Den mentala tvåan.

Trelleborg. Vackra stenhus. Lite engelsk stil över det hela. Bred härlig skånska. Vi gillar att tävla i Skåne. Träna ännu bättre. Jag säger bara Brösarps backar. Underbart. Startskottet viner av. Drygt 300 meter på tartanbana. Många år sedan man hörde ett startskott på en 400-metersarena och själv var med i tävlingen. Kom lite på efterkälken men la mig i ytterspår och fixade en andraplats när vi pinnade på ut från arenan. Innan start var jag lite nyfiken på en tjej och vi snackade lite grann. Hon var nyinflyttad till Sverige, hade bott här en vecka. Hennes pers runt 37.40. När hon säger det är min första tanke. Jaha, då blir jag väl tvåa idag då. Små mentala spratt har min hjärna jämnt spelat mig. I ungdomsåren visste jag från start vilken placering jag skulle få i mål och det var sällan jag hade fel. Undra vad det beror på. Undra vad jag skulle kunna ställa till med om huvudet ville vara med mig fullt ut. Ut från arenan springer vi i varje fall. Och dagens sisu skulle ju vara en bra känsla. Benen kändes aningen tunga denna dag. Senaste två veckorna har varit fulla av träning och tävling har inte varit prioritet. Men under första kilometern släppte det lite och jag hittade in i min rytm. Gott tempo och pinnade på strax över 3.30 under första delen. Hade sällskap av en Götalöpare knappa kilometern. Återigen kände jag mig som tvåan i loppet. Övertygad om detta. Fortsatte i mitt tempo och hon i sitt. Kände mig stark med en bra känsla och sprang på första varvet med en liten svacka mellan 4 och 5 kilometer. Relativt ensam i min egen lilla grupp. Jag och mina tankar. Jag och min härliga löptur genom Trelleborg. Riktigt roligt lopp. Välarrangerat med många flaggvakter och perfekta gator kantade med pilar i banans riktning. Passerade några trötta män efter vägen. Hade två jämna löpare i blickfånget på samma avstånd hela vägen. Skön och stabil känsla. De tappade inte och inte jag heller. Missade både 8 km skylten och 9 km dito. Vet inte hur det är för er. Men för mig är km-skyltarna av stor betydelse. Speciellt de sista markeringarna, vilka fungerar mentalt för att kunna trycka på det sista in i mål. Eller kanske inte kunna. Utan våga. Det är nog ändå det som allt handlar om. Jag vill inte vara fräsch i mål. Men även idag var jag nog lite väl fräsch. Fast idag la jag ribban högt. Jag ville. Jag hade känslan. Jag fick mersmak. Intervaller och snabbdistans. Behöver inte säga mer. Sista kurvan. Flaggvakten skriker att det är målgång runt hörnet. Jag hade tappat tid och rum. Var säker på att det var långt mer kvar. En loop inne i parken. Trodde jag. Men istället kranskalle. Målgång. 37.01. Exakt 15 sekunder från årsbästa och tillika pers. Tiden är jag inte nöjd med. Ingen nervositet innan loppet. Kontrollerad löpning från start till mål. Jag har mer i kroppen. I varje fall lite lite mer. Men det är svårt att springa 10 km. Riktigt svårt. Svårt att plocka ut. Det ska göra ont. Det är lida som gäller ju kortare distansen är. Som jag sagt tidigare. Desto längre distans. Desto mer flyt. Desto mindre ont. Annat är avgörande där. Jag är nöjd. Jag är glad. Jag vann. Krans runt halsen. Intervju i Trelleborgs Allehanda. Bild och allt. Vackra blommor. Stor pokal. Och ett par nya löparskor. Ibland känns tävlingen större än vad den är. Och ibland får man känna sig som en riktig vinnare. Vilken känsla. Liten motionär som jag är.