Guldkantad inspiration.

Triss i olympiska guld och ett silver. Det med hårt slit efterlängtade guldet på 10 000 meter höll jag i min hand igår. Så nära ett OS-guld kommer jag med stor sannolikhet aldrig att komma igen i mitt liv. Idrottsfanatiker är förnamnet. Imponerad av människor som med egen drivkraft når sina drömmar är efternamnet. Ödmjukheten är stor. Minnena vackert berättade. En man som på skollektionerna fördrev tiden med att skriva varvstider i läroboken. Räknade ihop dem. Lade till sekundrar och drog ifrån. Lekte med tiderna för att komma fram till det perfekta loppet. I teorin. En kille som av en händelse hade en syslöjdslärare som hade en bror som var framstående i sporten vi minns. En pojkspoling med högtflygande drömmar som valde att skriva en tid på 10 000 meter som var tio sekunder bättre än världsrekordet när grabbarna i klubben uppmanades att skriva sitt pers på skridskons ena sida. Kutymen sa att man före start sladdade med skridskon vid startlinjen och ingav respekt till motståndaren med sitt pers. Snacka om självsäkerhet. Prata om målsättning. Att ens våga fundera över att slå världsrekord. Att i praktiken nå dit. Vid senare tillfälle. Om och om igen. Att inte vara nöjd med ett OS-guld och ett silver. Se framåt, gå vidare. Hitta nytt driv. Nya mål. Våga tro på sig själv även om vägen är lång och allt handlar om ett enda lopp. Man mot man. Två personer i varje heat. Att få starta i början. Ta ut sig till max. Och sedan vänta på de andras resultat. Att få starta sist. Veta vad man matchas mot. Skillnaden för Tomas Gustafson var lika med noll. Hans lopp. Hans tider. Noga uträknade. Varv efter varv. Minutiöst planerade. En man. En klocka. Två ben. En kropp. Skridskoskär. Sida till sida. Varv efter varv. Stark avslutning. Där satt det. Vårt land hade en lång tradition att ta guld på 10 000 meter och på något sätt var det den distansen som räknades. För Tomas. I hans värld. Som han säger själv så hade en efterkonstruktion legat nära till hands om han inte lyckats ta det där guldet, jag hade i min hand, i Calgary den där vinterdagen 1988. Men han behöver inte fundera på varför det inte gick, vad som gick fel eller hur det hade känts att inte ha tagit det där efterlängtade guldet han siktade så starkt på fyra år tidigare. Då knep han guldet med minsta möjliga marginal på halva distansen, men fick se sig slagen med lika lite på den distansen som mentalt räknades för honom. Solskenshistorier som denna är underbara att lyssna till. För det handlar inte enbart om en person som lyckats med sin idrott. En person som fick till det den där dagen. Lyckades plocka ut allt precis vid rätt tillfälle. Nej, det handlar om så mycket mer. Det handlar först och främst om en stor passion. Utan den hade han aldrig tagit guldet. Passionen för träning, för att pressa sig till det yttersta, för att prioritera bort och välja väg. Allt grundar sig i passionen, glädjen, själen och hjärtat. Kärleken till sin sport. En kärlek som brinner och lever även de dagar man tvivlar. Under helvetespassen som måste genomföras. Det fanns inga tvivel för Tomas på om träningen skulle genomföras eller inte. Träningsprogrammet följdes. Han visste vad som krävdes. Och målet där borta var solklart. Utan vision. Utan en stark tro att det ska gå. Och utan en utstakad väg, dag för dag fram mot OS så hade det inte gått. Man måste veta vad man vill för att lyckas. Man måste våga erkänna för sig själv vad man vill. Och möjligen till och med för andra. För att lyckas. Men när det var presskonferenser och intervjuer kunde den fantastiska ödmjukheten och kanske svenskheten krypa fram hos honom. Men många gånger hann konkurrenterna svara fortare och täppa till tvivlet. En journalist frågade varför de var i så bra form så många veckor före OS, det där året. Tomas hann börja fundera och ett uns tvivel dök upp i huvudet. Norrmannen svarade att vi är starka och vi har mycket mer energi att ge. Vi kommer att höja oss en nivå till. Klockrent svar. Solklart. Mot nya världsrekord. Mot nya höjder. Världsrekord kan krävas för att vinna. Det är inget att vara rädd för. Det är snarare något att vara beredd på. Något att matchas mot i träning. På tävling. Varv efter varv. Eller när frågan om målsättningen med OS kom upp. Tomas funderade i termer av att en medalj skulle bärgas. Medan amerikanen sträckte upp handens fem fingrar och säger; I'm going for five. Fem olympiska guld. Målsättningar som detta och att befinna sig i den miljön fick vår svensk att växa. Att omge sig med rätt karma och rätt attityd är allt. Attityd. Smaka på det ordet. De som lyckas har attityd. Tomas hade det, skapade den rätta attityden till sin sport. Till tävlingsmomentet. Till varje träningspass. Han hittade mentala verktyg att plocka fram i lägen när nervositet och tvivel kröp närmre. Visualisera. Vara beredd. Mentalt. Fysiskt var det inga problem. När träningen är gjord så finns basen. Vid skarpt läge räcker inte alltid det. Plocka fram rätt inställning. Slå bort fel tankar. Gå in i bubblan. Prestera. Jag ryser när jag lyssnar på orden som kommer ur denna olympiers mun. Ödmjukhet och vänlighet är ord som dyker upp i mitt huvud hela tiden. Attityd till sin sport. Till kampen på banan, är en sak. Men det är inte hela ens personlighet som behöver inta den formen. Ödmjukhet. Vänlighet. Positiva personliga egenskaper. Attityd. Passion. Vision. En del kan man arbeta fram, jobba med och skapa. Andra delar kommer inte av sig själv. Du kan inte älska något om du inte gör det. Känslan till det du gör måste komma inifrån. Ärlig mot dig själv. Viljan att ge upp nästan allt för en dag långt där borta i framtiden. En dag du tänker på så ofta. Men som du måste slå bort tanken kring. Du kan inte leva i framtiden. Då blir du inte förberedd. Du måste leva i nuet och jobba med varje liten del. In i minsta detalj, på bästa sätt. Inte göra för mycket. Inte för lite. Utan helt perfekt enligt den plan och tro som finns. Drömmar är bra. Tydlig vision. Se dig själv vinna. Upprepa mantrat och gå igenom det gång på gång. Men när du väl står där på startlinjen så kan du inte redan ha stått på prispallen mentalt och tagit emot ett guld. För prestationen kan inte drömmas fram. Prestationen genomförs. Varv efter varv. Enligt tiderna som en gång skissats i en skolbok. Enligt en drömtid som en ung grabb skrev på en skridsko många år tidigare. Drömmen får oss att fortsätta. Men finns viljan att genomföra något riktigt stort så gäller det att fånga varje dag. Leva i nuet och prestera allt som krävs för att vara bättre än precis alla andra. Bäst när det gäller. Mentalt förberedd. Inte mentalt uttömd. Startskottet går och det finns bara en sak som gäller. Göra det du tränat för så länge. Du vet att du kan. Alla tvivel är som bortblåsta. Energin töms ur kroppen. Målet nås. Idrottshistoria skrivs. Fantastiskt. Enastående. Energin i min kropp flödar när jag lyssnar. Jag vill bara ut och springa. Inspirationen går nästan överstyr. Allt blir så klart. Det man älskar att göra ska man göra. Har man ett mål så ska man verkligen på allvar våga erkänna det målet för sig själv. Allt kan hända under vägen. Men har man aldrig satsat så har man inget vunnit. Och vägen är många gånger rolig den också. Målet är inte allt. Och alla når vi inte ens i närheten av något OS-guld. Men för någon kan halvmaran under två timmar upplevas så. För någon annan kan genomförandet av ett marathon kännas på liknande sätt. Du sätter själv dina gränser. Och det är du, bara du, som sätter dina mål i livet. Skriv upp dem på löparskons ena kant och sikta mot ditt världsrekord.


Har man inga barn att skylla på så får man krypa till korset och be om en autograf till sig själv. Är man imponerad av någon, så är man.



Lite annan tyngd i den här pjäsen än i ett DM-guld, helt klart.