Sommarlöpning.

Skaldjurstårta med rom på kavringsbotten, skålande i bubbel, trevligt familjärt sällskap, kubbspelande i trädgården, sill, färskpotatis, ostlåda och massor av annat gott som hör midsommarbordet till. Ett och annat myggbett och den ljuvliga jordgubbstårtan. Det är allt bra lustigt att i uppväxten är saker och ting på ett vis, sedan ska de prompt vara på ett annat sätt i några år just för att man ska slå sig fri och sedan känns det som bäst att det återgår till barndomsårens traditioner igen. Sådan är midsommar för mig. Back to the roots. Midsommar på vackra Tjuvkil hos min alltid lika givmilda och goda mamma. Det är med smålustiga känslor vi kör den sista biten genom området där jag blivit kär första gången, pallat alla de sorters hallon, lärt mig cykla, sprungit så många tvåminutare att jag inte kommer ihåg alla passen, badat i havet till kroppen var både blå och helt skrynklig, fiskat krabbor, grillat dem och provsmakat, lekt med käpphästar, matat levande hästar, borstat tänderna i saltvatten på bryggan, tittat på killar, blivit vuxen och nu blivit barn på nytt.

Även i år var midsommarstången på plats på fotbollsplan där jag sprungit en och annan diagonal förr om åren. Lika många barn är på plats för fiskedamm och dans runt stången. Även nu sitter trötta tonåringar och tittar på, en och annan nykär blickar mot ett pojkgäng därborta. Det är nu precis så som det var förr. Och det är underbart att fira midsommar här ute igen. Med utsikt över Skräddarön och med god vilja ser vi Marstrands fästning som ligger en mil bort. Det har funnits år då jag inte uppskattat den här pärlan till landställe som numer är min mors hem. Men nu är jag själaglad att lillstugan finns och kanske kan bli vår i framtiden. För jag vill att traditioner som jag upplevt ska fortsätta att leva länge till.

Lediga dagar är de bästa dagarna för träning och midsommarhelgen blev pricken över i på en vecka där marathonkroppen växte in i löpningen igen. Mina ben, min kropp och mitt huvud behöver en lite lugnare period efter en mara för att hitta tillbaka till den vanliga lunken. Veckodosen närmar sig nu tio mil igen och spinning på det. Lugnare pass än vanligt och en känsla av att vi tar det som det kommer. Lukta på sommaren, passera förbi kohagar och blomstrande ängar, se havet glimma och locka med salta stänk, känna vinden i ansiktet och solens strålar på allvar värma upp en frusen löparsjäl. Solskenslöparen som njuter av varma löppass. Det är jag. Träningsläger, tillika semester och bröllopsresa, närmar sig och då blir det varmt på allvar och många härliga mil i benen. Men innan dess ska jag fortsätta lyssna på känslan i min kropp och bara vara i löparskorna en stund till. Njuta av löpningen när den är som bäst. Lätta steg i tempot för dagen. Dagsform och vilja bestämmer hur passet ska bli. Så blir den här veckan också. Dock många kilometer och en del kvalitet som blir till en fin veckodos men med löpkänslan i fokus. Solen strålar och jag känner mig som en häst på grönbete.