söndag 4 juli 2010

Grillning och mil i benen.


Så var det dags att ge benen de viktiga långpassen igen. Första två veckorna efter maran var lugna och spinning blandades med mycket återhämtning och en del fikalöpning. Sådana där löppass som känns som att man sitter med en latte och en godsak i solen. Löpning som är som balsam för själen. Fast på ben som är lite lätt vingliga och vrånga. Jag har genom åren lärt mig att lyssna på min kropp på ett helt annat sätt än jag gjorde förr. Fast då menar jag inte känna efter för mycket utan snarare att försöka vara smart så att både huvud och kropp håller. Efter en mara behöver i varje fall både mitt huvud och min kropp en kort paus av kontemplation. Lite återhämtning, en möjlighet att känna sig nöjd eller sjunka djupt ner och vara missnöjd. Nu är jag glad för att jag fick känna de positiva känslorna. Men har man målsättningar och vill mer så finns det inte ro i kroppen för att ta det alltför lugnt så länge. Inte heller för att gå och känna sig så värst nöjd. Utan vill man mer så vill man ju just mer och då är man inte helt nöjd, även om det såklart är viktigt att ge sig själv en klapp på axeln lite då och då.

Det kan te sig lite lustigt det där med att inte kunna ta det lugnt. Vet inte om någon känner igen sig. Men ibland har jag upplevt det som så att tävlingar förstör min träning. Att behöva minska på träningen för att skapa utrymme för lite form och lättare ben gör ju att man missar viktiga träningspass på helheten. Men det måste ju finnas delmål, många sådana, för att nå de större målen man har. Fast kanske att man inte ska ta alla tävlingar som tävlingar. Inför GöteborgsVarvet i år fick det bli lite åt det hållet. Söndagen innan sprang jag sista långpasset inför maran, 2h 30’. Det hade jag aldrig gjort en vecka före en halvmara om det var halvmaran som var målet. Men nu var det ju maran jag siktade högre på, den som var mer i fokus. Men det är svårt det där. Att ställa sig på en startlinje och inte kunna prestera som man vill skulle ju bli konsekvensen ifall man inte trappade ner. Och kanske är det just detta jag behöver öva på. Att lägga in tävlingar som träningspass, så som så många andra gör. För det måste inte alltid persas, utan en tävling kan ses som en bra genomkörare utan att prioriteras. Kanske skulle jag då inte uppleva att tävlingar förstör träningen utan då skulle de nog kunna tillföra riktigt bra effekter istället. För de riktiga löparna formtoppar sig inte så värst många gånger per år, det skulle bli alldeles för kostsamt för dem i deras träning och så är det ju lite för oss andra också. Jag har två mål kvar i år, en halvmara och en mara. Allt annat är träning. Oavsett om det är ett millopp jag vill persa på, eller något annat som innehåller ett startskott, så ska det vara träning. Jag laddar för två lopp till, det får räcka. Då kan det bli fina träningsperioder. En period som börjat med mastodonthelgen.

Lördagen förärades med första riktiga långpasset sedan maran. Många längre löpturer har gjorts sedan den glada lördagen i Stockholm för fyra veckor sedan, men inget jag kallar långpass. Så var det då dags igen, i runt 30 graders värme kickades asfalt och grus med svetten lackandes. Underbart och bra träning inför La Santa i sommar där 30 grader alltid är lägsta temperatur på sommaren. Förra året var det värsta passet en 90’ distans där gradantalet gick över de 40. Då slutade jag svettas och blev lite rädd för mig själv. I år ska jag undvika de där passen för det ger inte så mycket att springa i den där värmen. Jag ska ändå inte springa något extremlopp i Sahara så vad ska jag med den träningen till. Det blir upp före tuppen och på dubbelpassdagarna ska de värsta värmehålen undvikas.

Inte bara långpass var inplanerat i lördags utan en tur ut på västkusten för mysiga stunder på Lilla Askerön hos vänner och med vänner förgyllde tillvaron lite extra. Fantastiska vyer, ett otroligt landställe, underbart bra sällskap, havsdopp, krabbfiske med de små som var med och god grillad mat med massvis av färskpotatis. Träningshelgen och veckan avslutades med dubbelpass. 80 minuter kuperad distans på förmiddagen just på Askeröarna samt 70 minuter flackare dito hemma på Tjuvkil med omnejd. Och mera grillning fast nu på landet och ännu mer mys fast med familjen istället. Sommaren är allt bra härlig.

4 kommentarer:

Anders Carlsson sa...

Håller precis med om det där om att det är jobbigt att trappa ner på träningen inför ett lopp. Lite av det skrev jag om på min blogg inför Göteborgsvarvet: http://anderscarlsson.blogg.se/2010/may/svar-period.html

Men nu är det väl bara att träna på så hårt vi vill i sommar va? Inga dumma tävlingar som stör...:-)

Spring-Therese sa...

Helt rätt Anders! Så hårt vi vill så länge kropparna mår bra. Lyhördhet, finess och så mycket det går så länge det är skojigt!

:)
T

Anna (Orka mera) sa...

Å vad jag känner igen mig. Varje tävling är liksom en TÄVLING och man vill hela tiden persa. Men jag har också kommit på att man borde ta vissa av tävlingarna som ett träningstillfälle för att inte alltid få dessa avbrott. Det är bara så himla svårt att stå på en startlinje och övertala sig själv att det är ett träningspass...

Spring-Therese sa...

Ja visst är det svårt Anna! Man har så mycket vilja i kroppen och så vill man göra sig själv rättvis på något sätt. Men det gör man ju även om det är en träningstävling för man vet ju om det själv. Lite mer "skit i alla andra" mentalitet hade nog hjälpt. :)

Ha en härlig sommar,
Therese