Vad är en bal på slottet?!

Årets mål skulle införlivas. Stockholm Halvmarathon, tillika SM-tävling på sträckan, och jag skulle kliva under de för mig magiska 1.20 på distansen. Årets målsättning och sista chansen att klara den. På 10 km har jag inte haft en gräns jag fastnat vid. Minut för minut har jag klivit neråt. Samma gäller marathonsträckan. Sub3 bara hände och sub2.50 likaså. Utan att tänka och utan funderingar. Men sub1.20 på halvmaran verkar för mig ha gått troll i. Vet inte riktigt vad jag gör för fel. Men jag har helt enkelt inte fått till det. 1.21-lopp har jag gjort så många under de senaste 3,5 åren att jag inte kan räkna längre. Tre 1.20-lopp har jag lyckats klämma in, men inte under. Vansinnigt trött är jag på det. Jag ratar 1.21-tider. Jag är inte sugen på dem. Jag vill nästan kliva av banan och skita i loppet. Inte gå i mål utan bara lägga ner. Hur urbota dumt är inte det egentligen. 1.21 är ju en tid som de flesta skulle slita sitt hår för. Men jag gör de där tiderna i sömnen just nu. Tröttsamt och tråkigt. Men statistiken talar för sig själv. 2007 sprang jag mitt första 1.21-lopp. 2008 gjorde jag två. 2009 sprang jag tre halvmaror på 1.20, 1.22 och 1.21 och i år har jag hittills presterat 1.20, 1.20 och 1.21 igår. Och dessutom startade jag Stockholm Marathon på höga 1.21. Alltså är det där en tid jag kan hålla första halvan av ett marathon och fortsätta en halva till. Borde vara en baggis att gå under mitt mål, med andra ord. Det värsta är att jag blivit snabbare, uthålligare och segare. Men jag får inte plocka ut det på den däringa sträckan. Har jag stagnerat i utvecklingen? Nej, jag tror inte det. Utan jag tror att det finns därinne i löparhjärtat. Men det måste ut. Likt en tiger vill jag släppa loss ilskan och övervinna den där gränsen. Tids nog kommer det. Jag vill inte ge mig. Jag tänker inte ge mig.


Förra helgen fick jag en förkylning som jag vägrade ta emot. Med vitlöksklyftor motades Olle i grind och den bröt aldrig ut på riktigt. I veckan har jag kunnat genomföra uppladdningen som vanligt fast med en snorig tät näsa i behov av nässpray. Men jag vägrade att inte få stå på startlinjen. Smart eller inte. Där var jag i varje fall. Iklädd ärtigt grönt linne och leg sleeves signade Zensah. På uppvärmningen gav jag nästan upp. Huvudvärken i vänster tinning var enorm och gjorde ont så hela vänster öga värkte. Men benen kändes lätta. Och på spinningklassen dagen före, på morgonen, var benen sprättiga och pulsen låg. Jag brukar ha just den där morgonspinningen som en värdemätare. Jag har alltid kvar den klassen även om jag ska tävla och har lärt mig att känna känslan. Så någonstans inom mig ville jag tro att det skulle gå. Startskottet brann av.


Första 2 km gick i 3.30-tempo och jag var lite småstressad att hänga på. Brukar inte bry mig om alla andra. Men det gröna linnet gjorde att jag gärna ville prestera för andra än bara för mig själv. Så stressad var jag. Men kom till slut in i min egen känsla och de där snabba kilometrarna gjorde ingenting. Men kroppen svarade inte som den ska. Benen kändes som om de sprang i sirap. Knälyftet lägre än vanligt, en sittande löpning. Kanske inte för ögat, men känslan av att benen var vobbliga i varje steg irriterade och var markant. Ingen spänst i steget utan varje gång foten landade i marken fick jag kämpa för att få den att lyfta sig igen. Knäna ville böja sig under kroppen och jag hade ingen löpkänsla. Första 5 km på 18.23 var stabilt, 10 km på 37.38 likaså, sedan kom raset och jag kunde inte stå emot längre. Det var inte hjärtat som sa ifrån utan kroppen var inte med mig och det gick enbart att snällt tassa på och köpa läget. Göra det bästa av situationen och ta mig i mål. Kunde åtminstone forcera lite energi mot slutet och driva på i stigningen omkring sista 3-4 km. Där lyckades jag befästa min placering i loppet. Sista kilometern kunde jag pressa upp farten till 3.40-tempo och jag var på inget sätt slut när jag kom i mål. Men igår hade jag inte mer i kroppen. Det är verkligen en sanning. Igår var inte min dag och jag hade inget mer att ge. Att jag bet mig fast i loppet och lyckades gå i mål på 1.21.08 är för mig själv helt otroligt. Det ger mig på något sätt mersmak och jag vill tro att gårdagens lopp och tid verkligen visar för min egen kropp och själ att de där sub1.20 inte är någonting alls när dagen är min och känslan är med mig. Men hur är det. Du är inte bättre än din senaste match?! Senast i Stockholm var jag tredje bästa svenska på maran. Nu var jag sjätte bästa dito. Och den här gången får jag räkna det på riktigt. Det är jag glad för. Det är jag nöjd över. Ett av mina senaste beslut i livet känns rätt. Och den känslan fick jag inte känna förrän jag gick i mål. SM-sexa är ingenting och placeringar är inget viktigt för mig. Men jag gillar att ge tillbaka när jag får någonting. Så blev det igår och jag känner tacksamhet och glädje över just det. Mersmak på löpning och att bara njuta av de där löparskorna. För det är ju ändå därför jag springer. Sightseeingtur i Stockholm. Det är alla dessa lopp i huvudstaden som gjort att jag känner mig som hemma när vi är där var gång. En bal på slottet må vara dötrist och långtråkig men varje halvmarathon har sin charm och i efterhand så känns det alltid alldeles alldeles underbart. Med en helmara kvar i år funderar jag på att även springa en halva till. Ge det hela ytterligare en chans. Ska jag, eller ska jag inte. Det är frågan.