Är det bara jag.

Inläggen duggar inte direkt tätt som det är nu. Konstigt. Julefridstid som det är. Känner ni inte lugnet, harmonin och det fridfulla. Tid för reflektion och njutning. Visst är det så december ska vara. Kravlöst och vackert. Nej just det. Så var det när man gick på dagis. Efter det så är i varje fall jag lika förvånad varje gång det skyltas för jul. NK brukar hålla på traditionerna. Skyltsöndag. Men i övrigt går världen i spinn. Julpyntet kryper in i oktober. Inte en dag för tidigt. Sarkasm. Söndag och imorgon är det måndag. Igen. Känns dock som att måndagen som kommer imorgon är måndagen som kom för tre veckor sedan. Alltså. Jag ligger mentalt tre veckor efter. Och så säger min käre farbror på lite över de sextio att vänta du tills du blir äldre. Då går tiden så fort att du inte vet varken ut eller in. Jag är ju galen redan nu. Undra hur det blir då. Påskkänslor när det lackar mot jul. Då kommer jag att ligga ett halvår efter mentalt och inte några ynka veckor. Kanske är det därför min alltid lika spännande och halvtokiga mormor ständigt legat en säsong efter hemma. Vid juletid hade hon precis hunnit stöka bort midsommar. Det är inte lätt att vara gammal. Och inte är det lätt att vara ung heller. Nä jag är inte bitter. Inte alls. För när det kommer till kritan så handlar det om I-landsproblem. Och när jag verkligen reflekterar. På riktigt. Då inser jag att jag i skrivande stund är frisk, har människor omkring mig som älskar mig eller nåja, tycker om mig i vart fall. Och jag själv vill, kan och får ge kärlek till andra. För det är ändå det allt handlar om. Att ge. Glädje. Kärlek. Godhet. Ge. Inte få och inte ta. Och när jag funderar lite till så inser jag att många av oss är lyckligt lottade. Speciellt vi som skriver och delar med oss via bloggar eller läsare av de samma. Alldeles för bra. För vem skriver egentligen om negativa saker. Och då menar jag riktigt ledsamma och tragiska saker. Det är inte många. Och visst, inte är det kul att läsa. Om sjukdom eller värre. Om misär och tragik. Inget av detta har drabbat mig. Personligen. Men under senare tid har jag fått anledning att reflektera och verkligen känna tacksamhet. Och jag tror faktiskt att det kan vara bra att reflektera. För i samhället som sådant är det långt ifrån alla som njuter under jul. Det är en överlevnad. Man kan inte ge det man vill ge i form av paket och annat. Och i den här världen så är det inte just glädjen, kärleken och godheten som regerar. Utan det är allt som köps för pengar. Tänk de många som inte har en familj att dela dessa tre med. Tänk de som har det svårt ekonomiskt och inte kan ge sina barn det som dessa barns klasskamrater får. Julen kan vara en misär. Något man bara vill genomlida. Ensamheten. Sitta hemma, ingen som bryr sig. TV:n som sällskap. Titta ut genom fönstret. Öppna dörren i trappuppgången. Känna dofterna från grannarna och höra glada röster. Ledsen om jag förstörde Luciastämningen för någon. Men om du har stämning, då har du kärlek omkring dig. Och det är detta allt handlar om. Inte alla måsten, krav och förväntningar. De tre får mig att vilja sätta mig på första bästa plan långt långt bort och bara vara. Äta, träna och sova. Kanske är det bara jag. Eller så är det så att jag istället ska vara tacksam för att jag faktiskt har måsten, krav och förväntningar att bekymra mig över. Så är det nog.