Tågfilosofen.

Jag sitter på ett tåg genom ett intetsägande landskap när känslan av att ligga i startblocken infinner sig. Visst har vi fått känna vårsolens värme på kinden men mer än så är det inte. Naturen är fortfarande tillknäppt och gulnande grå. På några ställen har de allra tidigaste blommorna kikat fram, som en tjuvstart på något underbart. Vi ligger där i våra startblock mer redo än någonsin. Spikskorna hårt knutna. Fingrarna ordentligt bakom linjen. Förväntningen är stor och vi har fortfarande allt framför oss, i våra egna händer. Eller snarare ben. Suget att få gå upp i färdigställning är enormt. Likt fågeln som precis upptäckt att den har vingar vill vi med all vår kraft trycka oss ur startblocken, accelerera, maximera, prestera och ta oss mot mållinjen. Sommarens prunkande färgexplosion finns inom räckhåll.

Tiden innan knopparna brister, när solen kikar fram så som bara vårsolen kan göra, är speciell. Okontrollerad och längtansfull. När väl knopparna orkat mobilisera all sin energi på att blomma ut har vi redan börjat ta sommaren för given. Det är nu den fulla njutningen borde infinna sig. Det är nu vi ska ta var dag som den kommer och som om den aldrig kom igen. För det gör den inte. Varje dag är värd att fånga och njutas av. Flera år har jag inte reagerat på kraften i naturen och vaknat upp någon gång i början av juni som ett stressat frågetecken med undran vad de vackra rosa träden kom ifrån. Det är slut med det nu. Våra hjärtslag är räknade och vi tränar den naggande goda muskeln för att få den att sprida ut de där kärleksfulla slagen under så lång tid som det går. Under så många år av blommande körsbärsträd som det är möjligt.

Jag sitter här på tåget omsvärmad av mina egna tankar. Livet är som ett tåg. Oftast passerar det obemärkt förbi, ibland dundrar det till ordentligt och skakar om dig även om du står bredvid. Ibland kliver du på tåget mot en ny destination. Livet har många destinationer. Det gäller bara att fånga de möjligheter du vill. Ibland handlar det om snabbtåg men ibland tar en förändring likt tåget lite längre tid och ibland blir det inställda eller försenade tåg. Precis som livet. Största frågan är om du vill stå bredvid tåget och bara låta det passera revy. Eller kanske ännu värre befinna dig på tåget utan kontroll. Det är ändå ditt liv allt handlar om. Låta det passera förbi, bara åka med som livets resenär eller ta tag i spakarna längst fram i loket och känna att det är du som är föraren i ditt liv. Sistnämnda, eller hur? Bestämma dig för om du ska åka söder över eller norrut eller om du har det bra där du är nu. Inte låta livet hända utan låta det du vill ska ske i ditt liv hända. Visst det handlar ibland om omständigheter och ibland sker det en krasch i livet likt ett tåg oturligt nog kan spåra ur. Men står du själv vid spakarna så har du lite lättare att förutse vad som kommer att hända. Du kanske till och med kan undvika en katastrof istället för att bara stå där bredvid och bli överkörd eller slätstruket bara åka med.

Jag har haft den långsammaste veckan på länge. I dina öron låter det kanske som om träningslägerveckan varit tråkig. Icke. Första gången på väldigt länge lyckades jag få en vecka att kännas som långt mer än det dubbla fast med full njutning. Det är en oerhörd känsla att lyckas uppleva det när tiden allt som oftast försvinner ifrån en. Jag vill känna mer av lugnets harmoni. Att uppleva en hel dag och känna njutning trots att sömntimmarna är många och att flera timmar gått till löpning varje dag. Den senaste veckan har varit mer balsam för själen än det mesta jag upplevt. Ta till vara på stunden. Vara närvarande. Leva för dagen. I nuet och inte i en framtid full av planering. Jag fick en tanke att sätta mig på ett tåg från Smygehuk till Treriksröset. Under resans gång skulle jag lägga upp en strategi för hur jag ska lyckas vara föraren, kaptenen, chauffören, piloten eller helst av allt herden som vallar sina getter, i mitt liv. För det finns faktiskt inga måsten. Även om jag just nu har väldigt många. Och det är där felet ligger. Måsten ska vara saker som berikar livet och inte ett fult ord som ger oss stora skälvan och stjäl vår tid. Energitjuvar och tidstjuvar finns det för många utav. Det heter inte jag måste utan det heter jag vill. Nu sitter jag inte på det där tåget från ena spetsen till den andra utan det är en vanlig jobbresa som fått filosofen i mig att vakna. Från lavaaskans skimmer på de vida slätterna rätt in i elden på hemmaplan. Så stor är skillnaden från i måndags och idag. Men jag är medveten om startblockskänslan innan naturens krafturladdning och jag tänker njuta av de knoppande träden innan de slår ut till rosa blommor. Livet kan vara enkelt. Om du vill.