Ljuspunkterna är många som mammaledig till ett litet energiknippe som snart kommer lära sig gå. En av dessa är att få se solen. Den här tiden på året brukar man vanligtvis inte se så mycket ljus, det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man går hem. Ännu mörkare brukar det vara på såväl löppass före som efter arbetsdagen. Ville sover tack och lov väldigt bra i sin löpvagn. Och han är van sedan den vanliga barnvagnen med liggdel att åka i snabbare fart än söndagspromenadens. En vanlig onsdag i min mammaledighet kan allt som oftast innebära att mata sonen med gröt, leka lite och när han blir lagom trött packas han in i gosiga varma kläder, ner i vagnen och iväg. Idag blev det drygt 20 km knuffande av vagn i fint tempo. Jag hade inte valt att springa fortare utan vagn, så det fungerar perfekt. I motlut känns det att jag har barlast. 9,5 kg bebis plus vagn blir en del. Men på flacken rullar vagnen superbt och nerför drar den med mig i ett snabbare tempo än planerat. Motvind är tuffare än motlut, fast medvind blir som att springa med ett paraply så känslan blir flygande likt Mary Poppins. Vill tro att jag blir starkare av detta knuffande och ihop med övriga löppass utan vagn borde inte löptekniken förstöras alltför mycket.
Nu har jag varit gräsänkling i tre dagar. Måndagens arla tröskelpass avverkades innan mannen satte iväg på en fullspäckad jobbvecka. Hemma har Ville och jag haft träningsläger. Barnvagnsrace och styrka i hemmagymmet. Sonen tränar hela tiden och utvecklas ständigt. Han vill så mycket och blir så frustrerad när det inte riktigt går hans väg. Precis som sina föräldrar verkar han vara envis och bestämd i vad han vill. Men så länge jag har fått gjort min träning och följer min plan så får han träna hur mycket han vill. Jag är ju hemma för hans skull och tillsammans njuter vi av en annorlunda föräldraledighet med marathonlopp och barnben som springer i sikte. Men först får vi träna, träna, träna lite till. Spännande att se om sonen släpper sargkanten före sin mor och tar sina stapplande steg innan mamman gör maracomeback.
2 kommentarer:
Hej! Jag är så glad att du har börjat blogga mer aktivt igen. Behöver att läsa bloggar som din!
Jag hittade din blogg när jag själv blivit gravid i sommar och var som mest rädd för vad det skulle innebära. Det är så gott att läsa att kärlek, jobb, träning och barn faktiskt går ihop, ryms i en och samma dag. Som innan man får barn, men ändå inte :-) Jag är fortsatt lite rädd och väldigt spänd på hur det nya livet blir med barn, men att läsa din blogg som är så jordnära hjälper! Mycke av rädslan har gått över till en glädje. Lilla Mercedes växer i magen och slår kullerbyttor medan jag springer och tränar nästan som vanligt. Får se hur länge, men det har blivit mindre och mindre viktigt, även om jag hoppas fortsätter så länge som möjligt. I mars ändrar sig livet :-)
Kram och tack!
Maria
Ååå tack Maria!
Stort grattis till bebisen i magen (en liten tjej förmodar jag med tanke på det coola fina namnet?) Så roligt att du tycker mina ord har hjälpt lite på vägen. Och det är ju perfekt att föda barn precis innan vårsolen kikar fram. :)
Fortsätt njuta av din graviditet, lyssna på kroppen och träna det som känns bra för dig. Träning är bara bra för den gravida kroppen, så länge man är lyhörd och verkligen tar signaler från sin kropp på allvar. Träningen går ju inte riktigt ut på att förbättra sin styrka och kondition utan den får en att må bra och förbereda sig för förlossningen. :) Och det kommer du ha användning av tror jag. Du/ni har en så häftig upplevelse framför dig/er. Både själva "prestationen" och sedan allt det underbara det innebär att vara föräldrar.
Stort lycka till och kramar!
Tee
Skicka en kommentar