Sparkar, sötsaker och kramp.

Underbara fredag. Igen. Veckorna formligen springer iväg och jag vet inte riktigt vart de tar vägen. I början av graviditeten så tyckte jag att det gick lite långsammare. Jag var mer orolig. Speciellt de där första mer kritiska 12 veckorna. Sedan vi kom tillbaka till jobbet efter sommarsemestern så har det snart passerat åtta veckor. Det är galet. Åtta veckor längre av graviditeten, det är ju en femtedel som bara passerat sådär. Jag älskar fredagar. Av många anledningar kan jag tillägga. Mitt jobb tycker jag mycket om det också, väldigt mycket till råga på allt. Jag stortrivs och ju närmre dagen D det kommer, även om det än så länge är långt kvar, så inser jag att jag inte riktigt vet hur det är att vara ”ledig” om nu en föräldraledighet ses som att vara ledig. Men borta från jobbet kommer jag onekligen att vara. Jag vet hur det är att byta jobb, det har jag gjort några gånger under de snart elva åren efter examen från Handelshögskolan. Semester har jag också haft, många långa sköna veckor. Men det är en helt annan sak att lämna över sina underbara kunder till någon annan för att kasta sig in i en ny värld av blöjbyten, barnaskratt eller skrik, välling eller till en början att leka ko själv. Det kommer bli en omställning. Men fredagar kommer fortsätta att bli speciella även då. Det ska vi se till.

Mest älskar jag fredagarna för att jag får starta dagen på ett så härligt vis. Klockan ringer sex och kroppen vill inte riktigt gå upp men vaknar snabbt till när den kommer på vilken dag det är. Spinningklassen med medlemmarna som är taggade till tänderna kl 06.45 på morgonen. Fredagsgänget på SATS Kungsgatan är helt otroliga. En enormt stor eloge till er alla som gör mina fredagar så underbara. Att få starta dagen med endorfinkick och med likasinnade som vill svettas, trycka till pedalerna hårt med motstånd och köra starkt in i mål är få förunnat. Sedan höststarten kör jag även SatsCore, en bålstabilitetsklass, efter cyklingen och det är skönt att få koppla på magen lite grann även om jag inte riktigt kan dra in naveln mot ryggraden numer. Jag kommer sakna fredagarna under mitt lilla uppehåll. Planen är att hålla alla mina cykelklasser fram till jul. Då kommer jag befinna mig i vecka 31. Men jag tar en vecka i taget och lyssnar på kroppen. Planer kan som vi vet revideras. Fredagsklasserna på Kungsgatan hoppas jag dock vara tillbaka och hålla relativt snabbt. Vi har så kul tillsammans och hela helgen får en bra start. Endorfiner och glädjerus.

Bebisen, som ynglet går över att kallas i vecka 22 även om den medicinska termen fortfarande är foster, verkar ha hittat sin lilla dygnsrytm. Den sover, vilar, softar, njuter, slappar och har det allmänt gott när jag är vaken och igång. I kontorsstolen kan jag dock känna små sprattel och tjuvnyp. På kvällen, speciellt om jag ligger ner i soffan eller sängen, så verkar den vakna till liv på allvar och sprätter runt därinne som om den ägde min kropp. Vilket den ju gör i 18 veckor till. Det är verkligen härligt att känna den röra sig och sparka. Nu har dessutom Henrik fått sig några rejäla sparkar som känns utifrån, häftigt. Och jag ser fram emot att glädjeskutten därinne blir starkare och starkare ju fler veckor som går. En önskan jag har är att få en spark i slutet av graviditeten som gör att jag ser foten genom magen. Har hört vänner som haft det så och det måste se helt galet sjukt ut samtidigt som det borde vara en enormt fräck känsla att se sitt barns fot med bara huden emellan. Ynglet är relativt färdigutvecklat vid den här tiden sett till att den har det en människa behöver. Även om det är i miniatyrformat än så länge. Ju mer tyngd bebisen får desto starkare lär den bli och desto mer kraft i sparkarna kan jag förvänta mig. Spännande.

Senaste två veckorna har jag upplevt kramper i vaderna på natten och även någon gång i låret. Första gången var nästan skrattretande. Jag vaknade av att vaden krampade, var så trött att jag inte riktigt förstod vad det var. Krampen var så stark som den man kan få efter målgång av en mara när man går nerför trappor. Men jag låg ju i sängen och hade inga löparkläder på mig. Inte heller kunde jag påminna mig att jag hade sprungit en mara. Tog några sekunder att fatta vad som hände. Brukar inte ha så mycket krampproblem som löpare, men är ändå van vid vilken åtgärd som måste till för att få det att släppa. Och nu har jag även vant mig vid dessa nattliga spänningsmoment. Lustigt vilka spratt en gravid kropp kan spela en.

Jag läser en del gravidböcker och tidningar, som jag antar att de flesta förstagångsgravida gör. Och det är lustigt att följa de här veckohändelserna. Många saker passar inte in alls på mig, jag har som nämnts förut varit förskonad för många problem, obehagligheter eller vad vi ska kalla gravidsymptom av mindre skön art. Det lilla fnuttiga illamåendet mellan vecka 7 och 9 var jag överlycklig över för det gjorde att jag kände mig normal och att det var ett verkligt tecken på att jag inte drömde. Lite så ser jag krampen i vaderna nu, de nämns i skrifterna och när jag känner dem så är det en form av sundhetstecken på att graviditeten fortskrider sin gilla gång. Dock kan jag gärna fortsätta med att hoppa över att behöva pricka av saker varje vecka, räcker att få några få olika små tecken på att allt är som det ska.

Cravings som många får och som jag hört så många berätta om är något jag inte upplevt alls. Sötsaker som väldigt många nästan får problem med under graviditeten, och som är något som jag verkligen gillar, finns inget sug efter. Hembakta godsaker och choklad är något jag vanligtvis inte tackar nej till. Men under graviditeten så vill min kropp hellre ha mat och nyttiga saker. Är kanske mentalt mitt huvud som känner att det är både min och bebisens kropp det handlar om. Det är en sak när jag stoppar i mig något smarrigt och blir sockerstinn. Men att mitt lilla yngel ska starta livet och simma runt i sockervatten känns inte så bra alls. Så tur är det väl att jag inte har några tokiga begär efter det ena eller andra att stoppa i munnen. Jo, en sak. Min dagliga latte är ett måste. Inte så mycket kaffe i den, desto mer mjölk. Och det ger ju som vi vet starka ben. Inväntar med förtjusning de starka yngelbenens sparkar.