Träningstid.

Tiden är knapp men det finns alltid tid att träna. Tid är en prioriteringsfråga. För visst är det så att man hinner allt man vill i livet. Sedan är frågan varför man gör något och om man ser det som ett måste, ett kall eller att det görs av pur kärlek. Och så kommer den där starka viljan in i bilden. Min mamma talade om för mig häromdagen att jag har bestämt sedan jag var fyra år. Jag tror att hon tänker på ett av tillfällena då jag satt redo och påklädd i sängen med min rosa klänning. Inget i världen kunde få mig att ta av klänningen. Där och då började min starka vilja ta form. Konstigt är det. För i många situationer så gillar jag inte att bestämma. Stå på barrikaderna och skrika ut min åsikt. Höra min röst mässa. Inte riktigt min tekopp. Men att bestämma i relation till att ha en vilja och en egen åsikt är inte samma sak. Jag står för vad jag säger och vad jag tycker. Jag är beslutsam och jag vill mycket. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid att vara. Jag kan ha långa utläggningar om saker. Mest för att inte trampa någon på tårna och för starkt pådyvla mina tankar. Jag tar omvägar i ord för att nå pudelns kärna. Omständligt eller kanske ödmjukt. När människor säger att de inte hinner träna så är det enligt mig för att träning inte betyder tillräckligt mycket för dem. Och det är helt ok att känna så. Men om då träning betyder mycket för mig så vill jag få samma bemötande tillbaka. Istället för att utomstående tycker att det är kul att man har en hobby att brinna för så får jag en obehagskänsla av att somliga tittar snett. Tycker att man är konstig. Ingen vill känna sig annorlunda. För att spä på all min konstighet så är juletid lika med träningstid. En av de bästa tillfällena för träning. Likt fredagar i ungdomsåren då dagen efter innebar sovmorgon och läxfri dag. Likt träningsläger då allt fokus ligger på just att svettas och ta ut sig. Årets juldagar bjöd på nysnö, kyla och vita vintervägar. Snömängd och min egen varningsklocka för halka tvingade oss in i spinningsalen på de tuffa passen. Träningstok eller inte. Jag lyckades överträffa mig själv i träningstid dessa dagar. Tre juldagar. 6h 15' i löparskor och cykelskor. Distanspass utomhus för löpband tar jag enbart till när det inte finns något annat alternativ. Minus femton och snö var inget undantag. Bättre än löpbandet. Underbart. Ibland snedtänd och lynnig av endorfiner för att kroppen inte orkar halka, ett bak två fram, längre. Muskler man inte trodde man hade hittades. Såväl i rumpa som i lår. Fotstyrka när den är som bäst. Halkan fick mig att få hjärtat i halsgropen någon gång. Men då ska man veta att mitt hjärta snabbt rusar till halsgropen efter fallet i La Santa. Så egentligen var det ingen fara på taket. Spinningpassen gav fina tröskelintervaller. 3x10' juldagsintervaller och 6x5' annandagsintervaller. Även födelsedagar är dagar för träning. Om ett litet tag intas ett nytt år. Några dagar efter det blir jag ett år rikare. Har fått frågan någon gång att när du fyller år vilar du väl ändå. Och eftersom jag hatar att träna så är det självklart att jag inte vill göra det på min födelsedag. Eller hur var det nu. Tvärtomspråket. Precis som med rövarspråket, skönt att det finns ibland. Idag firar vi Henrik. Grattis älsklingen min. Trettioett har pojkvaskern blivit. Giftasmogen, får vi hoppas. Tränat har vi gjort. Ätit gott. Tagit det lugnt. Och mer gott ska intas. Det ena måste inte utesluta det andra. Imorgon tränas det gamla året ur kroppen. På nyårsdagen tränas det nya året in. Frågan är om bröllopsdagen är en träningsdag. Om jag likt en fyraåring fortfarande får bestämma då, så är det så. Vit klänning som rosa.