Idag känner jag mig som en riktig liten fegis. Klen. Bräcklig. Känslig. Helt enkelt vek. Men vi backar bandet. Igår var en efterlängtad dag. Senaste tre veckorna, man skulle kunna säga det här året, har träningstiden eskalerat och den effektiva veckodosen skulle lätt kunna ses som en deltidstjänst. Om det nu varit så att löpningen var ett jobb. Nu är det ju varken så eller att det är de faktiska timmarna som räknas. Innehållet är det viktiga. Tur att variation förnöjer och dessutom ger effekt. Samma runda x antal gånger i veckan i samma tempo gör att man blir världsmästare på just den där rundan och farten. Mina veckor fylls av alla underbara ingredienser en långlöpare behöver. Och en av alla de passen är återhämtningsdistans. Den där sköna, avslappnande, kravlösa, vackra, mediterande löpningen. Nästan som yoga, fast i min värld bättre. Som jag längtat. Har dessutom läst på en och annan löparblogg om att gårdagen var en ny dag att fira i almanackan. Löpningens dag. Likt alla dessa härliga löpare där ute så vill jag att varje dag året om helst ska vara en löpar- och träningsdag. Men även alla dagar borde vara barnens dag, mors dag och fars dag. Och eftersom det inte är det så är det väl toppen att en konditionsidrott som faktiskt alla människor kan bedriva och skulle må bra av att utföra får en egen dag. Det fina i kråksången är att någon har en idé, den här gången en av våra främsta marathonlöpare genom tiderna, och så sprids den idén genom sociala medier och på diverse siter som skulle kunna ses som intresseorgan. Kul att se och roligt att få vara ute och myslöpa just en sådan dag. Kyligt och lite halt var det, men det gjorde inget för det skulle ändå inte gå så snabbt. Andningen ville inte riktigt svara, en konstig känsla uppenbarade sig, som om jag hade ett lock i halsen och inte kunde trycka ner luften. Något irriterande, men det skulle trots allt bara vara fokus på skön, vacker njutning av stadens gator denna dag. Så vad gjorde det att kroppen var lite små knäpp. Idag sitter jag här och är sur. Att jag aldrig kan tyda signalerna i tid. Andetagens spratt var ett litet tecken på sliten kropp. Något jag kände innan löparskorna snörades på. Men jag ville så gärna. Jag vill träna jämt, mer och massor. Helst som en halvtid effektiv tid, om det nu varit ett jobb. Dubbla pass flera dagar i veckan. Men då måste man få in den där vilan också. Urladdning. Kontemplation. Uppladdning. Det går inte att jonglera alla andra bollar i luften samtidigt och tro att man ska kunna prestera varje vaken timme. Kroppen måste få återhämta sig. Huvudet också. Jag vet. Men vem har sagt att jag är smart. Jag vill så mycket. För löpningen, att träna, har aldrig varit roligare än nu. Efterklokheten sitter idag som en smocka i magen, en rak höger rätt i diafragman. För idag var ju dagen jag längtat ännu mer efter. Nostalgitripp i en löpargång av sällan skådat slag. Men den får vänta en vecka till. Återhämtningslöpningen igår borde varit vila. Alternativträningen idag borde varit tuffa tag. Nu får jag längta efter den unkna doften av gammal intorkad svett på en tartanbana under jorden en stund till. Mer om det när den drömmen blivit verklighet. När jag fått uppleva svunna tider. Att vika ner sig och avvika från plan måste man göra ibland. Bättre att försöka vara klok och undvika en träningstoks största rädsla. Att bli skadad. Peppar peppar. Tvi tvi tvi. Ta i trä. Men det är aldrig kul att känna sig som en liten feg löpare som tvingas prioritera om. Plocka bort ett löppass man vet är det där passet som gör skillnad. Skillnaden jag vill se under framtida lopp. Men kanske också skillnaden mellan hel eller halv. Utan löpningen, det sistnämnda. En skruv lös. Javisst. Dumdristig. Nej tack. Det är en skör liten tråd vi balanserar på. Gränsen mellan att bli skadad och hålla sig hel. För att utvecklas behöver man vara en balanskonstnär av rang. En sådan där lindansare som jonglerar runt livet och aldrig någonsin tappar fotfästet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar