Therese Nordström, 2.48.19.

Henrik sa JA! Och livet är helt underbart!

Nu har vi kommit hem från bröllopsyra i dagarna tre. Våra underbara familjer och vänner gjorde förra helgen helt oförglömlig. Tusen tack kära ni! Bröllopskänslorna kräver sitt eget inlägg, eller troligen flera. Efter att våra hjärtan spelat oss spratt så gick musten ur, någon drog ur proppen och vattnet läckte ur, ballongen stacks hål på och luften gick ur oss båda. Vilken tur att vi fått ledigt från våra jobb. Säfsen, vackra lugnet i Dalarna. Vilken perfekt 'honey week'. Självaste 'honey moon' kommer att bli en månad med tränings- och livsglädje, men det spar vi till semestern längre fram i sommar. Säfsen var en nödvändig bonus. Ni som gift er vet. Planering, förväntan, glädje utöver det vanliga och helt plötsligt är det över. Fast det egentligen bara är början. Man pratar ibland om post-marathonkänslor och den depression som kan infinna sig. Att gifta sig med den man älskar djupt inne i sitt hjärta slår allt vad post-marathon heter. Om jag brukar babbla om marathon efter ett genomfört lopp så är det inget av vad man behöver och vill prata av sig efter ett bröllop. Alla dessa underbara och helt galet bra intryck. De finns där i huvudet som ett lyxigt glädjebubblande rus. Hela huvudet känns tokigt och ord finns inte att beskriva det hela. Där har jag och Henrik befunnit oss den senaste veckan. Underbart och totalt ofokuserat.

Säfsen kräver egentligen ett eget inlägg även det. Kortfattat kan sägas att det är världens mysigaste lilla by med så många vackra löpstigar att hälften varit nog. Tystnaden definierad och en del mygg såklart. Mötte en man i min ensamhet på en av dessa när jag i tisdags skulle köra en 90' distans före stundande mara. Och efter att ha sett alldeles för många thrillers genom åren så hittade mitt huvud på det ena och det andra. Fartökningen var ett faktum. Jag rusade i alldeles för snabb fart fram på stigar med stock, sten, rötter och gräs. Höll mig på fötter men skapade en olustig träningsvärk i höftböjarna och ryggen. Kändes väl sådär inför maran. Dessutom med den där utdragna proppen så började jag i ärlighetens namn att ångra att jag sedan länge anmält mig till en mara lördagen efter vårt bröllop. Huvudet var helt tomt och totalt urblåst i veckan. Och en mara springs som bekant inte enbart med benen utan även med den mentala kraften. Kanske var lite väl tilltaget med dessa tre lördagar i en rad; GöteborgsVarvet, Bröllop (med stort B) på Alnö och slutligen Stockholm Marathon. Var sak för sig är helt underbar. Men alla tre i en rad kan lätt bli lite övermäktigt. Men det var ju så vi ville. Och nu sitter jag här med en större post-varvet-bröllop-marathon än jag någonsin haft. Jag höll ihop det. Lyckades njuta av alla tre delmomenten, med det i mitten som mest betydelsefullt. Allt klaffade och jag är överväldigande lycklig. Livet är fantastiskt. Och i natt kunde jag knappt sova en blund. Mentalt urlakad.

GöteborgsVarvet är historia, men känslan jag hade efter loppet var härlig på många sätt. Och efter igår vet jag att jag har snabbare halvmaratider i kroppen. Någonstans långt därinne. För igår öppnade jag 'bara' en minut långsammare än vad jag sprang Varvet på för två veckor sedan. Förövrigt mitt näst snabbaste halvmaralopp. Och igår fortsatte jag lika långt till. Det var en fin öppning. Nu kräver maran även den sitt eget lilla inlägg för tankarna är många. Gårdagens lopp var en lång och varierad resa genom en alltid lika vacker huvudstad. Dessutom gillar jag att skriva race report för att spara minnena för framtiden, så en sådan kommer framöver. Summan av det hela är att jag gjorde mitt hittills snabbaste marathonlopp. Långt ifrån perfekt. Segt huvud innan och jag förstod inte att jag stod på startlinjen i ännu en mara förrän 30 sekunder före start. Trots auran Stadion ramas in i med uppvärmning i Lill-Jansskogen och stretch på den anrika arenan. På startlinjen förstod jag att det var dags för favoritdistansen. Men jag vill så mycket. Mer än jag vill erkänna. Nedräkning till start. Alla duktiga elitlöpare och jag. Då knöt jag näven och bestämde mig för att det här skulle bli riktigt kul. Och viktigast av allt, att jag skulle göra mitt eget lopp oavsett vad alla andra gjorde. Jag och min löpning. Det jag älskar att göra. På något sätt gick det vägen. Taktiken fungerade. Jag lurade ett trött post-bröllopshuvud till att skapa rätt sinnesstämning. Att träningen fanns där i benen visste jag. Men det handlar inte bara om vad kroppen har att erbjuda. Marathon och långlöpning är så mycket mer.


Nu har vi skålat i champagne på vår soliga balkong. Firat att vi för första gången är ett gift par på hemmaplan. Henrik svarade JA och i resultatlistan står det hädanefter Therese Nordström. Vi är en familj. Och jag är både stolt och glad att mitt pers på maran står i detta namn. Bonusen blev en 9:onde plats bland damerna och en 3:e plats av de svenska. 2.48.19. En tid jag är nöjd med. En tid jag vill förbättra. Men var sak har sin tid.