Vägskälet.

Dagen D. Domedagen med ett skräckinjagande D. Läskigt och en dag vi i familjen längtat efter för då kan det vara över, i varje fall en bra bit på väg. Men samtidigt som man längtar efter att något hemskt kan vara över så skulle den här dagen lika väl kunna bli en förändring för livet för min far. Ni som följt den här bloggen vet att vi fick besked om att min pappa har cancer i slutet av december. Och julen 2009 har etsat sig fast som ett minne jag inte önskar någon annan. Vi människor vänjer oss att leva med olika saker. Min älskade pappa tillägnades årets första inlägg. Sedan dess har mycket hänt och han har varit en riktig fighter. Cellgiftsbehandling är något av det värsta man kan gå igenom. Jag har stått bredvid helt maktlös och sett en av de personer jag älskar mest på jordklotet gå igenom helvetet fast tagit sig ut levande på andra sidan. Som en brinnande eld har hans kropp tagit in gifterna och fortfarande har han sviter av den starka medicinen. Nu håller strålbehandlingen på. Den är inte heller något att leka med. En fruktansvärt tuff behandling men på ett annat sätt än cellgifterna. Min far och hela vår familj har lärt oss mycket om cancer under den här tiden. Men mest av allt, och viktigast, har vi lärt oss om livet. Att ta till vara på det underbara liv vi har fått. Att faktiskt leva.

Idag har vi kommit till vägskälet. En korsning som kan förändra livet för alltid om du tvingas slå in på fel väg. Tre vägar finns, men bara en av dem ger dig ditt liv tillbaka. Enda problemet är att det inte är så enkelt att du själv kan eller får välja. Det är inte så att det står Abborrbacken med en pil och du själv kan välja att strunta i att springa uppför. Eller ta dig an utmaningen med full kraft. Det är inte så att du själv kan avgöra om kroppen svarat tillräckligt bra, att tumören är borta och att du är på vägen som tar dig mot ett friskt liv. Det kan lika väl vara så att du hamnar på vägen mot operation där du tvingas ha en stomi på magen resten av livet. Men den vägen är ändå inte värst utan det finns en tredje väg som jag vägrat ta in i mitt huvud. Den svarta avgrundsvägen. Cancer är som att spela rysk roulette. Du lägger ditt liv i någon annans händer och kan sedan bara hoppas.

Jag var inte med på sjukhuset idag för de har nog med alla patienter och behöver inte oroliga anhöriga springandes där hela tiden. I början var jag med och sprang ner avdelningen. Något som var jobbigt för både pappa och de som jobbar där. Vi människor är konstigt anpassningsbara och på ett underligt sätt går det att lära sig leva trots att en nära anhörig har en dödlig sjukdom. Så den senaste tiden har vi levt relativt normalt. Förutom att pappa har genomgått den essentiella strålningen varje dag. Tärande och jobbigt, men han klagar inte i onödan. Samtidigt som allt varit vanligt på ytan så har huvudet arbetat och funderat, vänt på saker och ting. Försökt att ta till vara på livet lite mer. Men mest av allt så har ett ständigt molande och gnagande funnits där. Vägskälet. Vad kommer att hända.

Nu sitter jag här vid datorn med tårar i ögonen. Alldeles för en stund sedan ringde min pappa. Det gick inte att ta miste på rösten att det var positiva besked. Han har varit nedsövd, de har undersökt hur han svarat på behandlingen. Och vägen som väntar efter hans vägskäl i cancerbehandlingen är kantad av vackra vitsippor, liljekonvaljer, blommande körsbärsträd och massor av krokusar. För nu kan vi njuta av våren på riktigt. Pappas tumör har krympt och försvunnit. Glädjetårarna rinner och hela jag känner mig upprymd. Den 29 maj blir det inte bara bröllop utan det blir glädjeyra och firande av livet. Precis det vi hoppades på när vi tog beslutet om att genomföra bröllopet. Fortfarande är det flera strålningar kvar och en massa uppföljningar för min far på sjukhuset. För cancer är inte något man blir frisk av som efter en förkylning. Sjuk ena dagen, frisk nästa. Inte på långa vägar. Men vägskälet som vi väntat på tog oss in på den rätta vägen. En och annan motluta eller svacka får man räkna med i det fortsatta livet. Men om jag får önska så vill jag inte se några fler läskiga avkrokar på väldigt länge. Ikväll börjar förfesten till bröllopet och sedan tänker jag fortsätta fira hela livet. Älska livet. Love life.