan kvar på soffkanten hemma. Hur gick det till. När jag sedan kommer till jobbet förstår jag att knoppen inte riktigt är som den ska. Efter en härlig Tour de France klass, som är temat för höstens torsdag morgon, inser jag att jobbmobilen, den där som inte går att leva utan ni vet, ligger kvar i köket och laddar hemma. Även mobilen hade jag haft ögonen på, tänkt att jag drar ur kontakten när jag druckit ur vattenglaset och tar med den. Vattnet drack jag upp, men mobilen stannade kvar hemma.

Idag fick jag med mig alla pinaler till gymmet i arla stund. Cykelklassen som på fredagar körs med SATS Kungsgatans järngäng av medlemmar. Fulla av energi, utmanar de sig innan tuppen gått upp. Nöjd i hågen kände jag mig. Men istället lyckades jag helt hoppa över en av övningarna i vår stående balanslåt i mitten av Core-klassen som jag håller i direkt efter cyklingen. Detta kunde dock rättas till på slutet och vi fick med allt vi skulle göra.

Trött på sig själv kan man bli för mindre. Och det här är bara några få exempel på spratt min hjärna spelar mig just nu. Tur är att jag har min man som kan hålla reda på mig. Jag upplever vanligtvis att jag har huvudet på skaft. Till råga på allt är jag en kontrollmänniska ut i fingerspetsarna. Men det verkar som att jag får vänja mig vid att huvudet mer eller mindre omedvetet bestämmer vilka funderingar och tankar som ska få plats. Spännande och lite läskigt.