Påskpussar och asfalt.

Påsk de senaste åren har varit träningsläger för mig. En underbar högtid som på något sätt gått lite förbi. Dubbla träningspass i kombination av medtagna marsipanägg har benen fått känna på sol och lägerkänsla i Portugal, La Santa och La Santa igen. I år har mycket varit annorlunda och så även den vackra gula högtiden. Skärtorsdagen kändes som lugnet efter stormen snarare än före. Och att fara ut till landet hos min kära mor och mysa med en äggtoddy i handen blickandes ut över min uppväxts vidder var precis den harmoni kroppen behövde och en perfekt start på semestern. Här har jag tultat runt sedan jag lärde mig gå. Lekt med käpphästar, blivit kär, varit trött tonåring, sträckläst böcker nätterna igenom och sprungit många sommarkilometer i unga år. När jag var liten satte vi ut en korg på långfredagen där jag hoppades att någon (om det var en höna eller påskgubben vet jag inte) skulle komma och kläcka ett påskägg över natten. Mamma hittade på alla de möjliga små traditioner för att göra det mysigt och för att få mig att längta och se fram emot de där små speciella tillfällena på året. Hon lyckades. Som vuxen är jag mer lättflirtad och en lugn kravlös stund med god mat är det enda som behövs för att blidka mig. Långfredagen var en kreativ och rolig dag. Solen sken i lilla söta Kungälv och frukosten intogs på ett mysigt kafé. Kontemplation och framtidsfunderingar. Jag suger fortfarande på att det handlar om att ändra sin egen tanke för att ändra sin värld. Jag gillar det förhållningssättet och ska själv försöka att aldrig mer bli ett offer under omständigheter. Inställningen är allt. Den är lika viktig som det jag fick lära mig som ung friidrottstjej. Vila är halva träningen. Inte att man ska vila hälften av själva träningspasset utan rekreation och återhämtning som en del av träningen. Ingen vila, ingen utveckling. Det är otroligt viktigt att låta kroppen få ta till sig alla kilometer i lugn och ro för att tillgodogöra sig dem och skapa den effekt man vill. Jag lever inte som jag lär. I mitt liv finns alldeles på tok för lite tid för återhämtning i relation till träning och annan aktivitet. Och så tror jag att det är för de flesta av oss. Därför är träningsläger för mig den bästa stunden på året. Semester när den är som härligast. Träningen i fokus lika mycket som att slappa med en god bok i handen eller bara med slutna ögon låta solen värma kroppen som en smekande massage. Sova siesta om så behövs. Köra dubbelpass och äta massor av god mat för att fylla depåerna inför nästa dag när allt det underbara görs om igen. Jag skulle kunna ha träningsläger en gång i kvartalet. Minst. Påskafton och mitt läger har börjat. Imorse var det sprickande vårkänsla i luften. Så där som det är när natten varit kall och vattnet på marken är lite smått fruset men solen tittar fram med sin starka värme och ger ett vackert uppvaknande ljus. Klockan 8 bar det av på något som blev ett spontant långpass med min goa Jenny. På det senaste har vi setts alltför sällan, just för att den där vilan i livet är för kort. Löpfikastunder har jag berättat om förut och det är ett fantastiskt sett att umgås. Prattempo och käkarna får träna lika mycket som benen. Huvudet tömmas ur och tankar växlas. Perfekt. Och det var en tid i livet som vi hade detta som en stående veckopunkt. Därför heter den här bloggen som den gör. En benämning Jennys son hittade på eftersom det fanns flera Therese men bara en av dem såg han mest i springkläder när han var liten. Barn är smarta. Asfalt har idag nötts i totalt 3h. Underbart med dubbla pass. Kunde inte undvika det sista när Henrik skulle ut och testa sin dyrgrip till mtb innan avfärd mot sydligare breddgrader. Klart även jag skulle ge benen lite mer påfrestning innan lägret kommer igång på riktigt. Resten av denna afton har tillbringats med superb mat hos min älskade far. Så nu är kroppen laddad för sista asfalten på svensk mark. Nu mera påskpussar och chokladägg.