La dolce vita.

Ouppkopplad pâ alla sätt man kan tänka sig. Ibland glömmer man av hur det känns att inte läsa mejl varje dag, prata i telefon, sms:a, ja allt det där som vi under senare âr börjat kalla vâr vardag. En massa mâsten som inte gâr att leva utan. När Internet kraschar pâ vâra jobb sâ är det som om hela livet gâtt i kras. Detta är semester, sâ som den ska vara, sâ som jag vill ha den. En analog värld där vi skickar vykort och pratar med varandra ansikte mot ansikte. Underbart. Utvilad är bara förnamnet, även om det var flera âr sedan kroppen fick sig sâ mânga kvalitetspass samlade pâ ett bräde. Sedan vi landade pâ Faro har det inte funnits nâgra som helst mâsten. Inga alls. Och sedan vi klev ur taxin i Monte Gordo (som förövrigt testade sin toppfart, det vara bara att glömma att vara rädd och hoppas pâ det bästa när vi for fram i 160 knyck) har varje dag varit perfekt och vi har levt i symbios med vad vâra kroppar har velat. Löppass har det blivit varje dag hittills och det är ett gudomligt bra omrâde att träna i här. Sista veckan av Tour de France har följts fanatiskt, liksom andra sportevenemang som friidrottsgalor, beachvolley-turneringar och till och med den löjligaste sporten av dem alla. Nej, inte golf, utan backhoppning pâ gräs. Det är sommar och backhoppning ses endast en gâng per âr och det är pâ nyârsdagen. Men semester i värme och sol kan göra vem som helst lite smâtt tokig. Solsting. Nej, inte alls. Men när fyra böcker av âtta är slutlästa sâ kan man behöva ett litet sportavbrott och vad är inte bättre att slumra till än just lite sport. Sova middag är inte bara för smâ barn utan även för stora starka barn utan snuttefilt. Kommentatorerna pâ Eurosport har sina ljusglimtar och det är riktigt skönt att pâ semestern stiga upp med tuppen för att köra intervaller och sedan äta frukost, lapa sol pâ den benvita sandstranden i nâgra timmar, ta ett par salta dopp och sedan duscha av sig och vila i den svala luften frân AC:n innan kvällen tar vid. Idag har vi avverkat nionde dagen pâ raken av löppass. Ser ut som om vistelsen här i Portugal kan bli bättre löpmässigt än vârt läger pâ Lanzarote i mars. Härliga lângpass, riktigt tuffa intervall- och kvalitetspass och sedan en mängd med distans. Känns verkligen superhärligt och roligt att springa just nu. Helt underbart är varje löpsteg och det hjälper att springa med hjärtat och njuta. Det finns inga mâsten när man varje dag gör precis det man helst av allt vill. Varje minut, varje sekund är sâ härlig att jag skulle vilja stanna tiden och leva om den senaste veckan om och om igen. Och underbart är att la dolce vita fortsätter nâgra dagar till. Och jag har lovat mig själv att den här känslan skall finnas kvar lângt in pâ höstkanten. För ska man vara krass sâ är det inga mirakel som serveras här. En kaffe med kondenserad mjölk som toppas med vaniljgrädde är inte dumt. Men livet blir faktiskt precis det man själv gör det till. Och dâ smakar allt fantastiskt gott.

Sydligare breddgrader.

Halvlek skulle man kunna säga. Och på andra halvan brukar det bli varmare och slitigare. Det kan till viss del stämma. Högtrycket ligger just nu över den iberiska halvön och Portugals allra sydligaste del är vårt mål. Algarve och vackra Monte Gordo. Slitna hoppas jag till viss del att vi ska bli. Träningslägersemester är det som står på agendan och formtoppade är det ett tag kvar tills vi ska vara. Men med åtta böcker i bagaget lär det även bli en hel del återhämtning. Springa, springa lite till, ligga plant i solen, i skuggan och i sängen. Utvilade men vältränade hoppas jag på och redo för höstens alla utmaningar. Nu tar vi sista svenska latten på ett tag och kikar på planen därute på banan. Om en halvtimma är vi i luften mot Lissabon där vi byter flyg för att åka sista biten till Faro. Ikväll sippar vi på ett första glas vitt på balkongen. Semester är livet!

Spring med hjärtat.

Alnö är den perfekta träningsön. Omkretsen på dess vägnät är ett marathon. Jovisst, det är sant. 4,2 mil fint kuperat, varierat, vackert och för tillfället somrigt. Den stora frågan är då varför Alnö-trampet arrangeras varje år. Är inte ett cykellopp på denna korta eller ska jag säga banala sträcka lite väl mesigt (om vi inte snackar tempolopp vill säga). Och har man då den perfekta sträckan för ett marathonlopp, varför inte ta chansen. Hade varit riktigt roligt. Tror inte att Sundsvall har ett eget marathon (rätta mig gärna om jag har fel), så det borde bli dags att sätta staden på löparkartan och arrangera det hela. Förra året körde jag ett långpass på stora delar av dess sträckning i ett svep. Tanken var inte sådan, men kommer du väl in på öns södra del så har du ingen återvändo. En väg och den går runt, efter ett tag är det inte heller värt att vända för du får ju längre och längre tillbaka ju fler kilometer du tillryggalägger. Alnö Marathon, smaka på det. Mycket i mitt liv handlar just om löpning och på den här semestern har det handlat om det desto mer. Dels har vi sprungit lite tävlingar, dels tränas det en hel del löpning (nu på Alnö och snart i Portugal) och vi fokuserar lite mer än vanligt eftersom målen är lite mer uttalade än tidigare men även eftersom min semesterbok som tidigare berättats är boken på bilden. De senaste dagarnas pass har varit uttömmande både vad gäller perspiration, jävlaranamma och bita ihop. I måndags körde vi 90 minuter distans, efter strandpromenaden här på Alnö, upp en vacker grusväg på öns södra sida, genom skogen på ett avbefolkat traktorspår, ner till Bänkåsviken och sedan asfalten tillbaka. Första partiet tog knappa 40 minuter på en lagom hög puls och ansträngningsnivå. Man kan säga att vi hade mest trevligt ihop i skogen. Men väl ute på asfalten verkade bådas ben vara riktigt heta och med 50 minuter kvar på passet trissades farten upp rejält och med den lite lätt kuperade vägen blev det en del bra backar med hög puls och tävlingskänsla. Vet inte vem som var starkast, men respektive snittpuls på passet var identisk. Läskigt. Betyder det att jag också kan springa milen under 36?! Skämt å sido, fast jag skulle gärna vilja tro det. Men nu är ju inte löpning så enkelt. Vi sprang i varje fall vårt pass på känsla. Något som jag gjort sedan jag hittade tillbaka till löpningen igen. Förr om åren handlade allt om tider och det blev en ond cirkel. Numer handlar löpningen om att må bra, både i kroppen men även i skallen. Något som bekräftas i den intressanta och givande boken jag läser. Vissa av oss är etappcyklister och vissa är endagscyklister. Jag är ju inte cyklist alls, men häromdagen fick jag leka etapplöpare och Henrik endagslöpare. Vi körde intervaller igår, tuffa sådana och för den intresserade så blev det 2(5', 4', 3', 2', 1'). Båda serierna (samt serievilan) kördes med 1' joggvila. Med upp- och nervärmning blev det en 90 minutare i löparskorna. Dagen till ära på Alnös norra sida med sitt rikare vägnät, vacker böljande natur och många hästhagar. Jag är grymt nöjd med passet. Det var riktigt roligt och hårt. Med tanke på att jag fick chansen att för en gångs skull ställa av så är jag glad att jag idag fick äran att ligga klistrad vid Henriks bakhjul runt Alnö i stundom hällregn, stundom finväder. Trampandes har jag inget att sätta emot om Henrik skulle välja att vilja cykla själv eller ställa ett och annat skåp. Skam den som kastar sten i glashus, med andra ord tro inte att vi enbart tog ett varv runt ön. Nu tror jag att jag har fått se långt mer än det som Henrik kallar Alnö finest. Även om jag säkerligen har mer outforskat att upptäcka. Blir minst lika spännande som att sjunka in i boken igen. Det hela handlar om att inte ge upp. Du kan, helt enkelt, om du vill. "Don´t run with your legs. Run with your heart."

Hemstad till hemstad.

Det finns inte ord att beskriva lördagens koncert. Kent har skådats många gånger i alla möjliga städer men aldrig i sweet home E-tuna. Vi vaknade upp i lördags tog ett bra morgonpass på en effektiv timma; uppvärmning, 10x2' med 1' joggvila, nerjogg och så var dagen igångkickad. Fostrande före frukost skulle man kunna säga. Sedan utnyttjade vi vårt hotellrum till max. Perfekt att ladda för dagens andra pass och, ännu bättre, komma i stämning för kvällens, dagens, kanske en av sommarens stora höjdpunkter. Med några dagstidningsblaskor och mörk choklad lästes recensionerna från spelningen i Strömstad och de var minst sagt bra. Håkan Hellström som förband från min hemstad, Kent i sin hemstad var det vi såg fram emot. Galet höga förväntningar. Och när jag har så stora förväntningar så brukar jag nog mest bli besviken, tror jag. Är nog lite lätt kräsen och efter utomhuskoncerten i Göteborg (tältkoncerten i Frihamnen) så var jag verkligen besviken och tröttnade till och med på musiken ett tag efter det. Men efter Köpenhamn i vintras och Jönköping i våras så vann de på allvar tillbaka mitt hjärta. Innan det var dags för kväll, uppladdning med god mat och vin, kördes dagens andra pass på 2h cykel, för mig på lite bättre eller säg hårdare (och det är ju till det bättre) än distanspuls och för Henrik ett lugnt pass. Riktigt bra träning, väldigt trevlig stad, över all förväntan, gott sällskap i Linda och Johan, härlig stämning och så avslutades dagen med en fyra timmars koncert. Håkan var i sitt esse och Kent var gudomligt bra. Kanske överdriver jag, kanske är jag galen som en tonåring (fast med skillnaden att jag lyssnade på dem när alla små svartklädda tonåringar var för små för att ens veta att bandet existerade). Det må vara hänt i så fall för de gav verkligen allt av själ och hjärta och med små anekdoter från tiden det begav sig, en mängd med låtar som överträffade spellistan recensenterna knåpat ihop, nya varianter eller ska man säga arrangemang på låtarna som vi älskar och såklart favoriter som 747, Blåjeans och Kallt Kaffe(!) samt slutligen ännu en version av Mannen i den vita hatten. Underbart bra är ett understatement. Slutsatsen är att en hemstad är alltid en hemstad. Lika mycket som det lyste i ögonen på Jocke Berg lyser det i Henriks ögon när vi skymtar skorstenarna i Sundsvall och när han kör in i staden och vidare över Alnö-bron. Det är något speciellt med rötterna och staden som fostrat en. Och det är en tradition eller ska vi kalla det ritual för Henrik att sitta bakom ratten just de där sista milen. Att se Kent i E-tuna var en upplevelse jag inte kommer glömma på väldigt länge men att vara här på Alnö med Henrik är något helt annat. Idag har ön kallats norrlands riviera av pappa Nordström och norrlands Hawaii av Nordström den yngre. Ja, vad säger man. Home sweet home.

Hometown.

Huvudstaden i all ära, men en sak har slagit mig de senaste dagarna. Med det största utbudet i vårt land blir man saktfärdig. Hemstaden gör mig mer effektiv och Stockholm lockar inte längre. Köer är svenskt. Svenskt är tråkigt. Vi tröttnade alltså och begav oss till Kents hemstad en dag tidigare. Sved lite i plånboken men det är det helt klart värt. Hotellfrukost imorrn efter inplanerade intervaller, sedan vila, cykelpass, förfest, Kentkoncert, efterfest. Semestern går från klarhet till klarhet. TV är inget för oss, det är ju sommar men är det TdF så är det. Nu sammandrag, innan det lite friidrott, imorse egen träning. Nästa år måste vi åka ner och se en etapp eller två. I år lyckades vi inte och det svider det med. Tänk Alpe d'Huez på plats. Å en svensk med tröja att försvara. Coolt. Har läst ut Lance Armstrongs böcker nu och jag är imponerad. Nu läser jag Ultramarathon man om någon undrade. Riktigt bra bok. Henrik hälsar att han är först i vårt avlånga land. Nikes nya serie är klockren och lanseras inom kort. Till och med Nike-sponsrade löpare har slängt avundsjuka blickar. Respekt. Men jag är övertygad om att det inte är skorna eller märket som gör det. Tangerat pers såg jag att det blev i måndags. Ena loppet i Zoom Elite (Malmö), andra racet i DS Trainer (Hova). Puma roadracer är likvärdiga. Kanske barfota är bäst.

8 grader.

Vi hade en regnig resa mot Hova. Väl där var det inte så synd om oss utan mer om alla maskeradutklädda människor, somliga även hästridandes. Vad är det med alla dessa riddarveckor? Svaret fick bli att det är en hobby som alla andra. Har inte frusit så på länge. Men trots detta lyckades vi bita i. Henrik fyra (Nylander-platsen, slagen av en orienterare och därmed mindre nöjd), jag lyckades forcera bort halsont och får nog se mig både nöjd och frisk. Tiden var omkring pers och jag lyckades vinna kalaset. Om vi skaffar hus har vi nu ett litet presentkort på Jula. Tiden känns bra för framtiden, om sträckan var korrekt, och med tanke på senaste månaden känns det himla kul. Trodde aldrig jag skulle gilla att tävla, men man kan överraska sig själv. Nu ska vi träna ett bra tag och nästa race blir troligen inte förrän Midnattsloppet hemma. Jenny ni är väl med så firar vi Martin stort efteråt?! Åtta grader - tokigt! Men desto hetare är det här i Stockholm. Just nu Folksam GP och för en stund sedan allsång. Är vi där? Nä, det var det väl ingen som trodde. Gott vin, solnedgång och en skön soffa i vår hyrda lägenhet. Än en gång tur med det vi fann via nätet. Idag 3 timmar i sadeln. Jag är usel, jag vet. Men nöjd sitter jag här efter att mtb:n fått känna på Lidingöstig och efter att jag skällt ut en idiot som inte kunde trafikregler. Ja, det är hetlevrat i storstan och varmare skall det bli. Ser bra ut. Om man litar på femdygnsprognosen. Jag är ju svensk. Så varför inte.

Visingsö.

Perfekt stuga, mycket gott vin och riktigt god mat i bagaget. Allt är så härligt nu när semestern kickat igång. Det hela går enligt plan förutom en sak. Henrik kollar bloggar via mobilen och jag bloggar via densamma. Samhället är alltför informationsintensivt. Skärpning! Men när vi ändå är på gång så delar vi med oss av Småland. Tänka sig, Jönköping tog inte kål på mig. Ön i Vättern är väl värd ett besök! Igår var det race, Henrik 5:a och jag 2:a. Kort 10 km, så tiderna räknas inte. Man ska inte skylla på saker och man ska inte varken träna eller tävla krasslig. Men eftersom jag gjorde det sistnämnda så kan jag skylla på det. Ser med andra ord fram emot höstens race. Imorgon far vi mot huvudstaden med ett stopp i Hova för ytterligare en träningstävling på milen. Vi missade The Boss på hemmaplan. Dålig planering. Men nästa helg blir E-tuna vårt mål när bossarnas boss står på scen. Jocke Berg. Kent på hemmaplan, Håkan Hellström gör bortamatch. Be there or be square. Say no more.

Sommarlov.

Solsken, saltstänk, sovmorgon, sköna stunder, solbränna, skrattsalvor, slumra, sussa, smeka, solsting, själsvila, skoja, stoja, skåla, springa snabbt, springa sakta, springa skönt. Så ska superba sommarlovet sammanfattas. Ses så småningom samtliga sköningar.