torsdag 31 december 2009

2009.

Då var det dags. Årets sista dag och en summering av ett roligt träningsår är på sin plats. Året skulle ha börjat med härliga löppass i sol och värme på Gran Canaria. Men förkylningen satt som en käftsmäll och kanske var det kroppen som så fint sa ifrån och behövde vila. Så blev det i vart fall och det tog ett litet tag in på året innan träningen kunde komma igång på riktigt. Till slut var intervallerna i full gång och formen började så sakteliga komma. 6 mars fyllde svärfar (nåja blivande) 60 år och vi var uppe på Alnö och sprang de sista hårda passen i snöiga backar. Självklart firade vi och hade en mysig helg också. Som alltid så utesluter inte det ena det andra. Helgen därefter bar det då av till Haag. 14 mars. Tävling. Jag ville springa halvmaran i Haag för att slippa alla nervösa nerver under Varvet. Om jag kunde sätta en bra tid i mars så kunde ju resten av året bara få vara ett roligt löparår utan egna krav. Det var mitt mål. Henrik skulle debutera på sträckan och kvala till New York. Så det var på honom det hela hängde. City Pier City Lopp Den Haag som loppet heter är helt fantastiskt. Och vi lyckades båda två. Henrik såg till att vi senare under året skulle få uppleva The Big Apple och jag persade. Har inte riktigt sett det som att mina år är säsonger förrän nu. Möjligen att 2008 var en förkänning på vad en säsong kan vara. Förr om åren så var löpningen något annat. Nu är det enbart på skoj. Fast med en stor portion allvar i. Hur går det egentligen ihop. Jo, så länge det är skoj vill jag förbättras. Och ju bättre jag blir desto tuffare blir det att förbättras. Där kommer allvaret in i bilden. Välja väg. Så nu har jag erkänt för mig själv att 2009 var en tävlingssäsong. Och inte vilken som helst. Den bästa i mitt liv. Mersmak. Glädje. Driv. Vilja. Allt har kommit ur det här året. Efter mars kommer april och det var dags för träningsläger. Som vi sett fram emot La Santa och två underbara veckor i löparskor och i sadeln för Henriks del. Vi hann med ett gemensamt löppass på ankomstdagen. Första dagen på lägret var två pass inplanerade. Det första avverkades på ett underbart nostalgiskt vis, grusbacken upp och därefter genom de små byarna innan det bar nerför och hem. Några timmar av vila och så var det dags för det ödesdigra passet som slutade med en liten gråtande tjej som inte kunde klä av sig själv, än mindre borsta tänderna, laga mat eller sova. Brännsår av sanden och en axel som var dubbelt så stor. Variga sår som läkte och en axel som inuti aldrig kommer bli sig lik igen. Vem har sagt att löpning är en säker sport. Två lugna dagar och sedan tillverkade jag en mitella som höll armen fixerad vid kroppen. Så bar det av på långpass efter långpass och 20 mil senare bar det av till Svearike igen. Utan jävlaranamma och lite dumhet kommer man ingenstans. Sedan fortskred våren, utan mitella men med axelrehab som en ny ingrediens i träningen. Vackra Österlen gästades under några blomstrande, pollenrika, dagar. Intervaller som var sjukt jobbiga genomfördes. Den här gången var det inte farten som dödade utan snarare polleninhalerandet. Men det gör inget, för Brösarps Backar är bäst i klassen för hemmaläger. Intensiva maj drog igång med 10 km race i Helsingborg, Varvet på hemmaplan och höjdpunkten Stockholm Marathon. Det sistnämnda en oförglömlig upplevelse. När jag tänker tillbaka så är det som det var igår. Henrik var förste langare, en riktig coach, och jag kan inte tacka nog för vattenflaskor, peppning och att få höra orden det är nu du är som starkast med femton kilometer kvar till mål. Då bestämde jag mig för att det skulle hålla hela vägen in i mål. Att få springa förbi en vitryska några kilometer före mål var extra kul. Att persa och springa in som 5:a på Stadion var magiskt. En upplevelse att minnas. Rysningar, glädjetårar och ståpäls. Det går inte med ord att beskriva känslan av att överträffa sig själv. Marathon är något speciellt. Jag hade nästan glömt av det underbara med sträckan. Det var tre år sedan sist, 2006, men i år var det dags igen. Och nu vågar jag kalla mig marathonlöpare. Nästa år vill jag ha mer av alla dessa händelserika metrar. Lyckorus kan göra mycket med kroppen. Två veckor efter maran var det dags för startskott igen, i Malmö. Ännu ett skojigt lopp. Men ack vad ont 10 km gör. Bita ihop, ligga på, aldrig tappa huvudet och tänka på annat. Ända in i kaklet. Då sitter perset. Och det gjorde det för såväl Henrik som mig. Belöningen god middag på Möllevången i sommarkvällen satt fint. Sommaren förflöt i perfekt harmoni. Mycket träning. Höjdpunkten de tre veckorna i La Santa, Lanzarote. Passen som var tänkta att göras under påsken fick avnjutas nu. Utan mitella. Adrenalin och endorfiner. Bergstoppar, pittoreska byar, calimavindar, solsken, salt solbränd hud, starka ben som inte vill sluta springa, hög puls och ett fånigt leende på läpparna. Jag kan inte nog berätta om mitt La Santa. Den vackraste stunden hittills i mitt liv. 22 juli. 2h långpass som går till historien. Min och Henriks. Jag önskar alla människor den stunden av lycka som jag upplevde där och då. För den nyfikne så finns stunden dokumenterad där i juli. La Santa var speciellt innan men efter sommaren så är jag övertygad om att det är en plats vi kommer att återvända till om och om igen. Sommaren led mot sitt slut och hösten tog oss med storm. Några skojiga 10 km race hann vi med, bland annat i Trelleborg. Skåne är ett återkommande inslag och det är förbaskat trevligt därnere måste jag säga. Ju fler dagar som gick på hösten, desto närmre kom vi dagen D. Träningen blev alltmer preussisk. Vidrig snabbdistans avlöstes med än värre intervallpass. Men vad jag älskar det. Känslan efteråt är gudomlig. Mer av den varan får det bli nästa år. Fostrande. Pinande. Hårt. Läskigt. Effektivt. Vad gör man inte för att nå sina mål. Det finns inga genvägar. Halvmaran i Stockholm vispades av med någon form av förkylning i kroppen. Oktober gick av bara farten och så stod vi där på startlinjen, frusna med blå läppar, i New York den där första dagen i november. Resten är historia. Men vilken härlig historia att få bära med sig resten av sitt liv. Det är nuet livet handlar om. Framtiden kommer snabbare än vi anar. Men historien och minnena, utan dem hade vi inte varit någonting. 22 juli ovanför La Santa, Stockholm Marathon och New York Marathon. Några av mina roligaste och vackraste minnen har skapats under det här året. Tidsmålen, fakta och siffror, lyckades jag inte helt nå de uppsatta. 36.30, 1.19.59, 2.52, så löd målen. 36.46, 1.20.02, 2.49.02, är mina nuvarande pers från Malmö, Haag och New York. Nära skjuter ingen hare. Jag vet. Men skam den som ger sig. Sub 1.20 kommer och med det en snabbare 10 km tid. Marathondistansen är jag inte klar med. På maran persade jag med dryga 8 minuter, vilket resulterade i en sjunde plats på årsbästalistan. Summa sumarum är jag glad och nöjd med löparåret 2009. Kalla fakta, hårda siffror. Men det är inte allt. Det underbara med att springa är det viktiga. Tillbakablick och reflektion av det gångna är härligt på sitt sätt. Men nu blickar vi framåt. Och jag önskar alla ett underbart nytt år med allt gott man kan tänka sig. 2010. Bring it on.

2 kommentarer:

Tröskelkungen sa...

Ja dina målsätningar var helt klart på rätt nivå. Skall ju vara just så utmanande så att man nätt och jämnt kan nå dem. Jag brukar också klara att sätta tuffa men ändå realistiska mål och det just såna mål som utmanar mig och skapar motivation.

Hoppas att 2010 blir ytterligare ett kanon år för dig och Henrik på och utanför löparspåret.

Blir det Haag i år igen?

Spring-Therese sa...

Hej Tröskelkungen!
Håller med dig, realistiskt men tufft ska det vara. Då sporras man att kämpa på och vidare. Sedan är det kul att överträffa sig själv också.

Hoppas ditt/ert år blir kanonbra också, önskar dig allt gott i löparskor och vanliga loafers. :)

Jajjamensan, Haag hoppas vi på. Om allt går väl så blir det så. Du då?

Allt gott,
T