Den smarta gravida kroppen.

Vi backar bandet till 17 juli och vecka 9 i graviditeten. Vårt inskrivningsmöte, det första besöket hos barnmorskan blev kanske i senaste laget. Många vill komma på sitt första besök ett gäng med veckor tidigare. Jag resonerade som så att jag ville komma till den mödravårdsenhet som låg närmst hemmet och även jobbet eftersom det i slutet kommer bli en hel del besök och då kändes det viktigt för mig att slippa åka en längre bit. Smidighet och närhet prioriterades framför att skrivas in tidigt. Det som händer gör det hur som helst under de första veckorna. Och jag hade inga speciella frågor.

När väl dagen kom var det spännande att sitta ihop med en främmande människa och bli utfrågad om allt mellan himmel och jord. Fylla i papper kring min livsstil. Jag var öppen från start kring hur jag lever mitt liv och berättade i detalj hur mina veckor ser ut eftersom de är fullproppade av träningspass vilket påverkar kroppen på olika sätt. Jag ville se vad barnmorskan sa och vilka råd hon skulle ge mig. Vi är alla olika. Jag mår bra av att träna och det som jag mår bra av mår även det lilla livet i magen bra av. Så beskrev vår barnmorska det hela. Tursamt att hon är en så underbar, erfaren, kunnig och positiv person. Hon lyssnade och förklarade att min kropp inte kan jämföras med personer som inte tränar. Utan jag måste utgå ifrån mig själv och vad jag är van vid. Någon som i vanliga fall upplever att 15 km är en väldigt lång distans kanske inte ska springa det som gravid. Men för mig är det ju som en "vanlig dag på jobbet" och inget alls. Hon förklarade att kvinnor bör röra sig när de är gravida, men att alla måste utgå ifrån sin grund när de går in i en graviditet och anpassa sin träning efter vad kroppen klarar av. Det är kanske inte rätt tidpunkt att börja löpträna för någon som aldrig sprungit tidigare. Men det är inte heller rätt tidpunkt att pausa all träning och lägga sig på soffan och invänta att storken kommer. I samband med första barnmorskebesöket läste jag allt jag kunde komma över kring just träning och graviditet för att ta reda på så mycket fakta som möjligt kring hur hårt jag kan träna och vad jag inte bör utsätta mig för. Både barnmorskan och vänner som löptränar och befinner sig eller har befunnit sig på elitnivå sammanfattade kort och koncist förhållningssättet jag hållit mig till. Din kropp kommer att säga till dig vad du kan och inte kan göra. Och precis det är vad som styr mig under träningsveckorna.

Jag vet hur det känns i min kropp, jag är den som känner min kropp bäst. Och det är så sant som det är sagt. Jag känner också min hjärna och min envishet bäst. Och något sa mig i början att det är dags att ta en paus från den fokuserade tuffa träningen. Enligt böcker och fakta jag läst om träning och graviditet så ska man inte få mjölksyra för det tenderar att stressa fostret. Dessutom är det bra att ha lite koll på pulsen och inte ligga för mycket över 160 slag. Det där med pulsen känns som man kan ta lite med en nypa salt i och med att det är väldigt individuellt. Dock så kändes mjölksyratanken som en bra tanke. Och jag vet med mig att när jag springer tröskelpass så kan jag driva på ganska så hårt och laktat kan ackumuleras i musklerna även om det känns kontrollerat och relativt lätt. Därför valde jag att ta bort intervall- och tröskelträning från min löpträning direkt. Men det finns en bredd i känslan på träningspass kvar att jobba med och dessutom fler saker att träna än enbart löpning. Spännande period med en paus från den hårt fokuserade träningen men ändå med veckor fyllda av många härliga, svettiga och flåsiga pass. Förlossningen och en sund välmående kropp är det jag tränar för. Sedan hoppas jag att jag ska ha nytta av det jag gör nu lite längre fram när fokuserad hård löpträning finns på schemat igen. Den där träningen där huvudet ska tala om för kroppen att pusha lite extra även om det är tufft och kroppens signaler säger stanna. Nu stannar jag om kroppen kräver det, nu saktar jag ner tempot om kroppen vill det, nu kortar jag ner passen om det är det som kroppen mår bäst av. Kroppen är smart och talar till dig. Det gäller att ta ut öronpropparna och lyssna.

19 kilometer i vecka 19.

Kroppen är fantastisk. Henrik och jag har valt att säga att det är vi (och inte jag) som är gravida. Stockholm marathon blev som bekant inget race för min del i år. Det blev en bebis istället. Skadebekymret som hängde som ett olycksmoln över mig under Varvet och satte käppar i hjulet för maran blev till det mest ljuvliga man kan tänka sig. Ett växande liv.

Idag går vi in i vecka 20 och det närmar sig halvvägs av de 40 veckor som en graviditet generellt sett förutspås att pågå. Det har varit en bergochdalbana av känslor. Alla som varit gravida någon gång vet precis vad jag menar. Själv kunde jag inte föreställa mig att det var så här det skulle bli. Jag kände i kroppen på en gång att det var något som var annorlunda och visste direkt var det var utan att jag någonsin varit med om någon liknande känsla tidigare. Jag är inte typen som brukar var extremt rädd om mig själv. Jag pushar mig, tränar på hårt och tänker kanske inte alltid efter vad det får för konsekvenser på min kropp. Hittills i livet har träningsvanor, matvanor och andra vanor bara påverkat mig och min kropp. Helt plötsligt handlar allt och då menar jag verkligen precis allt om en annan blivande individ. Några celler som förökar sig och ska bli till ett litet liv. Ett liv man börjar älska mer än något annat innan det ens finns. Innan man ens vet om det kommer bli något av det. Allt ställs på sin spets. Underbart. Spännande. Läskigt.

Jag visste inom mig men vågade inte tro att jag tolkade kroppens signaler rätt. Men ack så rätt det var. Ett plustecken har aldrig varit vackrare. Samma helg gick jag på en spinningworkshop och cyklade inne i en kokhet sal. Där och då förstod jag att träningspassen framöver inte bara skulle handla om mig. Aldrig tidigare har pulsen och känslan på passen varit viktigare att ha kontroll på. Veckan efter var magisk och känslorna av lycka for runt i kroppen. Henrik och jag, en gemenskap djupare än någonsin tidigare. En hemlighet större än någon annan som vi beslutade att behålla för oss själva ett bra tag. Kärleken till det lilla som knappt fanns prövades nästan direkt då jag bara några dagar efter att vi fått veta föll så illa på Älvsborgsbron. Otroligt ångestladdat att veta att magen och kroppen är extra sårbar. Livrädd att själv göra något som förstör den lycka som spridit sig inom oss. Perfekt att då falla pladask och slå i knän och landa på magen. Som tur är så var den lilla pyttiga cellklumpen väl skyddad och inget hände. I vanliga fall hade jag beklagat mig över den smärta och de problem som följde mig under sommaren på grund av fallet på knäna. Det blev minst sagt långdraget och kändes av länge på löppassen. Men jag kände bara en enorm tacksamhet över att det lilla som börjat växa fortsatte att göra det. Tänk vad känslan för vad som är viktigt i livet kan ändras fort.

Under sommaren och semestern, på den höga höjden i St. Moritz var jag inte ensam när jag var ute på mina fantastiska löppass. Innan vi åkte upp så hade jag ingen aning om hur kroppen skulle reagera. En graviditet påverkar som bekant kroppens förmåga att prestera. De som varit på hög höjd och tränat vet hur jobbigt det kan vara. Att samtidigt befinna sig i de mest kritiska första 12 veckorna av en graviditet kan någon tycka vara dumdristigt. Men de föder barn i Alperna också och i allra högsta grad på Kenyas höjder. Och veckorna i Alperna var någonting utöver det vanliga. Vår egen lilla hemlighet som ingen visste om kunde vi njuta av till fullo. Inte för att det syntes någon mage direkt, men andra delar på kroppen växer och på något sätt går det att se i ögonen att en kvinna är gravid. Då var det skönt att få genomleva denna sköra period på tu man hand.

Det var de längsta 12 veckorna i mitt liv. Rädslan och oron över att förlora det lilla ynglet hängde över mig varje dag. Missfallsrisken är som störst dessa veckor och jag har svårt att ta vissa saker i livet för givna. Veckorna gick och vi läste om vad som hände inne i livmodern. Jag åt duktigt mina folsyratabletter varje dag, undvek alla goda ostar i Schweiz. Tror aldrig jag kommer bli så nojig över något i hela mitt liv igen. Men de restriktioner som finns i vårt avlånga land för gravida, vad man bör och inte bör stoppa i sig har jag följt slaviskt. Regler är till för att följa. Lustigt bara att människor blir gravida över hela världen och jag misstänker att riktlinjerna skiljer sig ganska markant åt.

Sista veckan på vår semester gjorde vi vårt första ultraljud med tillhörande tester. Om veckan efter det lilla plusset var magisk så var det helt obeskrivligt att se den lilla individen på drygt 7 cm ligga därinne i magen. Krabaten såg helt klar ut med alla extremiteter och framförallt det tickande lilla hjärtat på plats. Att få med sig ultraljudsbilder hem på det lilla livet var häftigt och gjorde det mer påtagligt och verkligt. Som enda barnet så är det bara jag som kan ge mina föräldrar barnbarn. På något sätt så har jag upplevt det som en press, men samtidigt skjutit bort de tankarna. Nu när vi hade bilden i handen på det som förhoppningsvis ska bli en liten människa så småningom var det med en stor glädje vi firade vår sista semestervecka med att berätta för våra föräldrar att de skulle bli mor- och farföräldrar. Vecka 14 var vi i då, snart sex veckor sedan, och hemligheten blev till en överraskning. Eftersom jag själv upplevde att vem som helst på gatan måste se att jag är gravid bestämde vi att berätta på våra jobb och för våra kompisar. Nästan så att det kändes konstigt att prata om det samtidigt som det är precis det man vill göra. Dubbla känslor. Ju mer veckorna gått har dock magen växt och då är härligheten ett faktum som inte går att dölja även om man velat.

Jag har mått oförskämt bra. Som en skolbok mådde jag lite tjyvens mellan vecka 7 och 9. Detta välkomnade jag med öppna armar, det var ju ett tecken på friskhet i mina ögon. För den icke känsliga kan jag nämna att tarmfunktionen hos en gravid kvinna ändras till att gå i slowmotion för att kroppen ska hinna suga åt sig varje liten näringsbit av maten som går igenom. Det gör att magen inte funkar riktigt som man önskar. Dock helt normalt och också välkommet. Sunda tecken på graviditet är i mina ögon inget att klaga över. Och kanske är det därför jag själv uppfattar att jag nästan mått för bra. För barnmorskan beskrev jag det som oroväckande bra. Jag trodde innan ett annat liv intog min kropp att en graviditet skulle vara ett rent helvete. Nog för att jag känner att jag är gravid, flera olika tecken där självklart den växande magen och den numer fylliga bysten står i fokus för den som ser mig.

Första ultraljudet gick bra och det var igår dags för det andra och sista. Även om allt för drygt fem veckor sedan verkade toppen så har jag ju närmre fredagen den 28 september vi kommit blivit mer och mer nervös. Kanske är det för att jag just mått strålande och kanske är det för att trots att logiken säger mig att något finns där inne så känns det så sårbart på något sätt. Trots att jag skyddar det hela allt vad jag kan. Hursomhelst gick allt så bra det kan gå. Fantastiskt duktig barnmorska. Hon kändes empatisk och förstod att vi var nyfikna. Pedagogiskt gick hon igenom alla delar som hon rutinmässigt ska gå igenom och mäta. För att se att allt står rätt till med extremiteter, organ och annat samt för att få fram beräknat förlossningsdatum. Riktigt roligt att hon tog sig tid att skoja om fostrets rörelser och gjorde ultraljudet till en upplevelse vi kommer ha med oss resten av livet.

Så nu står vi här med drygt tjugo veckor framför oss som ett oskrivet blad. Spännande och otroligt roligt samtidigt som det är skrämmande på något vis. Livet kommer aldrig bli sig likt och jag längtar efter att barnet ska komma ut. Samtidigt som det är en väldigt mysig period just nu. Henrik sa häromdagen att det är en så härlig tid att det inte hade gjort något om barnet var i magen två år. Vi njuter av det här. Fast jag som bär fostret i en växande livmoder känner att det blir precis lagom med den tiden som är kvar. Hittills har jag kunnat träna på och leva nära på som vanligt. Men varje vecka som går kommer troligen innebära nya upplevelser och anpassningar fram till att det är dags. Spontanitet, lyhördhet och flexibilitet blir de viktigaste orden närmsta tiden. Speciellt med tanke på att jag är van att träna minst ett pass (många gånger två) om dagen i vanliga fall. För en icke elitsatsande person blir nog inte omställningen i hur vardagen ser ut lika stor på en gång. Jag har upplevt att jag från dag 1 av graviditeten har tänkt på ett helt annat sätt när jag tränar och utmanar min kropp. På ett sunt sätt insåg jag från första sekund att det inte handlar om mig längre och att jag aldrig skulle förlåta mig om jag själv gör något som påverkar det växande livet illa. Jag tränar relativt sett mycket fortfarande och hoppas kunna fortsätta hela vägen. För min skull och för barnets skull.

Jag trodde innan jag själv blev gravid att anpassningen skulle bli ännu tuffare. Att kunna springa härliga 90 minuters löppass i en helt ok hastighet när det närmar sig halvvägs överträffar alla mina förväntningar. Ödmjuk är jag till varje ny vecka, jag lyssnar på kroppens signaler och är tacksam för varje träningspass. Jag njuter av att vara gravid. En mening jag aldrig trodde jag skulle uttala. Jag trodde det på många sätt skulle kännas obekvämt, jobbigt och mer som en nödvändighet eftersom jag verkligen vill bli mamma. Att få njuta av den här perioden fanns inte i min fantasi. Tänk vad livet kan överraska en. Lycklig är jag över att det är så som känslorna är.

Detta var lite historik kring första halvan. Nu när jag går in i vecka 20 är min tanke att lilla bloggen som funnits med mig ett tag ska ändra skepnad i form av kortare inlägg kring min träning och hur jag upplever att det är att gå från en helt ok marathonlöpare till att bli mamma. Mina reflektioner kring att träna under graviditetens olika stadier med fokus på att fostret och jag ska må bra. Förhoppningen och min dröm är att under nästa år bli en marathonlöpande mamma. Följ gärna med mig på min spännande resa.

Två hjärtan slår i min kropp.

Ja, det är sant, jag har en liten bebis i magen eller än så länge foster för embryostadiet är för länge sedan förbi. Tack och lov. Men det är en bebis vi hoppas att det ska utveckla sig till. Surrealistiskt är bäst ord att beskriva mitt, som en del beskriver det som, välsignade tillstånd. Trots teknikens under och möjligheten att få se det lilla livet är det svårt att förstå. Lyckokänslor blandas med en rädsla att något ska gå fel. Idag 19 fullbordade veckor av graviditeten, ultraljud avklarat med en livlig liten en som slog kullerbyttor, gapade, kliade sig i pannan, greppade tårna med handen. Tacksamhet över att ynglet mår bra. Nu gläds vi åt detta och hoppas att en liten kommer ut om sisådär 21 veckor.

Bloggen som legat lite vilande kommer förhoppningsvis att vakna upp mer framöver. Tänkte mig att jag skulle föreviga och dokumentera sista halvan av min graviditet med fokus på min träning. Målsättningen är att må bra. Mina tankar på att prestera och att elitlöpa ligger och pausar just nu.

Vägen fram till ett marathonlopp är många gånger det bästa som finns. Och i slutet av februari har jag ett av de viktigaste prestationerna framför mig. Att föda ett barn. Det kräver precis lika mycket psykisk och fysisk förberedelse som det gör att springa ett marathonlopp.

Min långsiktiga målsättning med löpningen är att jag vill prestera mina bästa halvmara- och marathontider efter att jag blivit mamma. Det största i livet misstänker jag dock inte kommer handla om mig själv, mina prestationer, tider och placeringar utan om något mycket mer fantastiskt och underbart. Henrik och jag ska bli föräldrar, mamma och pappa. Livet är underbart och jag är ödmjuk till vad vi har framför oss. Hela min kropp och hjärta hoppas att det ska gå bra. Jag tar inte längre någonting för givet. Det är ett litet mirakel och helt magiskt. Lustigt hur känslan kring vad som betyder något i livet kan ändras så. Och en sak har jag förstått, ingenting kommer någonsin bli detsamma igen.

Barfota med solen som klocka.

Boken Born to run har jag haft i min ägo väldigt länge. För länge för att inte ha läst den skulle man nog kunna säga. Jag har inväntat rätt tillfälle. I St. Moritz förra året började jag, men slutade så snart skadan dök upp för jag har fått för mig att jag ska njuta av löpning samtidigt som jag läser boken från pärm till pärm. Så den packades ner till Sydafrika i vintras och där borde den ju ha passat ypperligt att läsa, men jag fick inte riktigt ro i kroppen och det där lugnet för att ge mig tid att njuta av den. Så tredje gången gillt på hög höjd, med löpning som fokus inväntade jag rätt känsla efter att ha plöjt igenom ett gäng med andra böcker. Nu i efterhand är jag verkligen glad att jag sparade på den. För den var likt Ultramarathon man och What I talk about when I talk about running riktigt läsvärd. Efteråt har jag funderat en del på min egen löpstil, på vilken typ av skador jag fått senaste åren när träningen intensifierats efter uppsatta mål samt vad det är för träning jag bedrivit. Jag har också funderat en del på hur vi människor som lever nu blivit som vi har blivit. Ordentligt sjukt lata. Vi är gjorda för att springa, röra oss och använda kroppen vi fått. Born to run gav mig en kick och att i samband med läsningen av den få möjlighet att springa i alptystnaden och njuta har varit en ynnest. Ensamheten som går att uppleva när löpningen sker på alpstigar är härlig. Naturens storslagenhet och den maffighet som miljön utstrålar är svår att uppleva på hemmaplan. Då kan man ju bara tänka sig hur det är att springa där tarahumarafolket håller till.

Nu springer ju inte jag barfota och jag planerar inte att börja heller. Senaste åren efter att favoritskon Nike zoom elite gått ur tiden (dock har den återuppstått i en enligt mig sämre tappning nyligen) så har jag testat ett otal modeller och märken. Lagom till semestern har jag nu hittat en ny favorit. Asics sky speed. Jag testade modellen när skon introducerades men kände att utsidan var något hög mot fotknölen och kunde ge skav. Detta rättade de till och uppföljarna (II och III) är fantastiska. Löpkänslan finns där den ska och bonusen fräscht vit (II) eller kaxigt orange (III) gör ju inte ont. I lika bra timing till ledigheten ersattes min finfina Polarklocka av en Garmin. En present och lite plåster på såren från Henrik för min otur den senaste tiden med skadekänningar och snubbeltrubbel. Så efter att ha lovordat det som står att läsa i Born to run och samtidigt som jag känner mig ödmjuk till boken så är jag motsägelsefull. För jag tror i varje fall att jag behöver löparskor och jag tar gärna del av en del av den teknik vi ändå har att tillgå och tror att den tillför en del till löpningen. Men boken har helt klart fått mig att fundera och ta till mig smått och gott. Inspirerande.

Minst lika inspirerande är det att sent om sider upptäcka gps-klockans fördelar. Jag har troligen sprungit ett gäng med fler kilometer i veckan än vad jag tidigare räknat med. Fram till för fem år sedan lite drygt klarade jag mig bra att springa på känsla och utan pulsklocka, men när jag väl skaffade en så var jag fast och den pulsbaserade träningen har lärt mig mycket om mig själv och min egen kropp. Late adopter som jag är så har jag nu alltså lärt mig uppskatta gps-funktionen som ger möjlighet att se tempot i realtid eller som jag föredrar aktuellt snitt per kilometer. Jag retar mig inte alls så mycket som jag trodde på att behöva vänta en liten stund utanför porten för att få satellitkontakt. Och jag känner mig inte det minsta stressad av att se kilometertiderna ticka in kontinuerligt. Utan snarare tvärtom, det är peppande och känns otroligt lätt att tillryggalägga varje meter fram mot nästa lilla pip. Jag trodde att jag skulle pressa och stressa mig själv mot klockan på ett helt annat sätt och det har varit en av anledningarna till att jag inte haft minsta intresse för exaktheten i att träna med en sådan här avancerad träningsattiralj. Nu känns den snarare som en kompis som gör mig sällskap mot nya äventyr. Jag brukar lyckas känna tempot väl och springa jämnt som en klocka utan klocka på armen så jag upplever inte att jag behöver gps-varianten av den anledningen utan den är mer som ett roligt tillskott i tillvaron. Om jag ser puls så kan jag likaväl se tempo. Varje träningspass är oavsett klockans funktioner unikt och går på känsla likt så det gjorde förr när jag hade den gamla löparklockan utan större finesser på armen. Känslan och dagsformen går alltid före allt annat, pulsen blir en indikator och tempovisningen rolig kuriosa. Och jag gillar det här sättet att träna, dessutom är det kul att ha en ny klocka på armen och inte den gamla. För jag föredrar att ha min löparklocka med mig jämnt och inget fånigt smyckesur på armen. Polarklockan har dock aldrig varit med på tävling och det kommer inte Garmin heller få vara utan där håller jag mig till min gamla Casio. Trots att jag både fått en och annan blick i startfållan på min omoderna klocka. Det är inte klockan som ska tävla. Tävling handlar om ännu mer känsla och lyhördhet än träning och då går det enligt mig inte att slaviskt springa efter en klocka eller puls. Men vem vet, jag kanske ändrar mig här i framtiden också.

Semestern börjar lida mot sitt slut. Vi har lämnat St. Moritz bakom oss. Den lilla lägenheten vi hyrde nere i byn var idealisk och vi vill gärna komma tillbaka igen. Som före detta banlöpare var det extra skoj att bo precis bredvid arenan i år. Varje löppass startade och slutade vid banan. Och det var en känsla av gemenskap att sitta och stretcha tittandes på friidrottarna som sprang intervaller på den röda tartanen. Det är en stor gemenskap friidrottare emellan, precis som det är mellan långlöpare som tjingar på varandra eller cyklisterna som susar fram och tjenixar. Kroppen har laddat upp sig med alpluft och energi. Utflykterna till Livigno, Bormio och Chiavenna har hjälpt till. Det italienska köket och folket är både godare och varmare än de något stiffare schweizarna. Även om bakverken på konditorierna inte är så dåliga så står den italienska pastan högre i kurs för en hungrande löpare. Via Mellbystrand och några fina halländska mil styrdes kosan upp till Alnö och norrländsk frisk luft. Att bila ner till Schweiz och sedan upp till Norrland för att sedan ta sig hem till Västergötland igen kräver att man gillar att åka bil och kommer överens med den man reser med. Skulle kunna ha varit en prövning men det har snarare varit tvärtom och en fantastisk semester att blicka tillbaka på när höstmörkret och ruskvädret är här. Jag längtar till att få kura med tända ljus. Hösten kommer bli spännande, troligen den mest spännande i mitt liv. Och den banar vägen för det häftigaste marathonloppet jag någonsin kommer uppleva. Barfota och definitivt utan klocka på armen.

Motivation i kubik.

Solen skiner ute och det är runt tjugo grader. St. Moritz och den vackra alpmiljön visar sig från en helt annan sida i år. Visst var det vackert förra året och visst var det många härliga löppass som tillryggalades innan den där ödesdigra skadan kom som en blixt från klar himmel. Fast det var ju just det, få dagar förra året visade en klar himmel och njutningen var inte fullkomlig. Men i år har solen, den blå himlen och värmen visat sig på allvar. En frusen själ från Norden behöver lite sommarkänsla för att tina upp och njuta på riktigt. I år har jag tagit med mig ett gäng med varma kläder, lärde mig av misstaget förra året, men som tur är smög jag ner de färgglada löpartopparna och i år kan de måhända komma till användning. Solen lyser på oss och det skummande vattnet i alpbäckarna ler sitt vackert turkosa leende mot mig när jag springer fram. Värmen på huden under de underbara löppassen gör att jag nära på blir sugen på att hoppa ner i alpsjöarna jag springer runt. Fast jag vet hur kallt vattnet är och vilken badkruka jag är, så jag väljer att hålla mig på land. Jag stångas med motvinden och njuter av medvinden. Vindarna från Maloja ligger på hårt över sjöarna via den mysiga byn Sils Maria med kaféet som är väl värt sitt besök, vidare till Silvaplana där vindstyrkan ligger på hårt och pockar på kitesurfarnas uppmärksamhet, innan den blåser vidare mot vår lilla sjö här i St. Moritz.

I år har jag upptäckt nya underbara vägar och det känns som jag aldrig vill stanna utan bara fortsätta framåt och upptäcka vackra grusstigar av perfekt löpmodell som sträcker sig utefter olika vattendrag, över åkrar och intill kanten av bergen med sina stundom snötäckta toppar. Glaciärerna lyser lite förrädiskt isblått långt däruppe. Det finns en infrastruktur av vandringsleder och mountainbikestigar utan dess like och det är som löpare bara att välja och vraka. Ta sikte på de röda eller gula skyltarna som visar riktningen mot de olika gemytliga alpbyarna. Frågan är om du vill springa flackt eller kuperat, alla möjligheter finns. Celerina, Pontresina, Samedan och Bever, byar jag i år valt att ta sikte på lite mer och jag har inte blivit besviken utan den totala motsatsen. Överväldigad av att jag skulle kunna springa en ny runda varje dag om jag velat. Det blir sällan långtråkigt att träna med St. Moritz som bas.

Henrik startade semestern med en rejäl förkylning men nu är han igång med sina mountainbikerundor. Han hinner se långt mycket mer än jag och kommer tillbaka och berättar olika historier om vandrare och kor han susat förbi och hiskeliga branter han tryckt sig uppför. Vackra vyer att njuta av när han skråkör på berget eller när han väljer att köra lite styvt på en bergskam. Det där sistnämnda som jag helst inte vill veta att han håller på med. Men det syns i ögonen att han älskar sin cykel och det han kan göra med den. Precis samma känsla som jag har när jag stoppar ner fötterna i mina löparskor och sätter ena foten framför den andra. Det behövs inte mycket för att glädjen ska genomsyra kroppen. Det är därför jag springer. Därför.

Idag är det 6 veckor sedan jag föll så illa på Älvsborgsbron och idag var första gången på alla dessa veckor som jag kunde stretcha ut framsida lår ordentligt igen. För en löpare är det lite lätt frustrerande att i varje steg känna av ömhet i sina knän och att inte kunna ta tag i foten efter löppasset och skönt sträcka ut den främre lårmuskeln. Knäna har satt stopp och efter det senaste årets toppar och dalar så kände jag den här gången att jag nära på fick nog. Jag behöver löpningen mer än vad den behöver mig. Men ju mer dagarna gick med knäont ju mer kände jag att energin och viljan rann ur mig. Jag orkade inte kämpa för att få ihop kilometrar med en sargad kropp. Semestern närmade sig med stormsteg och med tanke till vad vi planerat att göra så behövde jag mina knän mer än någonsin. För hur roligt är det att åka en månad till alpmiljön där man finner löpstigarnas mecka och inte kunna snöra på sig skorna.

Tacksamheten var stor idag när jag drog bak foten mot rumpan och det gick att stretcha ut låret. Det är de små sakerna som gör det. Visst är knäna ömma fortfarande och det är två små lustiga bulor på dem, två små toppar som på ett berg uppe på knäskålarna. Förra veckan var den första veckan sedan innan GöteborgsVarvet som jag var uppe i en löpmängd som känns acceptabel. 90 kilometer blev det. Innan knäna fick sig sin kyss så hade jag kommit upp i nästan åtta mil efter att ha trappat upp löpningen successivt efter den sabla överansträngningen i höften eller ljumsken. Veckan som var är den första som inte något kroppsligt problem tvingat mig till vila eller alternativträning. Inga knän som svullnar upp efter varje löppass. Och ingen annan känning. Det är nästan så man inte vågar skriva det, av rädsla att orden ska slå tillbaka.

Lyckan för en löpare är att kunna springa skadefri och utan minsta känning. Då ler livet mot en. Löppass att komma ihåg och njuta av för man vet inte bakom vilken krök nästa oturlighet eller klantighet väntar. Lyssna på kroppen tänker någon, jo det gör de flesta löpare men ibland spelar det ingen roll för när man börjar känna problemet så kan det redan vara för sent att vila. Då skulle man gjort det tidigare. Lite som att man inte ska dricka vatten när man är törstig utan innan man blir det. Så är det med skador. Det gäller på något sätt att lära känna vad sin kropp klarar av i träningsmängd och sedan våga vila och säga stopp när det sunda förnuftet säger att nu är du uppe i maxdos, allt du gör nu är en risk du inte vill ta. Jag hoppas att jag har lärt mig något om mig själv och att jag i framtiden kan plocka fram det starkaste huvudet och säga stopp till mig själv i tid. Att träna många pass och köra på är inte det svåra. Att sätta stopp och begränsa sig, att vila är det som kan göra skillnaden på fiasko eller framgång. Lättare sagt än gjort, som så mycket annat.

En intressant reflektion så här på mitt tredje träningsläger på hög höjd. St. Moritz ligger för den icke invigda på dryga 1800 möh. Och för de flesta är det tufft att acklimatisera sig om du ska träna en konditionskrävande idrott och det gäller att gå varligt fram. Jag har inte på de tidigare höghöjdslägren upplevt några större bekymmer, som jag beskrivit tidigare. Men den här gången har det gått absolut lättast att komma in i träningen och hitta ett flow med bra syresättning och en pulsnivå ihop med tempo som känns helt klart hanterbart och inte fy skam. Skön känsla när det fungerar för vid träning här uppe på höjderna gäller det att vara extra lyhörd och att komma från en skadeperiod är kanske i ärlighetens namn inte det optimala.

Pågående vecka har startat bra och målsättningen är att lyhört fortsätta öka mängden något ytterligare. Fokuset i träningen just nu är att bygga grunden igen och mycket handlar om distans i olika varianter. Tävlingar och planer framåt ligger lite vid sidan just nu. Viktigast är att helt känna att både huvudet och kroppen är tillbaka på banan igen. Men en sak är helt säker, motivationen är på lika hög nivå som alptopparna och den långsiktiga målsättningen att springa marathon och halva sträckan en bra bit snabbare är orubblig. Frågan är när det blir. Svaret är när jag är redo. Vi ses i marschallens skugga.

Platt fall.

Höftböjaren eller ljumsken började släppa taget och jag såg en ljusare tid framför mig med fina löppass. Stockholm marathon, en favorit, visade inte direkt sin soliga varma sida i år så det gjorde väl inget att jag på grund av skada slapp loppet, så här i efter hand. Men när träningen inriktats mot ett mål så är det surt som rönnbär att inte få genomföra planen. Och ska jag vara ärlig så kan jag tycka att jag och livet omkring sprungit i lite väl mycket motvind det senaste både i löparskor som i andra sammanhang där inte direkt flytet varit med oss. Och då pratar jag såklart om pappas obotliga cancer som hänger över honom varje sekund och mig lika ofta. Hur som helst så hade skadan gett med sig och jag fått till två riktigt bra löpveckor. Det var dags att trappa upp med kvalitetsträning och lite tuffare tag igen. Och jag såg med glädje fram emot detta. Att få jobba mig tillbaka mot formen och om det ville sig väl stå på startlinjen längre fram i sommar.

För snart två veckor sedan sattes bildligt talat käppar i hjulet. Mina egna ben var käpparna och något skräp på marken var hjulet som käpparna fastnade i.

Steg för steg på en skön distans. Älvsborgsbron i solsken i motsatt håll jämfört med GöteborgsVarvets bansträckning. Andetag för andetag i den branta knäppan upp mot krönet. Kroppen var med mig denna dag och det var så kul att känna att smärtor och skavanker lämnats bakom ryggen. Ena foten framför den andra. Vänster fot trampar på en ring av stål, kanske 3 decimeter i diameter, den slutna cirkeln ställer sig upp och höger fot fortsätter framåt för att förflytta mig upp sista biten av bron. Istället för att foten sattes ner i asfalten åkte den in i ringen. Innan jag visste ordet av, på en millisekund, satt båda mina ben fast. Pang. Asfalt är hårt. Jag hörde smällen, kände den i hela kroppen och blev rädd. Helt stum och ställd. Inte ett ord, inga tårar kom ur mig. Sakta vände jag mig om från liggande på mage till att ligga på rygg. Sakta kände jag ifall något var brutet. Blodet rann från ena benet. Henrik som sprungit bakom mig såg skakad ut. Hans röst var det enda jag hörde medan jag själv rörde mig på marken som i slow motion. Han såg darrig och skakad ut. Hur gick det med ansiktet, hur gick det med ansiktet. Jag förstod inte vad han menade, det var ju mina knän som gjorde ont. Men ifrån hans vinkel snett bakifrån så såg han ju precis vad som hände. På något sätt har den här sega marathonkroppen någon form av reaktionsförmåga eller skyddsmekanism. Jag lyckades ta hela smällen med mina två knän med lite stöd av hakan och höger armbåge. Med blodet rinnande och en smärta i knäna insåg jag ganska snabbt vilken otrolig tur jag hade. Då kom lilleskutt-tårarna. Mest för att jag blev så arg på mig själv och förstod att det kommer ta ett tag tills jag är smärtfri igen. Men lika mycket av ilska för att jag tycker att det var orättvist att jag skulle råka trampa på något som skulle fälla mig brutalt.

Så här i efterhand inser jag att det är var tur att jag sprang uppför och inte utför. Tursamt att inte ansiktet fick ta den värsta smällen med tänder, näsa och annat som hade varit jobbigt att sätta på plats igen om de möblerats om. Handleder och axlar som lätt hade kunnat brytas eller rufsas till på annat sätt klarade sig bra.

Just nu med lite perspektiv på fallet så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Vara tacksam över att det inte blev värre eller vara sur över att det efter två veckor fortfarande gör ont i båda knäna i varje liten rörelse och steg. I sängen om natten, vid skrivbordet om dagen och när jag ska försöka träna ska vi inte tala om. Mitt olycksaliga problem är ju ingenting jämfört med att vara cancersjuk. Och som min pappa varje tisdag vecka ut och vecka in behöva genomgå en heldag med tuff behandling för att sedan vara sängliggande och må dåligt resten av veckan. Vad är lite ont i knäna jämfört med det. Självklart ingenting. Så varför beklagar jag mig. Ja, varför beklagar sig så många människor över så små saker när det finns så mycket värre att vara ledsen över. För mig handlar det om att jag behöver min löpning för att orka med att vara ledsen över att min älskade pappa inte kommer att kunna bli frisk. När det blir för mycket tokerier och ledsamheter på en och samma gång så orkar man inte riktigt med. Och då ligger det nära till hands att tycka lite synd om sig själv och slicka såren en stund. Ibland behöver vi människor få tycka lite synd om oss själva även om det inte handlar om en dödlig sjukdom eller annat hemskt. Det är troligen mänskligt att inte alltid vara på topp och ropa hurra. Men det finns grader i helvetet.

Det är som om det finns en liten djävul däruppe någonstans som tycker att jag ska sättas ordentligt på prov. Så jag testar en ny taktik och tackar den däruppe som gör det jävliga ännu jävligare. Mig rår du inte på. Utan vi ska kämpa ser du. Min pappa är av segt virke och det är jag med. Och några små ljusglimtar ska vi allt finna mitt i töcken och dimma. Solen skiner ute. Än har inte jorden gått under.

Tio på raken.

I år firar jag tio år i mitt yrkesverksamma liv inom media, reklam och marknadsföring. Det startade på en reklambyrå i Göteborg. Där och då startade även min svit i tio GöteborgsVarv på raken. Efter att ha arbetat på företaget ett år och pratat om att jag varit löpare när jag var yngre samt att jag fortfarande sprang en del för skojs skull startade något som jag idag är både glad och stolt över. Min andra ”satsning” som löpare. En kollega till mig slog vad om och trackade mig en hel del för att han skulle slå mig. Varje år sprang han på 1.45 plus minus någon minut. Min goa Jenny och jag var ute på våra morgonlöpningar på fredagar före jobbet. Och den enda träningen jag bedrev var sköna distanspass och så gick jag på en och annan spinningklass på Sats Kungsgatan, på den tiden Olympic, där jag numer är instruktör själv.

Året var 2003. GöteborgsVarvet var för mig något långt och outforskat. Jag hade som liten G-kicka i friidrotten många år tidigare varit funktionär. Flaggvakt och delat ut vattenmuggar, påhejandes alla tokar som skulle springa så där galet långt. Det jag då inte hade förstått var att 800m, 1500m och 3000m inte var mina sträckor, utan det var ju de här längre skräckinjagande tokloppen på flera mil som var min grej. Jag kommer ihåg att Jenny och jag veckan före första Varvet på ett distanspass sprang in på Slottsskogsvallen och testade att springa in oss på femminuterstempo i några varv. Det tempo jag hade tänkt hålla större delen av loppet förutom en liten ökning på slutet för att slå kollegan och komma segrande ur vadet.

Tävlingsdagen var kommen. Jag nervös som aldrig förr. Startskottet gick där bak i näst sista startgrupp. Vi promenerade fram till mattan som satte igång min tid på chipet. Efter en fantastisk folkfest och mycket zick-zack löpning sprang jag i mål på den välbekanta tartanbanan där jag i ungdomsåren sprungit många medeldistanstävlingar och än fler intervaller. Tiden mitt första GöteborgsVarv blev 1.37.16.

Jag vann vadet och min kollega hade nog inte riktigt trott att jag skulle slå honom och med flera minuter. För mig var dock inte vinsten av ett vad det viktiga utan att jag kunde känna glädje till löpningen och stå på en startlinje igen.

När jag sitter här och filosoferar inser jag hur mycket det betyder att springa för mig. Den tanken slår mig allt som oftast och jag har skrivit om det förut. Men när jag tänker tillbaka på mitt första GöteborgsVarv, från att jag var 26 år och tiden fram till nu, så inser jag allt mer vilken betydelse det hade att jag stod där på startlinjen och vågade springa de där 21 097,5 meterna genom min hemstad. Nu är jag 35 år och möjligen nio år visare. Fast jag känner mig precis som samma människa som då, om än lite löpstarkare och med fötterna lite mer stilla och fast på jorden. Som 26-åring efter att ha avslutat en utbildning och jobbat ett år på första riktiga arbetet är man av naturliga skäl lite uppe i det blå. Efter tio år i en stundom tuff bransch i en ännu hårdare värld lär man sig både ett och annat om sig själv och om andra människor. När jag reflekterar så inser jag dock att det som lärt mig mest om livet är min löpning och upplevelser som jag haft i samband med den. Och en kraftfull insikt är att vad som än händer i livets bergochdalbana så har jag löpningen att krampaktigt hålla mig fast vid. I glädje och i sorg. När jag slutade satsa som junior sammanföll det tråkigt nog med två skadeuppehåll, mina föräldrars skilsmässa, min student och de första stapplande stegen in i vuxenvärlden. Så här i efterhand kan jag le och se det som erfarenheter för livet. Men just då var det inte så lätt att försöka stå på egna ben samtidigt som en stark identitetskris drev in när löpningen försvann ut. Något jag inte kunde sätta fingret på då.

Uppehållet från löpningen i slutet av 90-talet och början på det nya årtusendet var skakiga år. Jag utbildade mig förvisso på Handelshögskolan i Göteborg, läste en del utomlands och tog vara på tiden väl skulle man väl kunna säga. Med ett gäng av extraknäck som lärarvikarie samt även lärare med egna klasser och andra jobb under en studietid jag inte ser tillbaka på med glädje. Utifrån sett verkade nog allt vara väldigt bra och jag duktig. ”Duktig flicka syndromet” är det värsta jag vet. Men det visste jag inte då, utan med näbbar och klor hölls jag fast inuti det. Och det skulle väl bara vara den där lite väl smala kroppen som fanns där under en period som skvallrade om att något inte stod helt rätt till. En erfarenhet även det, så här i efterhand. Det gör ont när knoppar brister. Det gör ont att bli vuxen. Men om det handlar om att knoppen blommar ut i en prunkande vacker pion, eller min favorit ranunkel, må det vara hänt om det är några jobbiga år som resulterar i ett vackert liv. Så det är så jag ser tillbaka på de där tuffa åren, det blev ju bra tillslut. Löpningen gjorde mig hel och den hjälper mig varje vecka att må bra och njuta av livet precis så som livet är. Upp och ner.

Jag höll igång med spinning en hel del under de där åren, så pumpen fanns väl där och jag sprang ett och annat pass också efter att ha ingått det där vadet. Första halvmaran, eller första maran för den delen, glömmer man aldrig. Jag kan än idag känna frustrationen när jag på slutet på cykelbanan innan Änggården och över den smala gångbron inte kom förbi löpare. Jag var stark hela vägen och min första halvmara blev startskottet på att upptäcka långlöpningens underbara värld, en mersmak som jag aldrig tror kommer ta slut. Varje år sedan dess har jag sprungit GöteborgsVarvet och tiderna har sänkts efter hand. Från de där 1.37 till 1.31, 1.28, 1.24, 1.21, 1.21, 1.22, 1.20 och 1.19 förra året.

GöteborgsVarvet 2012. Mitt tionde på raken och en dröm om att placera mig fint i resultatlistan på den bästa tiden av de varv genom stan jag tillryggalagt. Helst av allt hade jag velat sänka den där första tiden från 2003 med 20 minuter. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Och jag får i efterhand vara glad att jag kom i mål.

Träningen efter Stramilano och perset där gick bra. För bra skulle man kunna konstatera när mitt huvud talar om för benen att springa lite väl mycket och hårt. Paketet som kom på posten hade adressaten överansträngd. Det var jag det. Varför lär jag mig aldrig. Den analysen har jag nu gjort och en del förändringar kommer att göras för att få bukt med mitt problem att inte lyssna på kroppen, men det är en annan historia. Till start kom jag i vart fall och efter en uppvärmning på tjugo minuter där varje steg kändes som ett knivhugg var det dags. Adrenalin och endorfiner är bra skit, så höftböjaren eller ljumsken på vänster ben kändes inte så värst mycket under själva loppet. Men med så få löppass som jag hade med mig i bagaget kunde ingen förvänta sig stordåd. Jag själv gjorde ju det ändå, vilket gjorde loppet till en enda stor pina. Frustration, enorm frustration, under varje meter i ett halvmarathonlopp är varken bra för psyket eller kroppen. En eloge och stort tack till de som hejade på mig. Så mycket gensvar i form av leenden och vinkningar bjöd jag inte på. Men springer du från kilometer fyra till sexton med den enda tanken i huvudet; vart är det smidigt att bryta och göra slut på det här lidandet någonstans, så är det inte så värst muntert. Bryta hade jag egentligen ändå bestämt mig för att inte göra om inte benet skulle gå av, men frustrationen av att inte kunna göra mig själv rättvis och få ut det jag löpmässigt ville var enorm så det gick inte att tänka positivt utan enbart en negativ kamp mot mål. Någonstans inom mig fanns troligen en så stark vilja att springa i mål på mitt tionde att benen gick av sig själv. Så att jag inte behövde huvudet och den mentala biten som brukar vara det som hjälper mig framåt. Största incitamentet att springa i mål, på vilken tid som helst och till vilket pris som helst, var att min älskade cancersjuka pappa och min underbara mamma samt annan släkt och vänner stod och hejade på Skanstorget som alla år. Och dit skulle jag bara. Och dit kom jag. Och från passering Skanstorget utanför bästa Café Con Amor, med kärleksfulla tillrop så blev mitt tionde GöteborgsVarv till något positivt trots allt. Med en klump i halsen och njutning kunde jag springa de sista knappt tre kilometerna in i mål. Fyra sekunder till godo på tiden från året innan, och därmed den bästa tiden på detta lopp någonsin. 1.19.39. Femtonde platsen var väl helt ok, men jag hade velat ha mer än en femte plats i SM-klassen. Dock med lite perspektiv på uppladdningen inför så har jag kommit fram till att jag får vara glad för målgång. Dagen efter kunde jag knappt stödja på benet och sedan dess har jag rehabtränat. Men det tionde på raken var värt det onda efteråt och är jag lite smart så ska jag nog ändå få njuta av skön löpning under sommaren trots allt.

Tio GöteborgsVarv med minnesvärd löpning emellan är svårt att summera. Första åren var det bara Varvet som hägrade i maj, men sedan beslutade jag mig för att testa den dubbla distansen efter att en halvhjärtad satsning på att genomföra Klassikern gick i stöpet. Och efter mitt första marathon i Stockholm 2005 blev jag helt fast. I slutet av det året i New York, på min andra mara, lyckades jag precis springa in under de där sub3 som så många längtar efter. Sedan dess ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot kicken det är att springa de sista 12 km på starka ben och in i mål på den klassiska sträckan 42 195 meter. Under de senaste fem åren har det rullat på i olika spännande löprelaterade upplevelser, fantastiska resor med många kilometer i benen, härligt många löparskor har slitits ut, favoritskomodeller slutat tillverkas och många pers slagits i roliga lopp. En del tårar över skador och missnöjsamhet över prestationer har runnit ner för kinderna. Men mest av allt har de senaste nio åren med GöteborgsVarvet i maj som en höjdpunkt varit underbara och minnen för livet har skapats.

Nästa år har jag bestämt mig för att njuta av loppet vid sidan av. Heja på alla löpare och känna stämningen i stan på ett annat sätt. Tio år på raken är en fin svit. Femton eller tjugo år ännu finare, tycker någon. Och det är just det där som gör att jag sätter punkt nu. Skulle jag göra mitt elfte så vet jag att det blir ett tolfte och då skulle det vara så nära ett femtonde. Vips skulle jag vara 45 år och summera tjugo år i maj. Och någonstans där på vägen skulle glädjen försvinna för det finns roliga vårmaror och andra fantastiska upplevelser jag inte vill missa. Löparskorna kommer fortsätta sitta på fötterna, vi får bara avvakta och se vart de väljer att gå i mål nästa gång.