Vinterlöpning.

Den här tiden på året kan vara en långlöpares mardröm. Isiga gator, halkigt, bakhalt, slaskigt, svårsprunget, ruggigt, vindpinande, mörkt och förrädiskt. Eller så kan det vara glimmande vackert. Klarblå himmel med hög syrerik luft. Krispigt och marken glimmar som små ädelstenar. Första långpasset avklarades för snart två veckor sedan. En underbar lördag. Iklädd Craft, Buff, Hestra, Seger och Nike intogs vintermorgonen. Steg för steg, minut för minut, njöt hela kroppen av att vara igång igen. Långpass är något av det bästa jag vet. Pinna på i en hastighet som är relativt moderat. Andas ut, andas in, lugnt, kontrollerat, harmoniskt. Varje kilometer är viktig. Varje steg är ett steg närmare nästa marathonlopp. Intervaller, snabbdistans och annan tempoträning i all ära. Kvalitet, visst är det essentiellt. Om man vill förbättra sig vill säga. Men långpassen är elementära. Grunden i allt. Utan distans blir man enligt mig ingen löpare. Och utan de långa, vackra, sköna passen där just längden tar ut sin rätt blir man ingen marathonlöpare. Muskler, ligament, senor och varje liten del i kroppen behöver vänja sig för att sedan kunna tillryggalägga en ännu längre sträcka i ett avsevärt högre tempo. Jag springer inga marathonsträckor på mina långpass. Det sliter, enligt mig, för hårt. Skulle jag tävla ultra så skulle jag såklart öka på antal kilometer med en lägre hastighet till följd. Men just nu är fokuset ett annat. För mig är allt som tangerar två timmar och däröver ett långpass. Nu är två sådana pass avklarade eller ska vi säga nu har två sådana pass avnjutits. En viss skillnad. Och träningen inför nästa år, eller vågar jag säga nästa säsong, har påbörjats. Det tar tid att bygga upp en grund att springa på och det tar tid att ta den grunden vidare in i framtiden för att utvecklas. Det gäller att ha tålamod. Stor portion vilja. Ännu mer glädje. Jävlaranamma. Aldrig ge upp. Och tro på sig själv. Det sista tycker jag är det svåraste. Snart är det dags att summera det här löparåret. Men först hinner vi med några vackra vinterpass till. Igår 90 helt fantastiska minutrar i Västerås. Stannade över natten på väg norröver och hade lyckan att få bästa tänkbara vinterföre. Längdåkare hade älskat det. Men det går lika bra att springa på snö. Knarrande med bra fäste ökades farten successivt och helt plötsligt fylldes kroppen av endorfiner och lycklig löpkänsla. Granarna slokade av pudersnö, träden gnistrade av vinterfägring. Och vi löparbitna log ikapp ju mer väderbitna kinderna blev. Bra start på en av årets värsta bilåkardagar. Vidare for vi i sakta gemak till Alnö. Ibland vill man ligga på och trycka sig fram i löparspåret och ibland vill man hålla gasen i botten, köra om och ta sig framåt. Men när räven raskar över isen och när julen lackar då är det helt enkelt bäst att hålla sig i skinnet. Fram kom vi. Och idag är det jul. Vissa dagar får bara inte vara utan ett löppass. Julafton är en sådan dag för mig. Och idag blev det inte vilket löppass som helst. Bästa julklappen. Vinterlöpning definierad. Nysnö utanför dörren och en sisådär 15 grader minus. Dubbelt utav allt på kroppen bar det iväg på 90 underbara minutrar. Norrländsk torr kyla. Vackrare vinterlandskap får man leta efter. Istappar i ögonfransarna. Iskristaller i ögonbrynen. Knirr, knarr, tipp, tapp, löpsteg för löpsteg i den vackraste vintersagan. Magiskt.