fredag 14 augusti 2009

42.

Tanken var att La Santa vistelsen skulle summeras innan hemresan. Men vårt stamhak, tillika enkla Internetkafé, valde att ta ledigt när temperaturen gick över 40 grader under den sista veckan. Det gjorde de rätt i. När vi sedan landade på hemmaplan fortsatte bortamatchen uppe i Norrland där vi inte riktigt hade tid för bloggfrossa. Semesterns tre första veckor var planerade som träningsläger men ses numer som en underbar förlovningsresa. Livet tar olika vändningar när man minst anar det. Och projektet bröllop har seglat upp på agendan. Härligt. Dock så avstannade ju inte direkt kilometer- och endorfinsamlandet för det. Snarare intensifierades. Sista veckan toppade, med 16 mil i benen. Värst var löppasset som startade kl 12 med solen i zenit. Lite sovmorgon den dagen, vilket bittert kan ångras i efterhand. Jag gav mig av uppåt igen. Denna gång valde jag att trots de onda demonerna närma mig farligare marker där jag stupat på näsa tidigare i år. Undvek avsiktligen den grusvägen i början på resan. Vägen slingrar sig över den sluttande slätten med olika lavaodlingar vid kanten av vägen. Har man tur, vilket jag hade denna dag, så vallar herden sina getter i närheten. Helt plötsligt står de bara där några meter framför dig. Och det är fantastiskt att så nära se dessa flockdjur. När de ser dig och hör dig komma ångandes så vänder de på huvudet mot den stora flocken och istället för att fortsätta beta i lugn och ro samlar de snabbt ihop sig. När några börjar röra sig så följer de andra efter. Ingen egen vilja utan klungan är det viktiga. Flocken är allt. Stor skillnad för en ensam löpare som väljer sina egna vägar. Rundan fortsatte genom de numer kända byarna. Uppe vid Mancha Blanca upplevde jag något jag aldrig gjort förut. Luften var som en varm ökenvind. Värmen som strömmade mot mig var enorm. Vid den tidpunkten hade jag för en stund sedan upptäckt att jag hade slutat att svettas. Lite orolig för detta sprang jag som in i en varm vägg. Tänk dig hårblåsen på högsta effekt och värme som omger hela din kropp. Du kan inte särskilja vad som är din kropp och vad som är runtomkring dig. En otroligt konstig känsla. När man vet att man har runda 40 minuter kvar till La Santa så känns det spännande på ett läskigt sätt. En bit över 40 grader. Nu vet jag att det går. Jag läste boken av Dean Karnazes förra sommaren. Ultramarathon Man. Nu förstår jag ännu bättre att det är enastående prestationer han utför. Ett av loppen var just i öknen. Tänk dig att du måste pricka den vita linjen på vägrenen för att inte skorna ska smälta under dig. Någon ska alltid vara värst. Och det finns alltid någon som har det värre. Så min lilla löptur är inget att tala om. Dock kan jag vara ärlig och säga att det var så varmt att jag blev arg, riktigt förbannad sista biten och min kropp slutade fungera som den brukar. Jag som har fått höra kommentaren att jag svettas som en redig karl var helt torr på huden. Dessutom tårades ögonen av gråt i den heta motvinden för att det inte var roligt längre. Första och enda gången jag upplevt att värmen varit så tuff att jag tappat gnistan för löpningen. Jag fick nog. För en kort stund. 90 minuter stannade klockan på. Då rullade Henrik upp bredvid mig med en burk Aquarius i handen. Och säger att jag inte får bli arg för att han letat reda på mig. Arg? Som ett frågetecken tittar jag tillbaka med lyckliga ögon. Det har aldrig varit godare med något sportdrycksliknande i hela mitt liv. Dagarna efter var det tidigt med tuppen löpning och ordningen var återställd igen. Man lär så länge man lever. Totalt tre lyckliga löparveckor. Summeringen löpmässigt görs i siffror. 14 mil, 12 mil, 16 mil. Höjdmetrar utöver det vanliga. Värme som påfrestar. 42 mil av vacker, tuff och fantastiskt rolig löpning. Den magiska marathonsiffran. Undra om det är därför jag gillar Alnö så mycket. 42 kilometer i omkrets. Vilken underbar ö.

4 kommentarer:

Runningskirts-Lena sa...

Det låter som ni haft det HELT underbart. Jag är imponerad av den mängd som du tål och på det sätt som du tränar. Du fungerar som stor inspirationskälla;) Hur länge har du egentligen hållt på? Eller la du aldrig av efter juniortiden? Vore intressant att höra lite hur du tränat.

Grattis, grattis till förlovningen. Married life, det är inte dumt det heller;)

Spring-Therese sa...

Hej Lena!
Semestern toppade återigen alla de tidigare. :)

Tack! Roligt att höra. Jag har inte alltid tålt mängden jag verkar göra nu. Genom ungdoms- och junioråren åkte jag som de flesta på diverse skadeproblematik. I vuxen ålder har det också hänt. Men jag tror att all banlöpning förr bidrog till största delen till skadorna. Och numer är banpassen färre. Kvalitetspass i överhuvudtaget var det vi som medeldistansare fokuserade på. Och spikskorna på det gjorde att skadorna kom som ett brev på posten. Kanske lär man sig också av sina misstag. Numer försöker jag lyssna på minsta signal. Det viktigaste för mig är inte att tävla och prestera utan att träna, må bra och försöka behålla kroppen hel. Men vi vet ju båda hur svårt det är. Ibland spelar det ingen roll hur smart man är. För mycket vill som bekant ha mer. Och man behöver ju öka träningen och intensifiera den för att bli bättre. Kanske inte mer mängd, men tuffare pass etc. Balansgången är svår. För mig fungerar det bäst när jag kör något alternativt varje vecka. För drygt tre år sedan blev jag spinninginstruktör. Skitkul är det och bra för min egen kropp. Jag "måste" gå dit de dagar mina pass är och då blir det naturligt att inte springa. På det sättet har jag funnit en bra balans. Under perioder, som på sommaren, så blir det mer löpning men det verkar kroppen gilla. När man är junior har man varken lärt känna sig själv eller sin kropp ordentligt. Det krävs några år och att ha gått på några nitar för att veta hur man är. Ungefär som med kärleken tror jag... ;)

Tack för grattis! Ser fram emot married life med mitt H.

Må gott,
Therese

PS. Tror jag ska göra ett litet inlägg framöver som svarar på frågorna hur länge jag hållit på och vad vi tränade. Är kul att tänka tillbaka på svunna tider. :) DS.

Runningskirts-Lena sa...

Ser fram emot mer läsning;)
Kram
L

Anonym sa...

Dean K utför inte alls några särskild märkvärdiga bedrifter, men han är extremt bra på att promota sig själv. Det han gör kan vilken världsstjärna i marathon som helst göra i sömnen.