Hemstad till hemstad.

Det finns inte ord att beskriva lördagens koncert. Kent har skådats många gånger i alla möjliga städer men aldrig i sweet home E-tuna. Vi vaknade upp i lördags tog ett bra morgonpass på en effektiv timma; uppvärmning, 10x2' med 1' joggvila, nerjogg och så var dagen igångkickad. Fostrande före frukost skulle man kunna säga. Sedan utnyttjade vi vårt hotellrum till max. Perfekt att ladda för dagens andra pass och, ännu bättre, komma i stämning för kvällens, dagens, kanske en av sommarens stora höjdpunkter. Med några dagstidningsblaskor och mörk choklad lästes recensionerna från spelningen i Strömstad och de var minst sagt bra. Håkan Hellström som förband från min hemstad, Kent i sin hemstad var det vi såg fram emot. Galet höga förväntningar. Och när jag har så stora förväntningar så brukar jag nog mest bli besviken, tror jag. Är nog lite lätt kräsen och efter utomhuskoncerten i Göteborg (tältkoncerten i Frihamnen) så var jag verkligen besviken och tröttnade till och med på musiken ett tag efter det. Men efter Köpenhamn i vintras och Jönköping i våras så vann de på allvar tillbaka mitt hjärta. Innan det var dags för kväll, uppladdning med god mat och vin, kördes dagens andra pass på 2h cykel, för mig på lite bättre eller säg hårdare (och det är ju till det bättre) än distanspuls och för Henrik ett lugnt pass. Riktigt bra träning, väldigt trevlig stad, över all förväntan, gott sällskap i Linda och Johan, härlig stämning och så avslutades dagen med en fyra timmars koncert. Håkan var i sitt esse och Kent var gudomligt bra. Kanske överdriver jag, kanske är jag galen som en tonåring (fast med skillnaden att jag lyssnade på dem när alla små svartklädda tonåringar var för små för att ens veta att bandet existerade). Det må vara hänt i så fall för de gav verkligen allt av själ och hjärta och med små anekdoter från tiden det begav sig, en mängd med låtar som överträffade spellistan recensenterna knåpat ihop, nya varianter eller ska man säga arrangemang på låtarna som vi älskar och såklart favoriter som 747, Blåjeans och Kallt Kaffe(!) samt slutligen ännu en version av Mannen i den vita hatten. Underbart bra är ett understatement. Slutsatsen är att en hemstad är alltid en hemstad. Lika mycket som det lyste i ögonen på Jocke Berg lyser det i Henriks ögon när vi skymtar skorstenarna i Sundsvall och när han kör in i staden och vidare över Alnö-bron. Det är något speciellt med rötterna och staden som fostrat en. Och det är en tradition eller ska vi kalla det ritual för Henrik att sitta bakom ratten just de där sista milen. Att se Kent i E-tuna var en upplevelse jag inte kommer glömma på väldigt länge men att vara här på Alnö med Henrik är något helt annat. Idag har ön kallats norrlands riviera av pappa Nordström och norrlands Hawaii av Nordström den yngre. Ja, vad säger man. Home sweet home.