tisdag 25 augusti 2009

Skrivkramp.


Just nu är livet helt underbart bra. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja eller sluta. Och därför har det varit ovanligt tyst från mig det senaste. Det här lilla utrymmet på nätet kom till för att det är kul att arkivera dagar i livet. Som en liten bank av tankar och känslor kring träning, tävling och livet i all sin härlighet. Inga prestationskrav. Bara min verklighet. Juli och augusti har förflutit på bästa vis. Bara det att datorer inte funnits i närheten hela tiden och möjligheten att skriva av sig har därför varit begränsad. Så nu sitter jag här vid tangentbordet och vet inte vart jag ska börja riktigt. Den spännande eftermiddagen i slutet av La Santa vistelsen när vi for runt i terrängen i något som kändes som en bandvagn för att fotas i löparskor och på cykel. Månlandskap blandades med vackra vyer. Sista semesterveckan på fantastiska Alnö. Alla löpturer på Sveriges bästa ö. Trevliga och mysiga stunder med familjen Nordström. Den där löpturen med pigga ben som aldrig ville sluta springa. Eller i ärlighetens namn. De ben jag hade på Alnö kommer jag kanske aldrig ha igen. Lätt som på små moln var varje pass och drygt tio mil fick vi till den där sista lediga veckan. Besök i sköna Örnsköldsvik där Henriks pigga och spännande farmor bor. Norrlandssolen sken mest hela tiden, som i La Santa fast aningen svalare. Sista veckan på Intersport har avverkats och nya utmaningar väntar bakom hörnet. Bröllopsplanerna tar form. Perfekta dagen har hittats. Lördagen mellan GöteborgsVarvet och Stockholm Marathon byts löparskor mot något betydligt rangligare. Kan ju inte bli bättre. För vad är bättre uppladdning för ett bröllop än att springa. Och vad är bättre uppladdning för en mara än att vara glad, njuta av livet, äta gott och må bra. Bröllop borde vara den perfekta egotrippen för att hitta jävlaranamma och styrka till att slå nya mål. Det är ju ändå ett avstamp i livet och en ny epok som startar. Vad just nya marathonmålet är vet jag inte. Det här året är ju inte slut än. Inte marorna heller. Biljetter och hotell är fixat. New York hägrar. Första söndagen i november. Längtar. Fast innan dess många höstträningstimmar. På något vis börjar snart den bästa träningstiden på året. Det är då jag smider planer för kommande säsong. Man har alla möjligheter i sin hand. Träna smartare för att utvecklas. Blicka tillbaka på säsongen som varit och fundera över vad man vill ändra på. Vad man vill bli starkare på. Jag har smygstartat den här perioden för mig själv. Senaste veckan har jag känt på hur det skulle kunna vara att träna på heltid. Två pass om dagen. Underbara pass som inte trängs in. Ingen forcering för att hinna med. Utan problem kan en 90 min distans avverkas på morgonen. Tid för vila emellan gör att det inte är några som helst problem att trycka 10x2' i riktigt bra fart på eftermiddagen. Benen känns oförskämt pigga. Och det bästa. Jag tycker att det är så otroligt kul. Sann och ren glädje. Höstschemat har dessutom börjat på SATS. Ser fram emot att tillbringa många svettiga timmar ihop med mina grymma medlemmar. Vi har kanonkul ihop. Nya upplägg varvat med gamla favoritpass. Och så har vi tävlingsperioden som startade i lördags. Känns som jag kan göra 37.30 i sömnen på en mil nu. Speakern säger att det är en minut till start och det blå bandet som stoppar löparna i första startgrupp är fortfarande spänt framför oss. Sekunderna tickar. Startskottet går. Repet är kvar. Ingen är beredd. Repet slits upp, flyger ner framför mig. Och avhängd från start är den kvällens öde. Med rädsla att halka och ramla (är fortfarande lite bränd av vårens fall) är kroppen grymt spänd och farten riktigt låg första rakan och kurvan där åskådarna skriker, det är halt, akta det är halt i kurvan. Sist i startgrupp 1A, med massor av orangetröjor passerande förbi försöker jag ta mig samman. Men det går inte så bra. Min plan blir således att se det som ett träningspass fram till Järntorget och sedan vika av från loppet och fortsätta på en distans. Men någonstans ändrar jag mig. Passerar flertalet tjejer framför mig. Utan rytm, utan glädje och utan tävlingskänsla springer jag kontrollerat igenom de 10 km. Förbannad som få i mål. Men så kommer jag på att det här loppet trots allt gick några sekunder fortare än förra året. Då betydligt tröttare trots att det inte fanns någon tokig start eller hala gator att skylla på. I lördags var benen riktigt bra. Känslan på uppvärmningen kanonfin. Omständigheterna inte på min sida. Snabbdistansen ett faktum. 37.27, fyra av damerna i mål, 41 sekunder från pers, intervju på podiet. Hatar mikrofoner som sticks upp i ansiktet, men de rosa rosorna och presentkortet tackar jag för. Känslan efter målgång var att jag kunde ta ett varv till. Och det är den känslan jag tar med mig. Snabb kommer jag aldrig att bli. Men förhoppningsvis lite kvickare än nu. Seghet räcker inte om man vill nå den riktiga toppen. Lite mer fart i benen gynnar samtliga distanser. Allt hänger ihop på ett vackert sätt. Midnattsloppet påminde mig om detta och den insikten gav ännu mer träningsglädje. Läskigt tufft. Tröskelkörning. Blodsmak. Tempo. Träning som gör ont. Intervaller. Mjölksyra. Snabbdistans. Krampkänning. Det är vad jag behöver.

2 kommentarer:

Katarina M-I sa...

Tack och bock för update!! Här på det internetbegränsade landet finns inte obegränsad bandbredd, bara obegränsad mängd ved att bära in istället för att sitta framför skärmen:)
Kram Myggis

Spring-Therese sa...

Myggis! Låter som ni har det underbart! Tänk att bo i obygden utan alla materiella krav. Tanken kittlar mig ibland. Fast än så länge bara ibland. :)

Må gott och njut av lediga dagar!

Kramar,
T