Löpning på resande fot.

Göteborg är alltid hemma och jag kan varje cykelbana genom stan, ut mot ytterområden och runt vår västkuststad med de två broarna man passerar på det kända loppet i maj varje år. Vi bor centralt med närheten till allt. Många löpare tycker att det är bättre att bo vid grönområdena, men som marathonlöpare så är det inget problem om det tar tjugo minuter sisådär ut till stadens största tillrättalagda skog. Sedan har vi en runt hörnet som det bara tar tio minuter till och så finns det ett flertal gröna oaser till. Fast jag gillar asfalt och jag ser det som en utmaning att hitta nya rundor eller varianter på favoriter som redan sprungits så många gånger att jag har hålltider på olika ställen så jag kan mäta av hur dagsformen är. Grönska, klorofyll och skogens natur i all ära. Visst är det skönt att vara därute utan bilar, myller och stadens larm. Men det hårda, svarta underlaget svarar bra under fötterna, driv i steget, platt underlag som inte kräver någon tankekraft utan benen kan pinna på ostört. Variationen under ett löppass kan vara stor och tiden försvinner snabbt på dessa rundor. För det är just olika loopar det handlar om. Förutom på morgonjoggar där det är lättast att som en zombie hoppa halvsovandes i löparkläderna och ge sig av på cykelbanan rakt söderut och vända när rätt tid eller kilometer uppnåtts halvvägs. Men på andra tidpunkter än arla stund så ska löpningen bli en sluten cirkel om än lite oval eller utsvävande i sin form. Det krävs en del om man är en löpare som inte vill stanna på sina pass, för vem har tid att stå still när det är röra sig man vill. Oövervakade övergångsställen, mindre trafikerade gator, broar, tunnlar, allt som kan underlätta färden läggs på minnet och används i konstruktionen av nya favoritsvängar. Idag firar min Henrik och jag fem underbara år tillsammans. De lyckligaste åren i mitt liv. Och dagen startade med att sluta en gammal goding till löpcirkel på i runda slängar 22 kilometer cykelbana nonstop.

Variation förnöjer och då är det roligt att som löpare vara på resande fot. Jag är en hel del i Stockholm med mitt jobb och då försöker jag få en fin tur bland allt vatten. Vår huvudstad är en vacker löparstad och man känner sig sällan ensam. Inte ens på löpbandet klockan halv tio en sen jobbdag. Och faktiskt inte ens utomhus en sen kväll, dock tycker jag att det kan kännas lite ensamt i mörkret och man ska tänka efter före speciellt i en stad man inte kan utan och innan. Det är dock charmen med att vara en löpare på resande fot att inte känna till varenda liten vrå.

Häromveckan var jag i Düsseldorf i jobbet. Reste dit via Köpenhamn och hade ett snabbt byte som gjorde att jag bara kunde resa med ett handbagage. Kontorskläder, dator och massor av papper var ett måste. Detta försökte minimeras så mycket det gick för att få ner löparskor och tre set med löparkläder. Ett extra set ifall andan skulle falla på för styrka eller om jag skulle behöva springa inomhus av någon anledning. Sprang ett första pass innan avresa hemifrån torsdag morgon och hade sedan två pass på schemat att genomföra, torsdag kväll och fredag morgon före en heldag med jobb. Såg med spänning fram emot vad en ny stad skulle erbjuda mig i löpskokilometer.

Jag får alltid en skön förväntan i kroppen när jag får en sådan där liten karta de har i hotellreceptioner i handen. I synnerhet när det är en helt ny stad, ett blankt papper, med så många nya löpmöjligheter. Kartorna de har på hotellen är dessutom behändigt små, lätta att vika ihop och ha med sig i handen på löpturen så att beslut kan tas efter hand. Det är något speciellt med att fråga receptionisten på ett hotell om de vet något bra ställe att springa. Lite elakt av mig inväntar jag tyst deras svar. De flesta brukar se förbryllade ut, speciellt i Sverige för här verkar ingen som jobbar i en hotellreception springa eller ens känna till stadens utbud av bra ställen att sätta ena foten framför den andra i högre hastighet än promenad. Utomlands brukar de också ha lite svårt att sätta sig in i en löpares situation. De flesta tror att man tänker vara ute i 20 minuter ungefär och att det räcker att ta en sväng runt kvarteret eller möjligen till en närliggande park. Det är när jag efter att ha inväntat svaret som en tyst turist brukar lägga till att jag behöver minst en runda på femton kilometer, om de har tur att det är en vanlig distansdag. Många gånger så är det på en söndag jag vaknat upp i en ny stad och då är det långpass som gäller. Bästa sättet att utforska en ny stad, sightseeing i löparskor. Kan dock bli lite knivigt för en person som aldrig sprungit själv att förstå att någon innan hotellfrukosten intas ska ut och kuta i två timmar eller en bit över. Jag har full förståelse för detta. Och ska jag vara ärlig så hade jag inte velat ha en karta i handen med en färdigutmärkt runda att följa. Jag går min egen väg och det har alltid varit svårt att bestämma över mig. Så även i val av mina löpturer.

I Düsseldorf var tjejen bakom disken troligen den bästa jag stött på hittills. Hon gav mig kartan och på frågan om vart det är bra att springa hänvisade hon mig ner till vattnet, det vill säga floden Rhein. I vanlig ordning pekade hon på en sträcka som var ca en kilometer lång och att där kunde man springa runt lite. Jag frågade för att jag var nyfiken på svaret. Och jag fick ett bra svar, så jag valde att inte delge hur långt jag skulle springa. Hon såg dock förvånad ut när jag kom tillbaka över en timma senare och idiotförklarade mig troligen morgonen därpå när jag var ute ännu längre och då dessutom tidigt före jobbdagen. För mig var ju det här kort och lätt löpning för att komma igång efter en förkylning. Vi har alla olika gränser och tur är väl det.

Om jag hade svarat själv på frågan vart det är bra att springa i Düsseldorf så hade jag utan att blinka också gett svaret sök dig till vattnet. Det brukar sällan slå fel att vattendrag av olika slag ger någon form av möjlighet att springa relativt ostört. I den tyska staden ringlar sig Rhein som en orm genom ytterområden in mot stadskärnan och utåt igen med fina långa broar över. I tysk ordning så är det byggt ordentligt med överfarter för såväl fotgängare som cyklister och så också löpare. Utefter floden fanns det en cykelbana och en gångbana, grässlätter och ett helt ostört vidsträckt område på ena sidan där det var perfekt att springa. De flesta pass hade med glädje kunnat genomföras. På andra sidan där stadskärnan ligger fanns det stundom cykelbana eller trottoar och på några ställen lika bra som på motsatt sida. Så det gick utan problem att springa över en bro och välja en sida, springa över spontant och fortsätta på andra och sedan springa över igen. Jumping bridges. Ett roligt sätt att spontant anta utmaningen av en ny stad i löparskorna. Och mitt jobb gör troligen att jag kommer resa tillbaka till Düsseldorf och då vet jag precis vilken härlig löpning som väntar mig. Nytta med nöje, bästa sättet att leva livet. Och då är löpningen mitt stora nöje.

Två löppass blev det och kroppen mår allt bättre efter en förkylning som jag åkte dit på. Klagar dock inte för det var många år sedan sist och vad är väl en förkylning. Mitt lilla problem efteråt blir dock att det tar lite längre tid för mig att få ordning på luftrören än för en del andra människor. Men så länge man vet vad det är som är problemet så är det bara att köra på och tillslut kommer den där sköna formen tillbaka som jag hade för en månad sedan. Frågan är bara om den kommer tillräckligt fort. Innan nästa stad ska utforskas spontant med en liten karta och utan kompass.

Livets snabba kast.

Ögonblicksbilder passerar revy i minnet. Det finns få tillfällen i livet som etsar sig fast så där hårt på näthinnan att man aldrig kommer att glömma dem. Det är lätt att framkalla känslorna igen och det känns som att man står på den där platsen igen. När flygplanen kraschade in i twin towers är ett sådant ögonblick, jag vet precis vart jag var när det hände. Morgonen efter att Olof Palme blev mördad är precis samma sak. Jag var barn och väntade på att God morgon Sverige skulle sändas men så var det istället en politiker som jag visste att min pappa inte sympatiserade med som fyllde rutan. Jag sprang in med tidningen till mamma och pappa som fortfarande sov. Och jag kommer ihåg det hela som om det var igår. Även om dessa båda händelser har påverkat världen så har de inte påverkat mig som person, utan det är viktiga tragiska delar i vår historia. Då är det värre med de där smärtsamma minnena. Ögonblicket jag fick veta att min farmor hade dött är ett sådant. Det känns fortfarande smärtsamt och jag tänker varje gång jag passerar backen nedanför Landala på min farmor som var en av världens snällaste människor. Mobiltelefonen ringde, de oväntade fruktansvärda orden från min dåvarande pojkvän, mitt spontana skrik rakt ut, tårarna på kinderna och folk som kom fram och frågade hur det var. Istället för att ta mig ner och jobba projektarbete på Handels så gav jag mig hem till pappas föräldrahem. Dagen jag 18 år gammal fick veta att mina föräldrar skulle skiljas och mitt liv förändrades radikalt. Jag kan framkalla smärtan jag kände i hela kroppen, men det är ingenting jämfört med den smärta jag fick utstå den 23 december 2009. Pappa ringde och jag var i utkanten av Sundsvall på väg att fira jul. Pappa hade fått cancer. Dan före dan det året är det datum som etsat sig fast värst i mig. Fram tills i år.

15 januari skrev jag mitt förra inlägg, helt ovetande om att dagen efter när vi kommit hem till Sverige efter att jag publicerat inlägget skulle bli ännu ett sådant där smärtsamt ögonblick som kommer att etsa sig fast inuti mig och mitt hjärta resten av livet. Det går inte att förbereda sig på dessa ögonblick, livets snabba kast, ibland charmiga när de är positivt laddade, oftast är dock de smärtsamma ögonblicken de man minns bäst. Och helst hade man sluppit dem. 16 januari 2012. Pappa hade på min 35-årsdag 6 dagar tidigare fått veta att hans cancer med största sannolikhet var tillbaka. Mina föräldrar som är goda vänner numer kom fram till att det var bäst att avvakta att berätta för mig tills vi var hemma. Och det kom som en chock. Från paradiset och världens mest lyckade träningsläger rakt in i helvetet. Vi har gått igenom det en gång och då var min självklara inställning att vi skulle klara det. Vi lade det bakom oss och det blev ett avslutat kapitel i livet, både för min pappa och för mig. Men så lyckligt lottade var vi inte. Allt tydde på att pappas cancer var som bortblåst, om än efter en riktigt tuff behandling. Men borta var den och tanken att den skulle komma tillbaka fanns inte. Den tanken var för smärtsam. Redan under behandlingen fick vi veta vad det skulle innebära om det kom tillbaka. Metastaser som sprider sig i kroppen från den ursprungliga tumören. Fredag 20 januari är en än mer smärtsam dag som jag aldrig kommer glömma. Uppe på onkologen på Sahlgrenska i ett sterilt avskalat rum svarar läkaren på våra frågor. Svaren vill inte gå in i mitt huvud, men trots det rinner tårarna på mina kinder. Jag vill inte höra orden han säger och jag kan inte skriva dem, för jag vill inte tro på dem. Själva essensen är att pappa inte kan bli frisk från sin cancer den här gången. Det finns ingen återvändo. Men jag vägrar att tro på det. Jag totalvägrar. Vi ska lura den här skitsjukdomen så länge vi kan. Vi ska lura den som ingen blivit lurad förr, vi ska kämpa och vi ska se till att min pappa som är den bästa på jorden finns kvar här länge till. Hur det ska gå till vet jag inte. Men en sak vet jag. Ger man inte upp, utan kämpar och tror på något så går det på ett eller annat sätt. I vart fall går det långt mycket bättre än om man ger upp. Januari blev en riktigt kass månad, februari med. Inte löpmässigt utan i livet. För löpningen är konstigt nog bara en liten del när det kommer till liv och död för de man älskar.

Varför skriver jag nu allt detta. Jo, för att utan min löpning, den inställningen man får genom att träna och tävla, allt det positiva jag får ut av varje träningspass så vet jag inte hur jag skulle klarat av de senaste sex veckorna. Att träna handlar inte enbart om prestationer, förbättra sig och flytta gränser. Det viktigaste med min träning har jag av erfarenhet märkt är att den får mig att fungera när livet i övrigt inte fungerar lika så bra. Under de tuffaste perioderna i livet har löppassen varit det som hållit mig uppe vid ytan, flytandes och levandes. Utan dem vet jag inte hur en del saker i livet skulle ha gått.

Pappa svarar bra på sin cancerbehandling även den här gången. Det vill säga, metastaserna blir mindre. Och så länge han svarar på behandlingen kan vårt liv fortsätta. För utan min pappa skulle inte mitt liv se likadant ut. Jag kan helt enkelt inte se ett liv utan att pappa finns med. Alla de tankar som man får i huvudet när en förälder i för tidig ålder drabbas av något sådant här kan göra en galen. Tankarna far runt och skulle kunna göra en sömnlös, deprimerad och att man mår väldigt dåligt. Och det gör även jag emellanåt, mest får jag en stor klump i halsen och gråter. Men de dagar som det snurrar runt mest funderingar i huvudet, de dagarna upplever jag är de viktigaste träningsdagarna. Huvudet får ett andrum, löpningen tar över, kroppen tröttas ut, endorfiner sprider sig, kroppen slappnar av och jag mår bra igen. För jag har bestämt mig, vi ger inte upp, vi tror att detta ska ordna sig och det är inte nu vi ska vara ledsna över något utan nu ska vi kämpa. Löpningen hjälper mig att behålla de positiva tankarna.

Under perioden efter Sydafrika har jag även haft mycket att göra på jobbet med en hel del resande och långa dagar. Det behöver ju inte handla om tråkigheter i livet för att man ska behöva stressa ner och tänka på annat. De flesta har mycket på sina jobb, alltid eller i perioder, och den bästa medicinen mot det är att ta sig tid för träning. När kroppen rör på sig släpper spänningar, man rensar huvudet, stressen rinner av en och har man låst fast i sina tankar så hjälper löpningen till att tänka om, och tänka rätt. Många briljanta idéer kommer tydligen fram på puben. Min pub är mitt löparspår. Ruset kommer bara till på ett annat sätt. Och livets snabba vändningar stillar sig ett ögonblick av välbehaget.

Syrebrist och blodkroppar.

Sitter i bilen på väg ner från Dullstroom till Johannesburg. Vi färdas från ett smultronställe där vi befunnit oss i tre veckor. Strax under 2100 meter över havet ner till i runda slängar 1800 möh i storstaden vi kommer att tillbringa sista natten i innan flygresan tar oss tillbaka till havsnivå och ett kallt hemland.

Dullstroom ligger öster om Johannesburg, ca 2,5 timmar med bil. Så fort man kör ut ifrån den stora staden öppnar sig de vidsträckta slätterna och ju närmre vårt slutmål för höghöjdslägrets sista tre veckor vi kommer desto vackrare blir det. Gröna sluttningar, frodiga böljande vidder så långt ögat kan nå. En ynnest att få befinna sig på en så här vacker plats. Fantastisk för de som vill vandra, fiska eller köra fyrhjuling för den delen. Eller för en löparsjäl som ser fram emot att utmana kroppen kilometer efter kilometer.

Staden är uppbyggd kring en genomfartsled mellan städerna Belfast och Lydenburg. Efter vägen från dessa båda städer finns ingenting mer än ett hav av grönska och röda grusvägar, en och annan sjö där man kan fiska Trout, några lodges där man kan äta en bit mat, men framförallt ta in över natten om man är en mer bemedlad invånare eller turist, järnvägen och lugnet. Fortsätter man förbi Dullstroom och vidare förbi Lydenburg kan man nå Kruger nationalpark med Afrikas vilda djur som största sevärdhet. På väg dit är det väl värt att stanna till vid God’s window och blicka ut över Afrikas Grand Canyon. Kruger ligger på ca 600 möh och det är en maffig syn att stå på höjden och se vidderna breda ut sig under. Vi stod över nationalparken denna gång och fokuserade på träning, återhämtning samt att vara kvar uppe på höghöjden och bevara effekterna som träningen häruppe ger.

Dullstroom är en liten by med ca 300 invånare. Vackra stenhus, som känns europeiska, i engelsk eller holländsk stil. Byn består till stor del av sommarhus, som går att hyra. Ett behändigt och bra sätt att bo eftersom vistelsen på hög höjd behöver vara en stund. Bra att kunna reda sig själv, laga mat och tvätta. Även om det finns riktigt bra restauranger och kaféer samt att när man hyr ett sommarhus så ingår städning varje dag. Tvätt kan man för en liten peng lämna in och få tillbaka fint vikt och tvättad.

Bortskämd är förnamnet på vad man som löpare blir när man bor här. Bäddad säng, en städerska som diskar all din disk varje dag. Det kändes till en början hemskt att någon annan skulle komma och städa upp efter en. Men efter att vi tänkte ett steg längre så gav detta jobb åt en människa som behöver alla likvida medel hon kan få. Vår städerska Patricia är både rolig och trevlig. Ungefär i vår ålder. I somras, deras vinter, så hade de snö i Dullstroom. Detta händer kanske vart sjunde år och när jag berättade om vårt klimat blev Patricia fascinerad och berättade hur mycket hon tycker om snön och att hon fotade bilder som hon ska ha på sitt rum. Hon bor hemma hos sin mormor med sin kusin, eftersom hennes mamma gick bort för många år sedan. Jag fick hennes adress och ska skicka några fina bilder på ett snöigt Göteborg. Hoppas att vi åker tillbaka hit på läger och att vi får träffa Patricia igen då.

Dubbla träningspass fyller många av dagarna på läger. Mellan dessa en god bok liggandes i sängen eller om det är ett lugnt distanspass på eftermiddagen så lapar vi sol på baksidan av huset. Väckarklocka var inget som behövdes i vårt hus, första veckan vaknade jag kl 05.37 varje dag av att stortuppen satte igång att gala och lilltuppen hakade på och körde kanon. Vi har sett ägg kläckas, hönor ruva och småttingar födas. Känns som att antalet höns dubblerats när vi varit här och maten tog slut sista dagarna så som vi matat dem. Vi har även sett baksidan av att vara kyckling. Hundar röja runt i hönshuset, kycklingar ligga platta och döda utanför. Det är ett hårt liv att födas som kyckling. Men ett lätt liv att vara höna och gå runt och picka hela dagarna. Picka på gräsmattan, skita på gräsmattan, picka lite till och skita igen. För tupparna är det ännu enklare, de pickar, skiter, befruktar hönan, och behöver inte ruva eller värma ungar under gumpen. Så ser livet på en pinne ut för dessa djur, så bara man överlever barndomen är det ganska så bekymmersfritt. Men nej, jag vill inte bli höna i mitt nästa liv, det verkar på tok för långtråkigt.

Sakhelwe är kåkstaden som tillhör Dullstroom och ligger 1 km utanför. Här bor ca 3000 invånare i långt mycket sämre standard än de vackra sommarhusen i byn. Som nämnts så bor ca 300 personer i sommarhusen som är enorma med gräsmattor, trädgårdar, jeepar på uppfarten och en standard som kan jämföras med finare områden hemma. I Sakhelwe är standarden lite annan.

De flesta städer i Sydafrika har en kåkstad där de mörkhyade bor. Husen i dessa communities kan variera stort. I en del kåkstäder man passerar förbi från Johannesburg upp till Dullstroom så finns det boenden i form av plåtskjul där vi i Sverige inte skulle förvara våra djur. Rostiga, skeva och håliga bostäder där det ser ut som att minsta regn eller blåst skulle bringa förödelse. Förvånande för en västerlänning kanske kan vara att man känner en stolthet av att bo där man bor. De som lyckas jobba upp sig och tjäna pengar skulle man kunna tro flyttar ifrån kåkstaden, men istället bygger man ut och förfinar det boende man redan har eller bygger ett mer riktigt hus, med fönster och dörr, på ett annat ställe i samma kåkstad. Det är där man känner sig hemma och det är där man väljer att bo även om andra möjligheter har öppnat upp sig. Sakhelwe är relativt sett en bra kåkstad med en hel del hus av bättre standard. Det ser rent och fint ut, människorna är otroligt vänliga och det känns säkert att besöka den lilla staden utanför staden. För det är så det är, Sakhelwe har sin egen skola, gräslöparbana, en mindre sjukstuga, ett kafé, någon bar och andra serviceinrättningar som drivs av invånare i Sakhelwe för befolkningen i densamma.

Vi köpte en cykel för 500 Rand, knappt femhundra kronor, i Potch som vi tog med oss till Dullie. Den gav vi innan vi for till Patricia och hjälpte henne frakta hem till hennes hus. När vi kom dit och Patricias kusin fick veta vad som pågick blev det glädjetjut och kusinen satte sig på cykeln och for iväg på den direkt. Glädjen var total. Vi har även gett bort några gamla löparskor som tagits emot med orden God bless you och stora leenden. Det är inte mycket som krävs för att de som bor i kåkstaden ska bli glada och visa tacksamhet som man idag nästan inte kan se i Sverige. De tvättar bilar, putsar, dammsuger, gnider och fixar i två timmar för en kostnad av 50 Rand, mindre än en femtiolapp, och då ger man kanske 20 Rand i dricks, vilket uppfattas som givmilt. När du ställer bilen efter huvudgatan är det många afrikaner, mörkhyade behöver jag nog inte nämna, som har som sitt yrke att fråga dig om de får vakta din bil medan du går in och äter. Det är hemskt att sitta på kaféerna och se dessa människor vakta en bil när en vithyad sydafrikan kommer ut från en restaurang, övergödd och proppmätt, tar sin bil och kör iväg utan att ge en peng ifrån sig. Det är inga stora pengar för den som kan äta på restaurang, utan 2-5 Rand är tillräckligt och ger personen som bor i Sakhelwe så mycket. Snålheten är läskig att se och klyftorna är stora. Trots det så är min uppfattning att de som varit trevligast mot oss av människor man bara stöter på så är det de mörkhyade. Leenden och morsanden när man kommer springandes förbi tar aldrig slut.

Träningen har varit i fullt fokus under de senaste tre veckorna och det är några av alla löppass som etsat sig fast mest på näthinnan. Ett av de första löppassen när vi sprang något som kallas kostigen. En envägssväng där man springer upp genom Sakhelwe ut på de böljande kullarna där det går lösa kor. När man sprungit halva sin distans så vänder man helt sonika tillbaka igen och har man tur så får man kåkstadens barn som sällskap springandes i full karriär bitvis i slutet på träningspasset. Hejandes och frågandes how are you i kör. Språkmässigt är det inga problem att ta sig fram, engelska är gångbart överallt. Utöver det pratar man africaan, vilket på gehör påminner om holländska samt en mängd afrikanska språk, där ett av de största är zulu, i de olika provinserna.

Långpassmöjligheterna är oändliga om du gillar kuperad terräng. Vill du ha det lite mer flackt så kan man ta bilen en bit mot Belfast och springa runt en sjö i något som liknar en skog. Även om den med våra mått mätt är en något begränsad skog sett till antalet träd. Första långpasset var jag urstark och det gick snabbt som attans, samma sväng två veckor senare gick jag in i väggen och hade svårt att förstå hur lätta alla backarna var gången innan. Det är charmen med löpning och att springa kuperat på hög höjd är som intervallträning och tuffa tag. Fint med 25 km intervall. Långpass á la Dullstroom.

Morgonjogg och vanliga distanspass kan utan problem springas direkt från husknuten och det går att få till flacka rundor eller mer varierad terräng, allt efter tycke och smak. Eller kanske efter hur hårt hjärtat pickar i den tunna luften och hur slitna benen känns som en effekt av detta. Höghöjdsträning kan vara väldigt tufft och en del uppfattar att hela vistelsen är jobbig både fysiskt och psykiskt eftersom tiderna blir långsammare än hemma och kroppen kan behöva mer återhämtning och vila. Dessutom svarar alla löpare individuellt på träningen här uppe och det går inte att jämföra med någon annan. Däremot är det otroligt viktigt att lyssna på känslan i kroppen och anpassa träningen efter den. Ännu mer lyhördhet än på lågland.

Min kropp verkar anpassa sig snabbt och relativt lätt till omständigheterna och påfrestningarna uppe ovan molnen. Som en konsekvens av det så har jag lyckats springa många kilometer mängdmässigt i veckan senaste månaden likväl som dosen kvalitet och tröskel kunnat hållas hög. Värstingpasset under perioden måste nog 2x5 km i backe klassas som med sex minuters vila ner i bil emellan. Tempot var inte direkt snabbt men pulsen var konstant högre än tröskelpuls och laktatvärdena visade att trots den ringa farten så var det 10 klockrena kvalitetskilometer som benen fick med sig. Backen går i ett svep där första 2 km är något flackare och sista 3 km är redigt i motlut. Så där så att man vill svära sig upp och blir förbannad på coach för att han hittat på det här passet och enbart till mig dessutom. Så är det att vara marathonlöpare, man ska härdas. Janne Holmén har kört backpass i samma backe och det är inte fy skam att få springa ett tufft pass i hans fotspår.

Tröskelpass har annars blivit mina favoritpass såväl hemma som på hög höjd. Det är gott att ligga på i bra fart, känna flytet, ventilera ordentligt och inte stumna utan känna kontroll och styrka under en längre tid. Några riktigt fina TÖ-pass har körts på flacka röda grusvägar. Perfekt är då de vägmarkeringar i sten efter kanten som finns efter varje kilometer. Då behövs inga GPS-klockor eller uppmätta sträckor utan det går att köra mer spontant. Dock så brukar våra pass alltid ha en tanke och nya platser rekas före så att förutsättningarna för löppassen blir de rätta. Efter dessa fina stenmarkeringar och ljuvliga vägar har även kvalitet i form av tusenmetare införlivats samt ett spännande pass med tusingar där varje ska gå fem sekunder snabbare tills det inte går att öka längre. Spännande, för de första känns som rena barnleken, någonstans efter hälften nås tröskelpuls och så kör man några med tröskelkänsla och lite över men ändå med kontroll och så kommer man till den sista och får bekänna färg. För det är verkligen så uppenbart att det är den sista intervallen när man väl är där, den näst sista är relativt kontrollerad och sedan på den sista så smäller det till. Skillnaden mellan kontroll och mjölksyra är hårfin på hög höjd. Det är svårare att avgöra när gränsen överskrids än hemma och det räcker att man råkar ligga på några hundrameter i lite för optimistiskt tempo för att ett pass ska bli förstört eller i vart fall få ett annat syfte än tanken var. Lärorikt och spännande på många sätt. Oftast kan känslan beskrivas som solen i ansiktet och vinden i ryggen, men några dagar är det precis tvärtom.

Ungefär 35 kilometer före Dullstroom ligger som nämnts Belfast och här finns en fin grässtadium med en 400-metersbana för den som vill springa lite mer medeldistansinriktade intervaller. Något mjukt underlag jämfört med tartanbanan men fullt fungerande och skonsamt för kroppen. Själv hade jag inga så korta och snabba intervaller på programmet, men var med nere och kikade på ett av träningskompisarnas pass samt passade på att köra en lättare distans på det golfbanelika underlaget. Inte dumt alls och till råga på allt snällt för skorna. Det är troligen den enda nackdelen med löpning här, de röda grusvägarna sätter bokstavligen talat färg på tillvaron. Vader, lår och skor antar en annan nyans efter varje pass. Och finns det inte något annat att klaga på så är livet ganska så enkelt.

För en lattegalning som mig så stillas även den hungern på ett av alla mysiga kaféer som ligger utmed huvudgatan. Och en god take-away mugg kan fås med hem á la Starbucks eller Espresso House, fast här heter det Seattle Coffee. En kontrast man inte tror är sann här uppe mitt i ingenstans. Dessutom finns det ett flertal restauranger som håller god kvalitet och till det några finare för att fira födelsedagar eller varför inte nyårsafton. För den som inte vill springa sönder sin tid så finns det några söta butiker att strosa runt och kika i. Dessutom var det orienteringsrace en helg med en kontroll utanför husknuten som gav spänning till den dagen. Och suktar man efter mer spänning än så kan jag utlova blixtar och dunder av en helt annan dimension än vad vi är vana vid. Blixten har slagit ner och gjort oss utan el och vatten vid två tillfällen, vilket kanske inte var så roligt när kroppen var svettig och full av röd jord. Men desto mer mysigt och upphetsande är det att kura inomhus när blixt efter blixt kommer från himlen följt av åskans muller. Det känns som om du är i stormens öga och naturen lever sitt eget liv. Vädret har varit magiskt och läckert på många sätt. Vi har upplevt alla årstider under samma dag. Ljumma vårvindar, sommarhetta och underbar sol, följt av höstregn när himlen öppnar sig och på det vintrigt hagel där det är bollar som faller ner från himlen. Dullstroom är en suverän plats på jorden, ett smultronställe att njuta av, som vi sett solen gå ner över sista gången på det här träningslägret.

Tankar från Sydafrika.

Idag har vi varit uppe på den riktigt höga höjden, i Dullstroom, i två veckor och två dagar och jag trivs som fisken i vattnet. Vi startade för tre veckor sedan, några dagar före jul, vår resa från ett kallt och ruggigt hemland till landet långt borta längst ner på en kontinent som är spännande, skrämmande och på många sätt orättvis. Efter en mellanlandning i Amsterdam landade vi i Johannesburg sent på kvällen. När vi lämnade Europa under oss blickade vi ut över obebyggda vidder mil efter mil, ett landskap fyllt av sand, öken och berg. Det var annorlunda att göra en flygning på dagtid istället för som de flesta väljer att åka på långresa under en natts sömn. Eftersom det inte är någon tidsskillnad, mer än en timme, från vår tid hemma så vara det som en lång dag med tid att komma ner i varv och slappna av. Dock är det inte lika njutbart att vara vaken när det är luftgropar och marken under ser ut som den beskrivna, det hade blivit en lång vandring om vi hade tvingats nödlanda mitt ute i ingenstans bland Afrikas vilda djur. Fascinerande när flygplanet flög in över en stad där belysningen inte ville ta slut. En stor stad i ett magnifikt land på en gigantisk kontinent.

Äventyret hade börjat, tio dagar efter mitt marathonlopp var det alltså dags för träningsläger i en månad i värmen och på hög höjd. Första fem dagarna och över dopparedagen valde vi att vara på en något lägre höjd, ca 1400 möh, i universitetsstaden Potchefstroom väster om Johannesburg. En mycket trevlig stad med det mesta man kan behöva och lite till. Perfekt att vara på läger i för den som vill testa hög höjd första gången eller för den som har det tufft på de höga höjderna träningsmässigt. Vi var ett stort och gott gäng löpare från Sverige och merparten goa Götet på plats. Och de första dagarna i Sydafrika kändes inte riktigt som Afrika. Det var mer när vi en kväll satt och inväntade lite take-away mat på en av de trevliga restaurangerna och pratade med de som jobbade där som vi blev påminda om vart vi egentligen är. Vi fick veta att Potchefstroom är en lugn stad och att det under 2011 enbart hade varit ett enda mord, att jämföra med övriga större städer där han sa att det i runda slängar begås 3-4 mord om dagen. Det satte lite saker i perspektiv för oss som upplevt Potch, och det Afrika vi hittills kommit i kontakt med, som lugnet självt.

Eleverna på universitetet har lov just nu eftersom den här perioden då vi i Sverige har den värsta mörka vintern är sommar, sol och värme här. Sommarlov under jul, jo man tackar. Solskenslöpning och en bra bit över 30 grader på löppassen dessa första dagar är troligen det man kan förvänta sig av Afrika, i synnerhet på den lite lägre höga höjden. Njutbart på alla sätt men bäst att ta med sig egen solskyddsfaktor för här lyckades vi enbart finna faktor 20 och högre. Lite sol på näsan vill man ändå ha med sig hem. Fascinerande att prata med de oerhört trevliga städerskorna, på Annies guest house där vi bor, som har en hy några aningar mörkare än mig, vara rädda för solen för att den orsakar cancer. Det kan man även se på de med samma hudtyp som jag, de är riktigt bleka. Och i många länder, exempelvis Thailand, strävar man efter att vara blek eftersom det är bönderna som är solbrända och det anses därför inte fint nog. Den attityden råder också här bland de vita medan de mörkhyade är solrädda. Men så är det ju ett land med sin historia väl värd att minnas och som besökare ta hänsyn till. Vi är alla människor med samma värde, men här i Sydafrika blir man ständigt påmind om att världen inte är så enkel. Och vi västerländska stolpskott till löpare solar oss halvt fördärvade och tycker att det är snyggt att bli bruna. Världen är allt bra konstig, men det är också svårt att ändra invanda mönster som präntats in sedan barnsben på var och en av oss oavsett etisk bakgrund och kontinent. Var och en har vi vår egen tro och det blir extra synligt när man besöker länder som är så olika det land man själv kommer ifrån eller växt upp i.

Vi fortsatte vår lektion i Sydafrikakunskap på restaurangen medan de kokade ordning en fantastisk måltid. Och fick veta att det gäller att ha huvudet på skaft och tänka efter före samt vara lite mer om sig och kring sig här. Som exempel fick vi veta att det inte var att tänka på att åka taxi om man vill ha livet i behåll. Det är med livet som insats man hoppar in i en bil i fel område eller om man har otur med chauffören. Servitören, som ursprungligen kom från Kapstaden men som bosatt sig i Potch och trivs med lugnet i den mindre staden, var snäll att upplysa oss om att det finns många som skulle döda för en iPhone. Han fascinerades av att varenda västerländsk snorunge verkar ha just en telefon av detta märke och han sa att hans kompisar brukar skämta om att borta i Europa slänger de dessa telefoner efter oss gratis. Viss portion allvar låg i hans uttalanden, väl värda att ha i åtanke.

Vår första anhalt i landet långt borta var hur som helst underbart bra med härligt sällskap av alla goa löpare samt tränare, där några av de sistnämnda varit riktigt duktiga löpare när det begav sig. Det är något som jag njuter mest av när jag får vara iväg så här, ynnesten av att få höra en person som Midde Hamrin berätta om sina erfarenheter. Vilken löpare hon var, och vilka många rent av fantastiska löpare vi har haft hemma i Sverige som besitter så mycket kunskap och spännande upplevelser som de kan dela med sig av om man bara vågar fråga och vill lyssna. Jag tycker det är underbart att få höra berättelser och tankar från de som har en enorm löparkarriär bakom sig, en karriär man själv aldrig kommer att komma i närheten utav. Att vara på läger handlar inte enbart om att träna själv utan att ta in allt runtomkring, och det gjordes i Potchefstroom på bästa sätt.

Träningsmässigt tio dagar efter en mara vet man inte riktigt vad man ska förvänta sig. Och att åka på läger så snart var som bekant inte ursprungliga planen. Men planer måste ibland revideras och så var det i år, därav intogs extra mycket lyhördhet i början. Och det var perfekt att starta i Potchefstroom där mjukstarten visade sig bli riktigt bra. Och jag har aldrig efter varken ett marathonlopp eller halvmara för den delen känt mig så snabbt återställd i kroppen och knoppen. Huvudet kan man ju själv påverka, då det handlar om inställning, men det är tufft även mentalt att ladda ur ett års träning in i en mara så det är inte bara att snöra på sig löparskorna och gå in i en hård träningsperiod mot nya mål hur som helst. Men när kroppen svarade så som den gjorde redan på de första löppassen så blev allt så mycket lättare. Benen ville springa och kändes helt återhämtade tio dagar efter race day. Det var inte muskulära faktorer som satte stopp för att köra tuffa pass utan det var sedvanlig invänjningsperiod på hög höjd som krävdes för samtliga. Den tunna luften och syrebristen som uppstår kräver att man smyger igång med distans och lugnare pass i början. Men vis av sommarens upplevelser i St. Moritz så visste vi med oss hur jag upplever träning här uppe och i Potch kändes det som det inte var så tufft alls även om pulsen stack iväg några slag extra på distanspassen. Universitetsstaden satsar stort på rugby så träningsmöjligheterna är uppbyggda efter detta med vidsträckta gräsplaner att springa på. Som stora välklippta golfbanor och under loven är det ingen som spelar så då kan vi löpare på läger husera fritt. Till det kan man finna asfalts- och grusrundor för längre pass eller som omväxling. Distansmöjligheterna för en långlöpare är dock något begränsade om man vill variera varje pass, men det är välordnat och känns tryggt, vilket är minst lika viktigt. Det finns även ett välutbyggt gym med det man behöver i styrkeutrustning samt även roddmaskiner, spinningcyklar och andra konditionsmaskiner för alternativträning. Till det finns både ett varmbad och ett isbad som verkligen kändes så som namnet antyder. Bra för trötta ben, men värre än värsta mjölksyrapasset i smärta. Anklar, tår och fötter börjar värka redan efter några sekunder i kylan och vi pratar minuter att stå där. Benen blir som glasspinnar.

Julafton, 13 dagar efter maran och 3 dagar på hög höjd, var det dags för första tröskelpasset. I löparkretsar känns det som födelsedagar och andra högtidsdagar gärna firas med härliga löppass och helst ett tufft sådant. På läger är detta än mer legitimt för väljer man bort julen på hemmaplan så har man sina anledningar och vår anledning stavas bra träning i en främjande miljö. Pretentiöst så det förslår, men ack så underbart. Mindre angenämt var dock passet på 3x3 km tröskel där jag la mig på den tröskelpuls jag har hemma och hamnade i ett tempo bra långsammare än tröskelfarten på havsnivå och mer i tempot jag hade på maran. Något som efter laktatmätning visade sig vara på tok för snabbt. Så visst påverkas min kropp av höghöjden och behöver acklimatisering. Och visst sitter 42.195 meter tävling kvar i benen och mer än två veckor behöver förflyta. Det fina är att känslan i kroppen var tröskel och att det gav mersmak för det som skulle komma senare på lägret uppe på den riktigt höga höjden dit vi begav oss på juldagen efter ett trevligt julfirande med braai, afrikansk barbecue, julklappslekar och trevligt umgänge.

Resan från Potchefstroom till Dullstroom via Johannesburg tar knappt fem timmar i lugn och maklig takt. Rolig och sevärd bilfärd där man sakta men säkert kör från ca 1400 möh upp till de 2097 möh som är Dullstrooms högsta punkt. Kontrasternas land med fina byggnader och kvarter på ena sidan vägen där det är relativt få som bor till kåkstäder på andra sidan där majoriteten av befolkningen, som hör till respektive stad, är bosatta. En ytterligare kontrast som slog mig är att det trots den höga höjden inte är ett berg i sikte som i St. Moritz där bergen gav frid och visade på sin storhet. Här sitter det pampiga i långa vidsträckta böljande gröna kullar, liknande de som återfinns i Skottland. Oavsett om du vänder blicken åt norr, söder, väster eller öster tar det inte slut förrän horisonten sätter stopp. Det är som att blicka ut över ett hav men här är det blommande grönska, slätter med slumpvis utplacerade träd, röda grusvägar och några av asfalt som likt havet ger stillhet och lugn på varje distanspass. Dullstroom är fantastiskt och vi har njutit av både härliga och tuffa utmaningar i löparskorna i drygt två veckor. Med en knapp vecka kvar har jag kommit fram till att jag trivs här precis lika bra som i La Santa. Och den som känner mig vet att den lilla fiskebyn på Lanzarote har en speciell plats i mitt hjärta, smultronstället jag alltid kommer vilja återvända till. Nu har jag ett till ställe att spara i hjärtat och återvända till när möjlighet ges. Idag blir jag veteran i löparsammanhang och det firas med dubbla pass. Trettiofem år, en milstolpe bland alla andra mil som avverkats här uppe. Och många fler hoppas jag att det blir.

Castellón Marathon.

Sitter just nu i ett fantastiskt hus uppe på 2097 möh och blickar ut över vidder som liknar Skottlands böljande grönska. Vi har varit på träningsläger i Sydafrika i en vecka och en dag. Ju mer kroppen acklimatiseras ju mer möjlighet ges att njuta av de röda grusvägarnas tuffa träning. Några dagar kvar på det här året och det är dags att summera ett år som kantats av olika problem. 2011 som var tänkt att bli ett riktigt bra löparår för mig startade med en skada som jag led av under vintern och som avlöstes av en problemfylld vår med andningsproblem som under sommaren kulminerade i genomgående undersökning där resultatet visade att jag har ansträngningsastma. Det förklarade en del, men lade viss sordi på stämningen och det tog ett tag för mig att acceptera detta faktum. Första höghöjdslägret startade förvånansvärt bra i St. Moritz, Schweiz, och en liten låga tändes. Den slocknade efter ett av mina hittills bästa träningspass när jag satte mig i en fåtölj och reste mig skadad. En låsning och överansträngning i höftböjarmuskulaturen som var så illa att jag inte kunde gå eller stödja på benet, än mindre springa eller ens alternativträna till en början. I efterhand något man kan skämta om, ”att göra en Therese” och sätta sig i en fåtölj eller det är farligt att vila. Men den där skadan var troligtvis bra för mig på flera sätt. När jag var yngre kunde löpningen bli tvångsmässig och ibland inte rolig. Nu springer jag enbart för att jag vill och för att det är skoj. Att få skadan i somras var bra för den fick mig att backa några steg, hitta glädjen och min egen drivkraft igen, som gick lite förlorad av att allt gick så fort under våren och med de problem som kantade vägen. Så efter en höst av uppbyggnadsträning efter skadan och ca 2,5 månads riktigt bra träning var det då dags för årets enda marathonlopp och mitt viktigaste lopp i år.

Spännande att resa till Spanien för att springa en mara och inte riktigt helt veta vart man har sig själv. Kroppen var mer tränad än någonsin, men en mara springs inte bara med benen och hjärtat utan det är en hel del huvud som ska till också. Med ett löparår som detta bakom sig är det fantastiskt att bara stå där på startlinjen och ha målsättningen att sätta pers med flera minuter. Jag sprang Varvet i maj och persade, jag sprang några usla millopp när jag var inne i de värsta andningsproblemen i somras och så sprang jag det senaste loppet i Borgholm den 15 juli, 9 km ”korta” Victorialoppet med ett gott resultat. Så med två bra lopp i bagaget, och fem månaders tävlingsuppehåll samt knappt fjorton månader sedan senaste marathonloppet så kände jag mig ömsom galen ömsom kaxig, men mest nervös och tokig som siktade på pers där i Castellón.

Marathonlopp handlar mycket om glädje till löpning och att komma dit förberedd. Vi var fyra löpare som reste från Sverige, tre meriterade landslagslöpare tillika grabbar och jag. Henrik var med som coach för mig och förste flaskfixare för oss alla, Mats Erixon som är Eriks tränare och coach reste med oss och Davids pappa kom ner. Förutom Erik och David så var det även Fredrik som sprang och vi alla fyra satsade på en rejäl putsning av våra tidigare marathonrekord. Vi flög till Barcelona, där en hyrbil väntade som vi körde utefter kusten ner mot Castellón de la Plana som stadens fullständiga namn är. Den ligger knappt tre timmar med bil nedanför Barcelona och ca tio mil ovanför Valencia. Dock fanns det inte lika bra flygmöjligheter till sistnämnda stad så vi valde vackra Barca. Loppet arrangerades för andra året i rad och detta år var det spanskt mästerskap där bäste spanjor och spanjorska direktkvalificerade sig till OS, så det var ett bra motstånd att möta och ett bra arrangemang med möjlighet att lämna in egna flaskor för eliten, en liten mässhall där fina goody bags lämnades ut och en god stämning i staden. Det där med egna flaskor visade sig vara over kill då man delade ut halvlitersflaskor med både vatten och sportdryck var tredje kilometer till samtliga löpare. Så inget jonglerande med plastmuggar där hälften hamnar i ansiktet utan riktigt bra för alla löpare avseende vätska. Dessutom hade man farthållare och annat smått och gott som de stora loppen har för motionärerna. Så i Castellón satsar man på att hamna på kartan över riktigt bra marathonlopp, vilket det finns goda förutsättningar för. Dock är det än så länge ett lopp med enbart 2500 anmälda och inte så trångt som det kan vara på de större racen, så för motionären som vill få en bra tid och som vill fly julstressen så rekommenderar jag loppet varmt. I år gick startskottet den 11 december kl 9 på morgonen.

Jag valde att jogga från hotellet till starten, med en liten omväg så blev det femton minuter i lugn takt och benen kändes bra. Nervositeten fanns närvarande i magtrakten och för varje minut som gick närmre startskottet tänkte jag att än så länge har jag dagens resultat i mina egna händer. Det finns bara en person som kan påverka utkomsten av detta och det är jag. In i startfållan, sköna spanska ord i öronen av alla medlöparna. Trevlig stämning, avslappnat på ytan men nervositet där inuti, på oss alla. 42.195 meter är inget att leka med och en målgång är alltid en målgång och en erfarenhet rikare. Pang, pang, pang. Var det flera startskott, var det omstart, lite förvirrat blev det men iväg var vi.

Castellón är inte en stor stad, men som tidigare nämnts så har man ambitioner och loppet går därför inne i staden hela vägen och som en loop, vilket resulterar i att det om man skulle sprungit banan på egen hand en helt vanlig dag skulle vara stört omöjligt att hitta runt på de olika små varven. Bansträckningen startar med en loop inne i stadskärnan, sedan springer man en lång raka ut från stan, vänder runt i en rondell, kör rakt ut åt andra hållet och där vänder man i en annan rondell. Och där har man tillryggalagt 15 km. Mina första 5 km kändes riktigt fina och jag hade problem att hålla tillbaka farten. Målsättningen för dagen var ett snitt per km på 3.54, och det skulle jag i början försöka hålla mig så nära som möjligt. Något jag spräckte redan på den första med 3.40 på klockan. Försökte hitta min egen rytm och då försvann några tjejer iväg framför mig, de andra var bakom och från 2 km och in i mål såg jag inte en enda av mina medtävlare. Så är det ju allt som oftast eftersom det är så långt mycket färre tjejer som springer marathon. Det som skulle visa sig bli ödesdigert för mig var att jag inte heller kunde avnjuta så mycket sällskap av det manliga könet. När man tävlar marathon så är ju tanken att första halvan eller rent av första 30 km är en ren transportsträcka och sedan börjar loppet där agnarna skiljs från vetet. Min dag var lite annorlunda. Vid 8 km började det kännas motigt, andningen strulade och jag fick inte till det bra, tappade modet en smula men bestämde mig där och då att målgång är det som räknas och valde att hitta en något lugnare rytm med några kilometer som gick något saktare. Här låg jag själv och hade en aning motvind, men det vände som bekant i rondellen. Efter en stund, runt 11 km kom två spanjorer ikapp mig, men de slog av något på farten när de kom ikapp eller så fick jag krafter, vi kom ikapp ytterligare en spanjor och vi fyra slog följe med fina km-tider runt 3.45-3.50 och det kändes lätt att springa. Banan var något sluttande här och lite vind i ryggen, det var skönt att slippa tänka på att hålla farten och istället lyssna på dessa spanjorers frenetiska konversation, de var inte tysta en sekund, munnarna gick i ett och det var riktigt kul att springa fram mot 15 km vändningen. Väl där hade vi svagt motlut, vind i ansiktet och de tre bestämde sig för att öka lite grann och prata desto mindre. Riktigt sega fyra kilometer väntade mig i total avsaknad av andra. Spanjorerna drog ifrån och jag var i ett vakuum. Vid passering 19 km stod Henrik och hejade på, som förövrigt även stått på flertalet andra punkter efter banan då den är riktigt åskådarvänlig för den som vill se de sina många gånger. En bit efter 19 km kom 2.45-gruppen ikapp mig. Inte visste jag att en sådan fanns och modet försvann än mer, min målsättning såg ut att rinna ut stort i sanden. Jag hängde på dem i 1,5 km fram till passering halvvägs. Det kändes bra att ligga i deras klunga men jag kände ändå att det hade tagit lite mycket på mina krafter, all den energi jag ödslat under tidigare delar av loppet, så jag vågade inte hänga med dem utan fick inse att med halva loppet kvar var det bäst att lyssna på min egen känsla och kropp.

När jag springer marathonlopp så delar jag upp dem i 5 km delar och tänker inget annat än fram till nästa 5 km-passering. Dock klockar jag mig även varje kilometer för att se att jag håller mitt tilltänkta tempo stadigt och jämnt. Så vid halvvägspasseringen var det 25 km jag tänkte på och det flöt på fint trots att jag återigen hamnade ensam, det var publik på den här sträckan av banan som hjälpte till att hålla huvudet högt och koncentrationen uppe. Mellan 25 km och 30 km gick det inte så tokigt heller. Vid passering 30 km brukar jag vilja bryta ner loppet i enkilometersdelar mentalt. Men mitt pers från Stockholm 2010 så behövdes inte det för känslan var så lätt. Samma sak hände i Castellón och jag fortsatte att jobba med 5 km sjok in mot mål. Dock blev det efter 30 km och fram till 35 km återigen ganska så motigt, vi var ute på en loop som gick i utkanten av stan där det var väldigt lite publik, vindkänsligt och känsla av motlut även om det troligen var flackt. Räddningen jag hade här var att jag började plocka manliga löpare från 2.45-gruppen, vilka tvingats släppa och som inte lyssnat på sina kroppar utan stumnade markant. De blev ingen riktig löphjälp, men det är en otroligt skön känsla att i slutdelen av ett sådant här långt lopp vara den som springer om och känner sig starkast. Innan banan svänger ner in i stan igen så skulle vi svänga höger i en rondell men jag fortsatte rakt fram. Utan löpare framför mig och inga nära bakom hade jag tur att det var några åskådare på cykel som skrek så högt att jag trodde att jag gjort någon form av lagbrott, men jag hade ”bara” sprungit för långt, började hoppa på stället, vände mig om och fick korrigera felet, vända och ta rätt väg. Några sekunder tappade, troligen inte mer, men rytmen bröts och jag fick det lite kämpigt att hitta in i det hela igen arg på mig själv. Dock dök 35 km skylten upp snabbare än kvickt och det är vid 35 km som jag överraskar mig själv i det här loppet. Jag tänker, nu är det bara 7 km kvar till mål, det är kortare än 8:an i Skatås och det är ingenting alls. Jag bestämmer mig för att göra allt jag kan för att inte tappa någon kilometer som jag brukar göra under den här delen av loppet. Det brukar alltid bli några riktigt dåliga kilometertider här, men jag lyckas hålla farten något så när uppe och gör min bästa avslutning någonsin på ett marathonlopp. Halvvägs passerade jag på 1.22.27, ca 45 sekunder saktare än vad jag hade halvvägs i mitt eget rekordlopp i Stockholm förra året och även långsammare än jag öppnade i Frankfurt förra året som också var en öppning på 1.21. Trots detta kan jag skatta mig lycklig när jag på upploppsrakan leendes ser att tiden kommer bli ett nytt personligt rekord, inte med de där dryga 3 minuterna som jag siktat på, men ändå en bra bit under tidigare rekord som sattes för 1,5 år sedan. Jag lyckades fokusera, njuta och ha roligt sista sju kilometerna, öka farten sista två och hålla ihop ett lopp som från kilometer 8 känts motigt och svårt. Först var jag inte nöjd alls, för jag trodde jag hade mer i kroppen och jag ville så mycket mer. Men efter att jag fått lite distans till loppet, funderat igenom året som varit och insett att en marathonmålgång är värd mycket varenda en, varje lopp ger viktiga erfarenheter att ta med sig in i framtiden. Och ett pers är alltid ett pers, du tävlar mot den enda som egentligen räknas, dig själv, och du lyckas slå dig själv. Vad mer kan man begära. Nästa gång ska jag slå mig själv med råge. Nu vet jag vart jag står idag och har en värdemätare att ta med mig in i framtiden. Något att bygga vidare på. Jag är glad och stolt att jag lyckades projicera energi och glädje när det var som motigast. Att jag inte lade ner verksamheten när det inte gick som på räls. Både efter sommarens skada och under ett lopp som inte riktigt blev som jag planerat. Nästa gång kanske det blir ett busenkelt race, eller så blir det som i Castellón ett lopp där huvudet är viktigare än benen och då vet jag att jag fixar det. Benen, hjärtat och huvudet, tre lika viktiga delar för en marathonlöpare.

Upplevelsen av hela helgen i mitten av december i Spanien var så mycket mer än att springa marathon och tävla. Att få äran att umgås med de tre fantastiskt trevliga, ödmjuka, roliga och kompetenta löpargrabbarna som liksom jag persade allihop och gjorde riktigt fina prestationer, var en ynnest. Vi hade avslappnad stämning innan loppet, med goda pastamåltider och mycket kul snack. Att Davids pappa Carl-Gustav och att Mats var med gjorde inte saken sämre. Att få höra sköna anekdoter från tiden det begav sig om löpning, träning och lopp gav otroligt mycket. Att lyssna på Mats som sprungit OS, VM och som är en av våra alla tiders bästa löpare var magiskt. Att dessutom av en sådan idol, á la Evy och Midde, få rådet att loppet ska vara roligt och att det är viktigt att känna harmoni och hitta glädjen var enastående. Snacka om att veta vilka ord man ska säga för att få löpare att må bra och inte känna prestationsångest. För vilken ångest skulle man inte kunna känna av att resa med ett sådant här gäng till en tävling, men istället känner man sig inkluderad och värd lika mycket som alla andra. Ödmjukheten är stor bland dessa storlöpare, både de som sprang och de som coachade. Och jag kan inte annat än tacka att jag fick vara med i gemenskapen och känna glädjen av att vara en av fyra som persade och vi alla hoppade in på tiobästalistorna för respektive kön i årsstatistiken. Rolig bonus så här i slutet på året eller kanske en lite för tidig julklapp. Kuriosa för den som undrar, även storlöpare som representerar vårt land har svårt att ta sig ner för trappor, sätta sig på toaletten och gå snabbt över övergångsställen dagarna efter en mara. Så det är alltså inte bara jag som känner av framsidorna av låren efter 42.195 meter i tävlingsfart.

Två veckor före marathonpers.

Ibland är det skönt att sitta ner och reflektera, fundera, tänka och filosofera. Det är svårt att stanna upp i vardagen och ta sig tid att göra det när träningspass ska bockas av, jobbet ska skötas och vardagen ska fungera med allt vad det innebär. Men efter ett marathonlopp så ger jag mig själv tiden att stanna upp lite grann. Det är på något sätt så definitivt att springa en mara att det krävs några dagar av bara vara efteråt för att sedan lägga loppet bakom sig och blicka framåt.



Uppladdningen för söndagens lopp har varit lite annorlunda. Mest för att jag blev skadad i somras och knappt kunde gå eller röra mig ordentligt överhuvudtaget. Det, för mig, viktiga marathonracet som jag sett fram emot skulle sprungits tidigare och säsongen skulle summerats för två månader sedan. Henrik fick i present av mig att åka till Rom. En resa som skulle avnjutits utan speciellt mycket löpning, som sen höstvila, och vara lite mer som en sådan där vanlig stadsresa som andra par gör. Vi har rest mycket ihop, säkert mer än de flesta, men eftersom jag valt (eller ska jag säga vi) att satsa mer och mer på min löpning så handlar all vår semestertid om träning. Två pass om dagen, massor av vatten och mat, liggande läge och vila mellan passen där hård tuff träning varit prioritet ett. Det där med att se världen med turistögon och resa runt bland hostande turister med kameror på magen, gå på grisfester eller festa hela nätterna är inget vi upplevt och troligen inget vi egentligen skulle uppskatta. Men Rom skulle bli lite åt ett vanligt Svenssonliv. Vi skulle äta gott, dricka goda viner och turista bland historiska byggnader och verk. Men som bekant, det blir inte alltid som man tänkt sig. Fast till Rom for vi, för alla vägar bär ju just dit.



Och vilken tur att jag blev skadad i somras, för vilken helg vi hade. När jag nu sitter här och tänker på helgens marathonlopp så funderar jag på vägen dit, uppladdningen och hur hösten varit. Glädjen till löpning, energin i vardagen som gör att det är så kul att springa. Veckor varvade av Stockholmsresor med jobbmöten och viktiga beslut, tidiga mornar, sena kvällar, allt för att få in alla de viktiga passen som gav kroppen hårdheten tillbaka efter skadan. Beslutet att ta hjälp av en fantastisk personlig tränare på Sats Kungsgatan i Göteborg, Michael Hansson, och få till styrketräning och prehab för att minska skaderisken. All fin hjälp min klubb ger mig, Ullevi och goda bästa Curre, samt min tränare Johan Wettergren och all bra bollning jag fått under det år som jag valt att ha en tränare och gå med i klubb. Ynnesten det är att vara nästan halvvägs till fyrtio från de trettio (bevare mig väl) och ändå kunna harva på där ute i spåret med så mycket kärlek till löpningen. Det är fantastiskt. Och jag känner en oerhörd tacksamhet.



Och så har vi den där galna cyklisten som gick på spinningklasserna för fem år sedan. Utan honom hade jag aldrig vågat älska löpningen så som jag gör. Han får mig att känna mig normal även om all min fritid går till träning så känner jag mig som vilken människa som helst. För hemma i la casa de Nordström är det Svenssonliv att träna som en halvtidstjänst, badrummet luktar svettiga träningskläder, blicken är hålögd de flesta kvällar klockan nio när träningen är avklarad och det enda kroppen vill ha är mat. Det skulle vara omöjligt att leva med en människa som inte vill att man tränar, tävlar och som faktiskt uppskattar allt det onormala och gör det till normalt. Så resan till Rom som vi sett fram emot blev en blandning mellan att upptäcka staden och göra det till träningsläger. Med två veckor kvar till årets viktigaste lopp för mig så fanns det i min hjärna inga alternativ och Henrik känner mig bättre än jag själv gör. För honom var det självklart att helgen två veckor innan maran var kritisk för hur loppet skulle gå. Det sista långpasset skulle håvas in, viktiga intervaller stod på spel och en träningsvecka med mycket mängd skulle avläggas. Tacksamhet för att en resa som hade en karaktär när den gavs bort i present kunde ändras till en annan ytterlighet och bli fantastisk. Livet handlar om inställning, vill man så kan man.



Så efter fyra dagar i Rom så rekommenderas den här staden starkt även för oss löpare. Staden fick bekänna färg i löparskor. Morgonjogg i Villa Borghese rekommenderas starkt, likaså ett tidigt distanspass genom stadens större gator, förbi Coloseum, Vatikanen, Quirinalen, Piazza del Popolo, Forum Romanum, Piazza Navona. Eller varför inte ett långpass genom delar av staden men framförallt med lugnt flyt efter den underbara kanalen som skär genom staden. Springer man ner några trappsteg och följer det ringlande vattnet så behöver man inte stanna en enda gång utan det går en cykelbana utefter kanalen som man kan ligga på i tempo fram och tillbaka för att få ihop ett riktigt fint pass. Underbar löpning, pasta och framförallt glädje till livet är inte att underskatta när allvaret närmar sig. När du lägger alla dina kort, all din träning under ett år på bara en dag, ett lopp, då gäller det att hitta glädjen långt innan och känna att du mår bra i hela kroppen.



Så när jag nu njuter av post-marathonkänslorna så är det inget vemod jag känner utan snarare positiva känslor till att den här hösten gick snabbt, det var fokus rakt igenom, men det var lika mycket glädje och anpassningsbarhet till omständigheterna. Vi gjorde någonting bra utav en skada som var nära att krossa mig. Och det är nästan så att en skada kan bli till tacksamhet. För får man inte stanna upp ibland och tänka så uppskattar man inte allt i livet som man får. Det finns många måsten, men det finns lika många möjligheter. Och jag väljer de sistnämnda och skippar de där ordet måste. Det går att ladda upp i Rom, kilometer, endorfiner, kolhydrater och skratt. Även om landningen på hemresan var det värsta jag varit med om. Men det är en helt annan historia och den väljer jag att glömma.

Ubon Ratchathani.

När vi bokade resan till Thailand och pappas 60-årsfirande så var tanken att en framgångsrik, rolig och intensiv säsong med många tävlingar skulle vara till ända. Så blev det som bekant inte riktigt. Så det var med blandade känslor vi satte oss på flygplanet för en lång resa till ovisshet och ledighet. Värme och sol i all sin ära, men när kroppen är hel igen och jag anmäld till en mara som jag ser fram emot med hela hjärtat så var det inte riktigt vila och solskenssemester som behövdes. Men i samråd med coach så hade jag genomfört en riktigt intensiv och bra träningsperiod innan vi for, så tanken var att veckan långt borta skulle bli en lugn och fin med underhållande träning, korta pass och hålla igång farten.



Vi landade i ett Bangkok med en känsla av lugnet före stormen, från flygplanet kunde vi se översvämningarna men väl inne i stan bland tuck-tuck, rosa taxibilar och sky-trains så märkte vi knappt av den tragedi som höll på att drabba landet. Om det inte hade varit för sandsäckarna som vissa butiker inhägnade ingången med samt som ambassader och andra nyckelbyggnader byggde barrikader med så skulle det mesta vara som vanligt. Lumphini park med en mängd av människor som utövade spontangymnastik samt Banyan tree building var de två höjdpunkterna. Den sistnämnda som Heaven23 i Göteborg fast 63 våningar och baren överst rätt uppe på taket med stjärnhimlen fri ovanför huvudet. Vertigo är det passande namnet och fantastiskt goda drinkar med tilltugg serverades uppe i skyn med utsikt över denna världsstad. Ljummen luft och en njutning för själen. One night in Bangkok, som låten heter, är kanske inte så mycket men vi hann med en hel del och ingenting. Varken H eller jag är sugna på marknader med billiga fynd eller shopping utan vi är mer ute efter att skaffa oss en uppfattning av världen där borta samt njuta av mer västerländska godheter som en latte på Starbucks och löpbandslöpning på ett fantastiskt gym som vi tjatade in oss på med motiveringen att vi är elitlöpare. En sanning med modifikation, i varje fall för en utav oss. Men väl uppe på löpbandet så var vår hastighet den dubbla mot det tempo övriga i gymmet joggade fram i, så för dessa vänliga thailändare såg det nog ut som vi var proffs på det vi höll på med. Lustigt.



Slutdestination Ubon Ratchathani med flyg dryga timman från Bangkok visade sig vara en långt mycket större stad än vi fantiserat om. Och det var väldigt roligt att få uppleva genuina och riktigt inhemska delar av Thailand. Det var inte många ord på engelska vi kunde göra oss förstådda med. Men att sätt ihop handflatorna och säga kaponkaa kommer man långt med. Ihop med ett leende på läpparna så kommer man ännu längre. Ubon som vi förkortar stadens namn till har det mesta förutom hav som man vill ha av Thailand och lite därtill. Framförallt finns det en sjö, Huai Wang Nong som är ca 7,5 km runt. Den ligger en bit från flygplatsen i ett lite lugnare område omgivet av några thaiboxningsklubbar. Så just runt den här sjön är man van att se boxare morgonjogga ett varv allt som oftast. Det ger en viss trygghet när man springer, för thailändare kör vanligtvis som galningar. Dock är de inte vana att se lintottar med löpartop och korta tights samt att det inte tillhör vanligheten att en tjej stegar fram. Men om jag var ett exotiskt inslag för dem så var alla road-kills ett spännande inslag för mig, ormrädd som jag är. Riktigt feta ordentliga ormar kunde ringla fram, jag hade dock turen att de jag såg var tillplattade och döda. Annars hade jag tvingats genomföra några rejäla spontanruscher som troligen kunde slutat hur som helst. Vänstertrafiken är också lite lurig och det gäller att hålla tungan rätt i mun. Något som visade sig vara överraskande var att de lösa hundarna inte var det minsta intresserade av oss som kom springandes. Hade det varit på Lanzarote så hade man haft huggtänder i rumpan om man inte passat sig noga. Kossor med långa öron, buddhatempel mitt upp i allt och ett otal 7Eleven-butiker var inslag att vänja sig vid.

Ubon har ett universitet och i anslutning till det finns det en 400-metersbana att tillgå för den som vill. Detta var inte aktuellt den här gången för vår del, men bra att veta till en annan gång. Gymmet på Sunee Grand Hotel var välfungerande om än något varmt. När det känns som att min kropp brinner på sista tröskelintervallen då är det varmt på allvar. Jag brukar klara 35-gradig värme utan större problem, men det här var något helt annat. Men det blir ju svalare och svalare under den närmsta tiden, så ett träningsläger i Ubon i december-januari skulle fungera bra tror jag. Om man vill göra något annorlunda, vill säga. H och jag kommer definitivt åka tillbaka, men så har vi ju min pappa att hälsa på under vintern. Viloveckan blev drygt 12 mil med fina distanspass och bra tröskelintervaller samt kvalitetspass. Med andra ord ingen vilovecka, så som straff fick jag en medeltuff vecka hemma istället.

Vi kom hem lagom till nedräkningen mot maran. Den 11:e var det exakt en månad kvar och drygt ett år sedan jag sprang min förra mara samt ett och ett halvt år sedan jag satte mitt pers i Stockholm. Nu är jag riktigt sugen på att ge distansen vad den tål och den här gången tänker jag inte ge efter en tum. Om det blir tufft i slutet så är det jag som tänker bita ihop ordentligt. Nästan så att jag ser fram emot sista 7 kilometrarna mest av allt. När benen är trötta, tömda och det suger i låren ordentligt. När det gäller att kämpa varje kilometer, när det går lite utför på banan så är man rädd för att få kramp, men man matar på, håller farten som i trance, steg för steg in mot mål. Väl 200 meter innan målgång så ser man på klockan att man lyckats. Målet är uppnått och man vågar öka det där lilla de sista metrarna. Väl i mål kommer tomheten som ett slag i ansiktet. Marathonloppet är över, vad händer nu. Post-marathon blues.

Men nu är det pre-marathon och känslorna flödar över. 42.195 meter pur glädje är det som hägrar. Nu har jag härdat mig i värmen, dags att knyta ihop kappsäcken av träningspass med två tuffa träningsveckor för att försöka boosta och skapa det lilla extra för att plocka ut det under loppet. För även om delar av släkten tycker att jag borde sluta springa, vuxen som jag tydligen är och slitigt för kroppen som de tydligen tycker att träning är, så planerar jag att springa otal många roliga lopp till. Sån är jag och med knappt två månader till 35-årsdagen har jag blivit ännu odrägligare. Den stora frågan är hur många marathonlopp jag hunnit med innan 40-årsdagen. Innan dess ser jag inget stopp på härligheten. Segare blir man med åren och redan nu är jag en tjurskalle som när någon tycker att jag ska göra på ett visst sätt gärna gör precis tvärtemot. Thailändarna lever efter en devis jag från och med nu tagit fasta på: Man gör som man vill.