fredag 15 januari 2010

Times like these.

Senaste veckorna har gått som i dimma. Tankarna är inte där de borde vara. Huvudet spinner snabbare än benen. Tankarna yr runt. Livet har ställts på sin spets. Stora delar av det här året kommer att handla om verkliga livsavgörande värden i livet. Och det här året kommer att bli viktigare än något annat. Framtiden är inget jag tänker på. Det går inte just nu. Jag som alltid levt med målsättningar och planer. Gillat att ligga steget före i tanken och i agerandet. Nu har jag fått lära mig att ta varje dag precis som den kommer. Som i sirap beta av punkt efter punkt. Livet måste ticka på. Alla svårigheter ger erfarenheter. Så länge man överlever dem. Så mycket, eller lite, har livet lärt mig. När livet stannar upp tvingas man skala bort saker och prioritera det som är absolut viktigast. En sådan här period i livet så ser dagarna ut som en fin pulskurva från ett intervallpass. Tio tvåminutare där pulsen toppar nära max och dalar långt ner på vilan. Sådant är humöret. Fågel, fisk eller mittemellan. Glad, ledsen eller likgiltig. Det sistnämnda, likgiltig, blir man till bagateller som folk beklagar sig över eller världsliga problem som känns banala när livet tagit en skarp sväng ner i diket. Det förstnämnda, glad, kan man faktiskt vara trots svårigheter. Man lär sig att fånga dagen och ta till vara på de ljusglimtar som finns. Underbara människor kan ge ljus. Tre finfina s får mig att klara varje dag. Springa. Spinna. Svettas. Jag kan fortfarande le och skratta. Ge energi och få energi. Fylla på knoppen och kroppen. Skapa kraft och styrka till att finnas där, stötta och klara av den tuffa vardagen som trillat på mig. Livet var busenkelt innan jag tvingades lära mig allt om cancer. Där kom ordet. Det fasansfulla. Jag ville bli läkare en gång i tiden. Nu önskar jag att jag såg till att bli det. Då hade jag inte på detta smärtsamma sätt behövt sätta mig in i det jag nu tvingar mig själv. För utan kunskap och vetskap är man inte något bra stöd. Nu är det inte så att den här bloggen, mina ord, texter och tankar ska handla om sjukdom. Inte alls. Här sätter jag därför punkt. Punkt. För den typen av resonemang, funderingar och verbala tankevurpor. På samma sätt som jag hoppas att vi ska sätta punkt för pappas cancer. Den kommer prägla mig, antagligen mer än något tidigare gjort. Varje meter jag springer, varje tramptag jag tar är i min värld lite närmare ett friskt liv. Antingen kan jag välja att sluta skriva, sätta punkt för den här bloggen, eftersom alla löpsteg och tramptag är oviktiga i sammanhanget. Eller så kan jag välja att fortsätta skriva om passionen för löpning och träning samtidigt som den viktigaste kampen pågår i sin tysthet även om huvudet skriker. Jag har funderat. Det finns två saker som ger mig energi oavsett hur resten av jag mår. Springa och spinna. En träningspassion jag vill fortsätta att dokumentera. Bara för att det är kul att skriva och för att det är kul att spara. Vem vet, man kanske blir en tokig mormor någon gång. Därför ska jag snart ta mig samman och formulera mina mål med löparåret 2010. För livet går vidare. Det måste det göra. Det ska det göra. Precis som alltid så är livet som löpning. Ibland är det motigt, stentufft och rent jävligt. Men man ger inte upp. Man sjunker ner i djupet, hittar nya krafter och kommer igen. Ibland är det för underbart för att vara sant. Kanske för bra. Och har man upplevt livet på riktigt så vill man dit igen. Och det är dit vi ska. Livskvalitet. Livsglädje. Många år till. Foo Fighters ord har hjälpt mig att trycka ut det sista i benen ett flertal gånger. Och då har jag tänkt att det är löpningen som lärt mig att leva. Så är det nog till stor del. Fostran i löparskor som speglar av sig i övriga livet. Utmaningar i livet ger erfarenheter och skapar utveckling. Varje dag som går är en utmanande dag just nu. För att klara det handlar det om att bryta ner livet i delmål. Precis som på en mara. Mile after mile. Kilometer efter kilometer. Nu är det dag efter dag. Kamp efter kamp. It’s times like these you learn to live again. It’s times like these you give and give again. It’s times like these you learn to love again. It’s times like these time and time again. Tänkvärda ord.

4 kommentarer:

Linda sa...

Som du skrev själv... Tänkvärda ord! Fortsätt springa, svettas och le, det gör allt så mycket lättare. Ses på tisdag! Ser fram emot d! kram

Sofie RW sa...

Tack för att du delar med dig. Mycket tänkvärt!

Anonym sa...

SEXNOVELL! :oD

- Peter Ingestad, Solna

Spring-Therese sa...

Tack Linda och Sofie! Ska absolut bli mysigt och kul att ses på tisdag, Linda.

Ta hand om er,
Therese