Gårdagens dos.

Experimentet att köra som en elitlöpare fortgår. Och än så länge njuter jag till fullo. Gårdagens morgonjogg på 80 minuter är svår att kalla jogg eftersom tempot var i runda slängar 4' 30'' per kilometer. Men det gäller ju att smida när järnet är varmt. Med andra ord, är benen lätta så varför inte passa på. Jag gillar att ligga i komforttempo och bara mata på. Kilometer för kilometer, minut för minut. Det är min största styrka som löpare och tillika en stor nackdel. Man blir bra på det man tränar. Och att mata på komfortabelt är det väl ingen som vill bli bra på. Hur som helst så är dessa mornar det bästa sättet att starta dagen på för mig. Man kan vara stressad över det dagen har att erbjuda. Men efter morgonrundan sprider sig harmonin i kroppen. Därför har jag lovat mig själv att kliva upp före tuppen varje vecka framöver. Morgonpass kl 06.00. Minst en dag. Möjligtvis två. På det sättet hoppas jag få in några fler kilometer varje jobbvecka. Precis så som det är så lätt att köra under ledig tid. Lite fler mil i benen kanske kan få en positiv effekt. Värt att testa är det i vart fall. Så länge det är skojigt. Så länge tänker jag köra på. Gårdagens kvällspass blev ett långpass med Henrik i bakhasorna av två prattokiga tjejer. Jenny, min gamla tränare och numer underbara vän, och jag höll täten medan olika ämnen behandlades. Allt mellan himmel och jord gör att tiden försvinner iväg snabbt. Perfekt sätt att ses istället för att ta den där fikan på stan. Fredagsmorgonlöpning förr om åren var en stående tradition som gav mig all löparglädje tillbaka. Glädjen som gjort att jag fortsatt springa i ur och skur. Det är tack vare Jenny och våra avhandlande löppass som jag lyckades ta mig igenom naturvetenskapliga programmet utan att bli tokig. När det sedan blev Handelshögskolan så var det Jenny som sa väl valda ord som gjorde att jag lyckades hålla mig kvar. Trots att en naturtjej på Handels inte kände sig helt hemma alla gånger. Lärarjobben som varit riktigt givande och roliga är också de tack vare denna "gamla" goa friidrottstjej. Och jag är imponerad över den snabbhet som fortfarande finns kvar i hennes kropp. Talangfull och matad med fibrer av den snabbare sorten. Häftigt att se, speciellt när man själv nöter på som en tok och aldrig kan bli vass i spurten. Det är många personer som har påverkat en och varit viktiga. "Min" Jenny är definitivt en sådan person. Den där systern man inte fick. En förebild. En person som gjort och gått igenom allt i livet innan man själv gjort det. Och som därför kan ha sunda tankar. Sådana personer är viktiga i uppväxten. När man blir äldre närmar man sig samma nivå. Och förebilden blir till vän. Ett Göteborgsvarv var jag så nervös att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv. Då fick jag ett sms där det stod att går du under 1.30 får du klänningen. Året innan hade jag sprungit på 1.24, om jag minns rätt. Så det skulle väl inte vara några problem. Men Jenny vet hur det känns att sätta press på sig själv och att den pressen gör att allt blir pannkaka. Jag slappnade av och hade ett av de bästa varven genom stan någonsin. 1.21 blev tiden i mål den gången. Och klänningen gillar jag skarpt fortfarande. Det är de där små orden som kan få en att prestera. Ord från någon som förstår sig på hur man är. Kvällspasset stannade på 1h 45' och gårdagens totala tid i löparskorna blev fina 3h 5'.