Spring med hjärtat.

Alnö är den perfekta träningsön. Omkretsen på dess vägnät är ett marathon. Jovisst, det är sant. 4,2 mil fint kuperat, varierat, vackert och för tillfället somrigt. Den stora frågan är då varför Alnö-trampet arrangeras varje år. Är inte ett cykellopp på denna korta eller ska jag säga banala sträcka lite väl mesigt (om vi inte snackar tempolopp vill säga). Och har man då den perfekta sträckan för ett marathonlopp, varför inte ta chansen. Hade varit riktigt roligt. Tror inte att Sundsvall har ett eget marathon (rätta mig gärna om jag har fel), så det borde bli dags att sätta staden på löparkartan och arrangera det hela. Förra året körde jag ett långpass på stora delar av dess sträckning i ett svep. Tanken var inte sådan, men kommer du väl in på öns södra del så har du ingen återvändo. En väg och den går runt, efter ett tag är det inte heller värt att vända för du får ju längre och längre tillbaka ju fler kilometer du tillryggalägger. Alnö Marathon, smaka på det. Mycket i mitt liv handlar just om löpning och på den här semestern har det handlat om det desto mer. Dels har vi sprungit lite tävlingar, dels tränas det en hel del löpning (nu på Alnö och snart i Portugal) och vi fokuserar lite mer än vanligt eftersom målen är lite mer uttalade än tidigare men även eftersom min semesterbok som tidigare berättats är boken på bilden. De senaste dagarnas pass har varit uttömmande både vad gäller perspiration, jävlaranamma och bita ihop. I måndags körde vi 90 minuter distans, efter strandpromenaden här på Alnö, upp en vacker grusväg på öns södra sida, genom skogen på ett avbefolkat traktorspår, ner till Bänkåsviken och sedan asfalten tillbaka. Första partiet tog knappa 40 minuter på en lagom hög puls och ansträngningsnivå. Man kan säga att vi hade mest trevligt ihop i skogen. Men väl ute på asfalten verkade bådas ben vara riktigt heta och med 50 minuter kvar på passet trissades farten upp rejält och med den lite lätt kuperade vägen blev det en del bra backar med hög puls och tävlingskänsla. Vet inte vem som var starkast, men respektive snittpuls på passet var identisk. Läskigt. Betyder det att jag också kan springa milen under 36?! Skämt å sido, fast jag skulle gärna vilja tro det. Men nu är ju inte löpning så enkelt. Vi sprang i varje fall vårt pass på känsla. Något som jag gjort sedan jag hittade tillbaka till löpningen igen. Förr om åren handlade allt om tider och det blev en ond cirkel. Numer handlar löpningen om att må bra, både i kroppen men även i skallen. Något som bekräftas i den intressanta och givande boken jag läser. Vissa av oss är etappcyklister och vissa är endagscyklister. Jag är ju inte cyklist alls, men häromdagen fick jag leka etapplöpare och Henrik endagslöpare. Vi körde intervaller igår, tuffa sådana och för den intresserade så blev det 2(5', 4', 3', 2', 1'). Båda serierna (samt serievilan) kördes med 1' joggvila. Med upp- och nervärmning blev det en 90 minutare i löparskorna. Dagen till ära på Alnös norra sida med sitt rikare vägnät, vacker böljande natur och många hästhagar. Jag är grymt nöjd med passet. Det var riktigt roligt och hårt. Med tanke på att jag fick chansen att för en gångs skull ställa av så är jag glad att jag idag fick äran att ligga klistrad vid Henriks bakhjul runt Alnö i stundom hällregn, stundom finväder. Trampandes har jag inget att sätta emot om Henrik skulle välja att vilja cykla själv eller ställa ett och annat skåp. Skam den som kastar sten i glashus, med andra ord tro inte att vi enbart tog ett varv runt ön. Nu tror jag att jag har fått se långt mer än det som Henrik kallar Alnö finest. Även om jag säkerligen har mer outforskat att upptäcka. Blir minst lika spännande som att sjunka in i boken igen. Det hela handlar om att inte ge upp. Du kan, helt enkelt, om du vill. "Don´t run with your legs. Run with your heart."