Marathonkänslor.

Tiden sedan Stockholm Marathon har gått fort. Verkligheten efter våra tre fantastiska helger ramlade på oss snabbare än väntat. Nu är sommaren dock på intågande med sköna små andhål inom räckhåll. Ouppkopplad utan en sekund över har varit senaste tidens signum. En tidsbrist jag inte riktigt kan förlika mig med, så de där andningshålen är efterlängtade. Sitter på ett tåg och tänker tillbaka på Stockholm Marathon. Njuter och längtar efter att dra igång den tuffa träningen på allvar igen. Kroppen är snart redo och mitt huvud är redan där. Målet är underbart, men vägen dit är den bästa. Träningsglädje är min största drivkraft.

Stockholm Marathon var långt ifrån ett drömlopp och det är jag glad för. Om det varit mitt drömlopp hade det varit så mycket svårare att nå mina mål. Nu när det inte var det har jag en känsla i kroppen som är oslagbar. Min känsla säger mig att jag har persat men att jag har mer att ge. Vi får se när det blir. Huvudsaken är den härliga känslan. Träning och tävling för mig handlar om just den där känslan. Det är många som undrar varför jag inte är med i en klubb så att jag hade fått "mitt" SM-brons. 2.48.19 och mitt lopp räckte ju till en 9:onde plats av kvinnorna och en 3:e plats bland de svenska dito. Men är man klubblös så väntar varken SM-ära, prispengar, blommor eller plakett. Och det vet jag om. Men en sak är säker, jag hade varken varit bättre eller sämre just nu. Allt är ju precis samma med eller utan löparklubb och den där medaljen, för man blir varken bättre eller sämre av att slå någon annan eller att bli slagen. Det handlar om känsla och prestation. Min känsla, min prestation och att slå sig själv.

Jag fick känna känslan av att springa in på Stadion. Jag fick vara mig själv. Jag fick njuta av ståpäls och att vara stark hela vägen genom loppet. Avskalad löpning, att ta det ena steget efter det andra. Rysa av publikens jubel, känna tröttheten komma, tvivla på mig själv men lyckas samla ihop mig. Hålla in i mål, göra det jag vill, känna att min egen komponerade träning gett. Alla pass jag skrivit ihop själv, genomfört själv eller med peppning av Henrik har gett resultat. Jag är på rätt väg. Jag har inte tidigare sprungit någon snabbare mara. Och jag vill ha mer.

Någon gång är det dags att gå med i en klubb igen. Jo, jag har varit dedikerad friidrottstjej med spikskor på tartanbana i en härlig klubb en gång i tiden. Fostran av tränare präglade hela min uppväxt och dessa ledare gav mig grunden till den kärlek jag känner för löpning än idag. Och jag är tacksam för det jag upplevde under de åren än idag. Jag var själv tränare ett tag i klubben och jag kommer att ge tillbaka av min träningsglädje till någon klubb framöver. Framtiden har alltid spännande saker att erbjuda. Men det ska vara för min egen skull och när det känns rätt för mig. Det senaste året, sedan förra Stockholm Marathon, har fått mig att mogna. Nu ser jag mig som en marathonlöpare som närmar sig eliten med små myrsteg. Den stora frågan är om jag verkligen kan ta klivet in där på riktigt. Några minuter till, ett gäng av dem, och jag är där. Frågan är om jag har det. Det. Träningsviljan finns, är lite annat som ska till för att lyckas. Viktigare än viljan är glädjen. Den har jag. Genuin glädje upplevs i ett par löparskor. För en icke-löpare är detta svårt att förklara. Majoriteten av alla människor därute tycker att jag försakar tid som håller på såhär. Men det finns en hel del löpare därute, ni vet vilka ni är, och ni vet vilken oslagbar känsla jag pratar om. Sann löpglädjekänsla. Den går inte att beskriva. Den måste upplevas. Och det gjordes på Stockholm Marathon. Under delar av loppet och efteråt.



Henrik, min tvillingsjäl. Han är inte bara ett stöd och peppar, utan han vet hur det verkligen känns att vilja något med sin idrott. Han kan säga 'been there, done that' och med besked vet han vad det innebär att ha en stark vilja inom sig och försöka samla sig trots nervositet att misslyckas med sin egen vilja. Ingen annan ställer krav, men du själv vill något så oerhört och ingen annan än du själv kan åstadkomma det. Han vet och han känner mig utan och innan genom sig själv. Ingen annan förstår mig och min löpning som Henrik. För jag tror verkligen att han förstår, inte bara för att han vill utan för att han kan läsa mig genom sina egna erfarenheter och upplevelser. Jag är min egen coach vad gäller min träning, men jag gillar när Henrik går in i rollen som coach H vid utvalda tillfällen.



Jag gillar känslan när benen har fått värma upp med lätt jogg och kroppen samlar ihop sig för batalj. Det går att ta på den där förväntningen och känslan före urladdningen. Stretch och tid för kontemplation på Stadion före start är ett sådant tillfälle. Blicka ut över arenan och andas in alla lopp som genomförts just där. Jag kommer ihåg när jag var på min första Finnkamp på Stadion som liten löpartjej. Så mycket glädje det fanns i den lilla flickan med flaggor målade på kinderna. Då visste jag inte hur mycket löpningen skulle komma att betyda för mig i mitt liv. Nu vet jag bättre. Jag känner mig halv utan löpsteg och andetagens kraft. Och Stadion är speciell på så många sätt. Mitt första marathonlopp glömmer jag aldrig. Känslan att springa in på Stadion och tårarna som rann nerför kinderna av glädje att ha sprungit 42195 meter är ett varmt minne i mitt hjärta. Ingen målgång blir som den första. Men varje marathonlopp med start, genomförande och målgång är unikt på sitt sätt.



Fångad på bild under loppet. En bild jag fann på en annan blogg och lånade. Tack. Jag kikade in på fotositen för att se hur jag såg ut under loppet. Själv upplever jag att jag log en del och hade roligt. Bildbevisen visar dock på fokus, fast ett avslappnat sådant. En bit innan den här bilden togs hade jag ropat till Henrik att det var lite småsegt. Vi är på väg mot passering 29 km. Gärdet var avklarat och där gör ensamheten sig påmind och ett starkt huvud är det viktigaste just där och då. Segheten höll i sig ett tag, men publiken gjorde att huvud och kropp harmonierade igen innan andra gången Västerbron skulle passeras. Farten bedarrade något under segheten, men inte så farligt ändå. Skönt att ha med sig in i framtiden. Att kunna mota Olle i grind på något sätt. Marathon i synnerhet visar att en löpare inte enbart springer på fysik utan det mentala spelar in oerhört. Frågan är vilken procentuell fördelning det handlar om. Om det tvistar de vise.



Publiken utanför Stadion, runt hela banan (utom på Gärdet) är fantastisk, men inget slår de sista metrarna inne på den anrika arenan. Att dessutom få höra sitt namn och många personliga ord därtill bär jag med mig i mitt hjärta lång tid framöver. Det skapas olika minnen i livet och de knappt 300 meter som avslutade loppet är något alldeles speciellt att minnas.



Målgången i ett marathonlopp är obeskrivlig. Känslorna svallar och glädjen är överväldigande. Mitt fjärde Stockholm Marathon är avklarat och mitt sjätte marathonlopp någonsin. Låt det bli många fler upplevelser lika härliga som denna. En önskan jag hoppas slår in.



Få känslor är skönare än endorfinstinnheten en stund efter en marathonmålgång med glädjebubbel och skratt. Solen skiner ikapp med en själv. Skulle vara bröllop då, som slår den där känslan.