Flytande känsla.

Kan vara så att det bara är jag som upplever en skum känsla i benen när jag varit ute på havet. Benen liksom svävar över marken och kroppen har inte den där foten på jorden känslan. Samma känsla infinner sig när jag sprungit på löpband. Det där med att springa inomhus på en maskin har jag alltid haft svårt för. Konstigt kan tyckas eftersom jag sedan tidernas begynnelse, åtminstone sedan spinningens start i vårt land, har gillat träningsformen att cykla inne. Lite andra muskler tränas vid cykling, men för mig har komplementet ändå varit klockrent. Den största och viktigaste muskeln i kroppen tränas, hjärtat. Samma tidsintervall som jag löptränar och liknande moment kan utföras på en spinningcykel, med i stort sett samma pulsdiagram som resultat. Riktigt fint. Men som bekant blir man bra på det man tränar. Och jag har inte tänkt att tävla spinningcykel om åtta veckor då säsongsdebuten är. Utan det är ju fokus på löpning. Jag har sedan jag blev långlöpare alltid sprungit ute. Året runt. Enligt devisen det finns inget dåligt väder bara dåliga, ja ni vet. Här i Göteborg har det aldrig varit några problem. I år har jag dock känt en viss stress över vädret och då i synnerhet underlaget och kylan. Jag vill dels inte ramla och bryta benen, dessutom går det inte att pinna på i snömodd med ett kvickt steg i högt tempo. Det har varit svårt. Jag vill inte heller dra ner för mycket kyla för snabbt i lungorna och därför har det i stort sett varit omöjligt att trycka upp tempot i den viktiga tröskeln och över. I vår vackra stad har vi en superb friidrottshall, Friidrottens Hus. Där har jag tryckt tartanbana till tårarna sprutat, mjölksyran skapat kräkkänning och blodsmaken förgyllt tillvaron. Det var innan jag blev långlöpare det. Numer är det med viss portion rädsla jag tänker på doserade kurvor och alla dessa 200-ingar. Men vad roligt vi hade på den tiden. Och vad bortskämda vi var som hade sådana faciliteter under vinterhalvåret. Fast det har en baksida, vi gick in i hallen för tidigt på hösten och var kvar där för sent in på våren. Vintern fostrar. Snö, is och jävelskap härdar. Vinden som en vägg ger styrka. Kylan ger hårdhet. Ojämnheter under fötterna ger fotstyrka. Den här veckan gav jag dock upp. Tidigare har jag aldrig vikt ner mig för vintern. Senaste tio åren är det vid två tillfällen i övervärme och lite speciell omgivning som jag tvingats använda bandet. Senast för tre år sedan i Thailand. Jag testade löpning på Bangkoks gator, efter det fick jag inse att träningen av flera anledningar var bättre att bedriva inomhus. Tre år före det, alltså för sex år sedan, var det i ett sommarhett USA som jag fick inse att varken Floridas gator eller den knappa kilometern högst upp på ett kryssningsfartyg var lämpade för löpning. Nu var det alltså dags igen. Klinisk träning på löpband. Och vilka maskiner vi har på Sats. Jag testade först bandet ståendes vid sidan av så att jag inte skulle få någon tråkig överraskning av att bandet bara gick i 16 km/h, vilket jag hört är somliga bands begränsning. Kan låta som tillräckligt, men 3.45 min/km är halvmarathontempo och intervaller bör ligga en bra bit under den fart jag håller på ett 10 km race. Därav mitt i-landsproblem. Glädjande nog så stack bandet iväg i Kenyan-hastigheter. Underbart vackert tempo en bra bit under 3 min/km. Ingen fart jag tänkt att testa. För vem vill sitta som en fluga i väggen bakom bandet. Dock bra vetskap. Uppvärmning, sedan bar det av på 3x10' tröskelintervall i lite lätt lutning på bandet. En timma med korta tajts och linne är aldrig fel. Tuff träning som gav mersmak. Det var inte sista gången ett löpband fick mig att piska fram träningsvärk. Trots att riktig löpning bedrivs utomhus. Syre, betydande omgivning, backar och dalar, stigar, solsken, regn och rusk. Allt är enligt mig bättre än statisk löpning stirrandes framför sig. Trots allt upptäckte jag fördelarna. Fysiskt så blir tempot precis det man bestämmer sig för. Mentalt, om man börjar tvivla på orken, så får man jobba med huvudet sista minutrarna utan att tempot går ner, vilket det ju faktiskt kan råka göra utomhus. Här står bandet på samma hastighet rakt igenom och längtan till vila infinner sig verkligen. Nedräkning, sekund för sekund. Jag vill göra detta igen. Och det man vill gör man. Trots att benen svävar över golvet efteråt med en skum löpbandskänsla.