Känslor, logik och kilometertider.

Jag är en känslomänniska. En sådan där med långa spröt. Ömtåliga. Ständigt pejlande på samtliga frekvenser. Inkännande. Fundersamma. Att ha känslor är alltid bra. Positiva som negativa. Om livet ständigt var på topp så skulle du till slut aldrig uppleva den riktiga glädjen. Om du jämt hade helg så skulle du aldrig njuta av den. Om livet alltid gick i ett rosa skimmer så skulle skimret inte kännas så ljuvligt till slut. Vi behöver dalarna i livet för att känna topparna. Precis som jag alltid sagt att det är med löpning. Uppförsbackarna behövs för att känna pulsen gå ner under utförslöpningen. Hård träning behövs för att kunna njuta av den lätta känslan. Vem skulle vilja vara utan toppar och dalar. Vem skulle vilja vara utan skratt och gråt. Ibland är dessutom gråten glädjetårar och skrattet skadeglädje. Antagonist. Protagonist. Känslorna har som så mycket annat sina motsatsförhållanden. Och utan dem vill inte jag leva. Utan känslor inget liv. Människor kan göra mig glad. Och ledsen. Det gäller att försöka omge sig med positiva människor. Energigivare. Och inte tagare. Jag säger inte alls att jag är en sådan person själv. Det är nämligen inte så lätt att ge energi om man inte får någon tillbaka. Och det är inte heller säkert att man får någon om man inte vågar ge. Det kan vara värt att fundera över. Om jag ger någon jag möter i löparspåret ett leende så får jag ett tillbaka. Om jag säger hej så får jag oftast ett hej tillbaka. Om jag som instruktör på spinningcykeln ser glad ut så blir deltagarna så mycket gladare. Om jag ser taggad ut och ger energi så får jag dubbelt tillbaka. På samma sätt fungerar det egna huvudet. Utan påverkan av andra. Om jag tänker positivt och ställer in mig på att jag ska vara glad och ha riktigt skoj på ett träningspass. Trots att det är världens tuffaste intervaller. Trots att jag är så trött i kroppen att jag inte vet hur jag ska orka 2h långpass som sista passet på en galen hård träningsvecka. Så blir oftast det där passet riktigt bra i slutändan. Jag säger bara Gunde Svan och ingenting är omöjligt. Smaka på det. För det är faktiskt sant. Så många människor har gjort så många bedrifter som verkar helt stört omöjliga. Men de har fixat det. Varför skulle då inte du, eller jag, klara saker som hjärnan tänker är omöjliga. Jag funderade på detta under helgens tuffaste pass. Intervaller, 6x5’ med 2’ joggvila, fick inleda en ordentlig träningshelg. Jag sprang kontrollerat i ett tempo en bra bit under 4 min/km, men insåg att jag hade kunnat pressa mig mycket hårdare, snabbare, flåsigare. Jag kom efter en hel del tankevurpor fram till att jag satt upp, nästan ristat in, vissa kilometertider i huvudet och likställt dem med tufft tempo. Och när tankekraften säger att det är fort så blir det med en gång mentalt tufft. Det blir en form av uppvaknande när fysiken är med en. Ju fler intervaller som tillryggalades desto fundersammare blev jag. För att försöka förklara tankegången så tar vi 4’-tempo, alltså 4 min/km, som exempel. För många låter detta snabbt eller rent av omöjligt. I mitt huvud har det tempot alltid varit någon form av gräns och fortfarande är det för min hjärna en respektingivande fart. Men det är helt fel. Och då menar jag verkligen på allvar helt fel. Min inställning till 4’-tempo begränsar hela mig och min löpning. Den sätter käppar i hjulet. Jag ska, eller borde, vara helt respektlös mot den farten. För det är samma tempo jag haft i snitt på mina två senaste marathonlopp (4.02 i Sthlm och 4.00 i New York). Har man klockat sig kilometer efter kilometer under 42,2 km så borde man ju känna att det är ett komfortabelt tempo att hålla, låt säga, under en timma. Och det är det också, rent kroppsligt, sett hur ben och puls svarar. Men det finns alltid ett men. Logiken styr inte över våra känslor och vice versa. Mentala barriärer är inte logiska utan de uppkommer ur våra känslor. Dessa barriärer är lika svåra att påverka som det är att börja skratta när man gråter. Om det nu inte är glädjetårar, vill säga. Inställningen är allt. Prestation händer inte på egen hand. Även om kroppen, de fysiska aspekterna av mig, är den som ska prestera, så måste hjärnan tydligt signalera vad det är som gäller. Köra på känsla fungerar inte vid skarpt läge. Skön träning, skön känsla. Tuff träning eller tävling, tuff känsla. Det sistnämnda kräver att vi kan kontrollera de där underbara känslorna. Lyssna på kroppen fungerar inte. Huvudet måste vara inställt på målet och arbeta proaktivt. Vi måste veta vad vi ska göra när huvudet spelar kroppen spratt och vara förberedda på att mota bort rädslorna. Stänga av allt tvivel och tro på oss själva. Även om det känns lätt i kroppen så kan tvivlet komma. JSM för många år sedan. Det hade aldrig gått så lätt att hänga med i täten. Men jag skulle ju inte hänga med där framme, inte jag. Min kropp skulle inte kunna springa i den farten. Tvivlet dök upp. Kroppen svarade och det var lätt, men huvudet spelade mig ett spratt. Det kommer aldrig gå hela vägen, aldrig någonsin. Helt fel mantra ekade. Jag bröt det loppet för jag var för rädd att hänga i. Jag trodde inte på mig själv. Även om kroppen var stark. Helt ologiskt. Vi vet att benen kan piska 4’-tempo i sömnen om det hade krävts. Vi vet, men vi gör det inte. De mentala barriärerna ställer sig i vägen, lurar logiken. Hjärnan sätter gränser, vilka i allra högsta grad påverkar benen. När vi tävlar, eller tränar hårt, handlar det om att våga trotsa sina rädslor. Vi måste dessutom våga misslyckas ibland för att lyckas. Friskt vågat, hälften vunnet. Det får bära eller brista. Eller min favorit alla kategorier. Jag har sagt det förr, för att jag gillar mannen som myntade orden. Pain is temporary. Quitting is forever. Det ska inte vara en skön känsla. Vi ska inte kontrollera allt i livet. Vi måste våga ge oss hän, ryckas med, låta känslorna flöda. Och när det handlar om fysisk aktivitet, prestationer, så är det så dumt att rista in kilometertider, tatuera in dem, i hjärnbarken. Dags att sudda ut dem. Det finns inga gränser. Helt ologiskt för hjärnan. Men ack så logiskt allt blir när kroppen svarar. Låt känslan i kroppen bana vägen, när känslan blir jobbig så ska logiken stötta in på ett positivt gränsöverskridande sätt. Inte tvärtom.