Lavaberg, grus och mera asfalt.

Mycket asfalt ska det bli och tur är väl det. Hjärtat känns starkt och jag känner mig i bra slag löpmässigt. Men ack, ve och fasa, vad klen man blir i benen av att springa på löpband. Andra fysiologiska effekter har uppnåtts den här vintern genom mer klinisk intervallträning med ett förhoppningsvis större och bättre syreupptag som resultat. Men löpband är mjuka och en mjukis blir inte snabbare eller uthålligare. Det krävs en viss hårdhet att försöka bli en bättre marathonlöpare och även att prestera på halva sträckan. För att inte tala om 10 km, där krävs det fart och för att lyckas hålla det tempo jag drömmer om så krävs det stenhårda ben, starka och asfaltstärda. Jag gillar alla löpunderlag på träning, numer till och med löpband. En gammal hund har lärt sig att sitta den här vintern. Men eftersom jag har en viss förkärlek för lopp som går i en stad på just det där hårda, svarta och jämna underlaget så måste jag köra på devisen du blir det du tränar. Jag behöver bli asfalt. I varje fall bli bra på att springa på det. Igen. För den här veckan har tagit på mina stackars ben. De där tio milen som nötts har gett en skum känsla i benen. Inte träningsvärk, utan snarare någon form av stumhet. Det går att springa men framsidorna är stumma som efter ett lopp. Och nu har jag kommit underfund med att svikten i asfalten är långt ifrån den som upplevs på löpbandet. Jag har blivit bra på att springa på löpband och det är inte riktigt där loppen avgörs. Det är inte riktigt där jag ska nå mina mål längre fram i år. Utan det är ju där ute under den vackra solen i den vackra riktiga världen. Så nu gäller det att träna med samma fokus som löpbandet krävt men därute där löpningen är som bäst. Idag för exakt ett år sedan, på vår första träningslägerdag, föll jag hårt i backen mitt i smultronstället La Santa. Blod, skrap på knäna, en illa tilltygad armbåge med finfina brännsår och en axel som gick sönder inuti blev resultatet. När jag tittar tillbaka på året som gått sedan dess är jag tacksam att det inte blev värre. En bruten handled, en axel som gick åt värre eller att det istället var mitt knä som gick sönder. Jag hade tur. Otrolig tur. Om jag inte hade haft det hade jag inte fått uppleva det bästa löparåret i mitt liv. Det roligaste. Senaste året har lärt mig otroligt mycket om mig själv. Jag är ibland halvtokig, men jag är bångstyrig, har vilja och vägrar att ge upp även i motvind. Sådan har jag inte alltid varit och sådan är jag inte alltid nu heller. Ibland vill jag bara sätta mig ner, gråta och ge upp en massa saker i livet. Men skam den som ger sig. Vill man något så måste man kämpa. För inget är serverat på ett silverfat. Utan mina kilometrar med mitella på förra årets vårläger så hade aldrig året blivit som det blev. Resultaten på marathonloppen hade garanterat varit annorlunda. Att springa tvåtimmarspass med mitella kräver att man inte bryr sig ett dyft om vad människor runtomkring tänker. Det krävs att man tror på det man själv gör och att det är rätt. Mitellalöpningen var bra för mig. Så här i efterhand. För man får inte bry sig allt för mycket om vad andra tänker och tycker. Och det viktigaste, motgångar stärker en. Och för varje motgång man kämpar sig igenom blir man lite mer hårdhudad och njuter än mer av medvinden. I La Santa är det alltid motvind och medvind, det går inte att undvika. Uppför backarna har du oftast vinden i ryggen, men lutningen gör att pulsen sticker iväg ändå. Nedför så får du kämpa dig fram med bibehållen bra träningspuls. Hade någon plockat bort vinden så hade du fallit för det är tryck i benen som gäller för att slå dig igenom vindmassorna. Jag får underbara känslor i magen bara av att tänka på lavabergen som omger mig, asfalten eller gruset under fötterna, solen, värmen som fläktar och träningsglädjen som är större än någonsin. Nu håller jag tummarna för att kroppen får vara hel och att njutningen blir optimal. Sista asfaltsrundan är gjord på hemmaplan. Imorgon plottrar jag i mitt huvud, som får agera gps, ut småbyarna att passera en efter en när jag ger mig iväg på första passet i träningsparadiset. Långbent byts mot kort och vinterlöparen hoppas på att förvandlas till sommarflicka.