10.01.10.

Idag är det alla ettor och nollors dag. Etta är ju det man vill vara, inte en nolla. Jag är en nollett, ettnolla. Alla år. Men i år är det eufori i de två siffrorna. 10.01.10. Fast egentligen handlar allt om två stycken treor. Vet inte om du får ihop det. Man kanske kan säga så här. Jag har en förkärlek för siffror. På löppassen prickar jag gärna fina tider. Snygga. Vackra. Sett som sifferkombinationer. 01.00.10 är en sådan, alltså 1h distans, fast klockan stoppas snyggt. Eller varför inte ett långpass på 02.00.20. 90 min passen är många i min bok, standard ett a kan man säga. Men på klockan är det 01.30.30. Snyggt ska det vara. Precist. Exakt. Knäppt. Sjukt. Galet. Kalla det vad du vill. Men så stannar jag aldrig efter 56 min när passet ska vara 1h heller. Är det 90 min så är det. Och är det 2h så är det inte några jag är nöjd med 1.58 tankar. 2 min är ju flera metrar. Eller hur. Två ynka minuter kan vara avgörande. Vem stannar en halv kilometer från mål i ett marathonlopp. Så lång tid är det. Varje meter, kilometer, sekund och minut räknas. Allt. Precis allt du gör räknas. Antingen håller du med, eller så tycker du att jag är än mer skruvad i tanken. Vilket som så firar vi idag ettnollnollettettnollansdag eller 10.01.10. Kl 01.03 i natt var höjdpunkten för en siffernörd som mig. Jag skrev om den här dagen för exakt ett år sedan. Jag skrattar åt mig själv när jag ser att jag är lika störd nu som då. Vissa saker förändras aldrig. Tur är kanske det. Veckan startade med ålderskrämpor. 2,5h spinning där sista 90 min var min klass. Jag var taggad till tusen och alla mina underbara medlemmar likasinnade. Vi körde, ökade, tryckte till och där satt krampen i ena låret. Hårt ska det var. Skojade bort det med att jag bli ett år äldre den här veckan. Några minuter senare satt krampen lika hårt i andra låret. Har aldrig hänt innan. Leendet, skrattet och att få bjuda på sig själv är härligt. Vi tränar ihop. Jag älskar mina spinningklasser för att de som är med är helt fantastiska personer. Jag kommer aldrig att kunna ha ett påklistrat leende. När jag är ledsen märks det, när jag får kramp märks det, likaså när jag är gladast av dem alla. Det bästa är att köra stenhårt och ge det lilla extra ihop med alla andra. Det sistnämnda märks också, svetten står som skyfall och jag vrider av motståndet på volymknappen på stereon istället för på cykeln. Det bjuder jag på. Att vara sig själv. Att få kramp. Det är mänskligt. Det där med ålderskrämpa var med glimten i ögat. Veckan avslutades med de nära och kära på tårtkalas. Just det, klockan tre. Träningsmässigt slutfördes veckan med långpass och summering av träningstimmar. 13h effektiv tid. Snygga siffror.