söndag 29 augusti 2010

Déjà vu i Trelleborg.


Fredag kl 06.45 kickades en hektisk dag igång med spinningklass i instruktörssadeln. Svettigt och ljuvligt. Snabbdusch på det, borsta håret och sminka mig i bilen. Kl 08.15 och bussen kör från Nils Ericssonsterminalen mot Jönköping. 10.30 kliver jag av rätt in i stan jag jobbade ett litet tag i. En latte i farten och vidare med taxi ihop med min Stockholmskollega till Elmia och lastbilsmässa. Fantastiskt trevligt kundmöte ihop med reklambyrån. Varje liten minut utnyttjades, precis som det ska vara. Klockan tickade på och vi alla förvånades över hur tiden kunde springa iväg så. Det går fort när man har roligt har någon sagt och det stämmer. Ny taxiresa i ilfart för att hinna med våra respektive tåg. Kollegan tillbaka mot Stockholm och jag mot Malmö den här gången för att landa i Skåne inför lördagens tävling. Henrik hämtade upp mig på Malmö station, vidare till Trelleborg och Palmfestivalen. Staden kokade nästan över och vi med den. Checkade in på ett fantastiskt mysigt Bed & Breakfast, Systrar och Bönor. Fick i oss en pastaportion efter en dag utan tid att andas. Sedan kraschade vi båda i sängen med en klocka som slagit elva. Fredagen där varje sekund var värd mycket och ingen tid blev slötid var min uppladdning för årets Trelleborgslopp. Racet jag hade förhoppning att persa på och som jag förra året vann. Då skrev jag så här. I år blev loppet på många sätt samma, men ändå annorlunda.

Startskottet gick även i år på den lilla söta arenan bortanför Vångavallen. Jag fick en fin start då killarna i täten pinnade iväg och jag la mig i rygg på den siste av dem ut från stadion. Resan mot mål startade klockrent och jag tror aldrig att ett lopp har startat så smidigt tidigare. Ingen tjurrusning, perfekt tempo från start, mitt tempo, inga armbågar och inget tåtrampande. Utan flytkänsla steg för steg mot första kilometerpassering. 3.37 på den första, 3.32 på den andra och loppet var igång på allvar. Befann mig lite i ett vakuum i början, ensamt majestät med grabbar framför som första tjej. Första delen av loppet är riktigt lättlöpt och det är enkelt att förivra sig i ett för högt tempo och bränna krutet för fort. Med det i åtanke var jag lyhörd och höll farten stabil runt 3.40. Kom ikapp en kille som i efterhand visade sig vara en trevlig spanjor jobbandes i Sverige. Han märkte att jag kom ikapp honom och var en gentleman i några kilometer. Vi sprang ihop och jag fick en rygg att gå på och han fick en tjej som jagade honom. Vi kom ikapp fler grabbar och vid passering 5 km kände jag att övriga tappade men jag var stark. Trots att kilometer fem till sex blev en sopig en med lite småknixar som saktade ner farten lite för mycket så lämnade jag övriga bakom mig och hittade mitt vakuum igen. Jagade mig själv framåt och in på den mer lättlöpta delen av banan. Kilometer för kilometer och vips var det bara 3 km kvar. Tog en efter en utan att ta i för mycket. Kontrollerad löpning och i efterhand tror jag att jag kunnat fortsätta 5 km till. Målgången talade för sig själv. Jag brukar vilja stå still och flåsa en liten stund för att få ner pulsen. Men den där pulsen efter målgång kändes stabil. Vacker lagerkrans runt huvudet och déjà vu känslor från förra året. Inte varje dag jag får en krans runt huvudet. 36.50 stannade klockan på och jag är nöjd men vill ha mer. Varför är det alltid så?


Om tävlingar skulle kännas som igår varje gång så skulle jag lätt kunna tävla varje vecka. Ingen större nervositet innan. Lite stel i ett baklår och småsega ben efter en första jobbvecka som tog på krafterna. Men det fina var att det där försvann ur huvudet när endorfinerna började kicka in under loppet. Jag kontrollerade ett för mig relativt högt tempo. Kände mer att det var som ett snabbdistanspass än en tävling. För mig brukar 10 km lopp vara läskiga och tuffa. På något sätt så är det hårdare att springa så korta lopp för du tvingas ligga så nära din tröskel och ska både våga och ha sinnesnärvaro till att ligga på varje steg loppet igenom. Tappar du gnistan och drivet för en sekund så förlorar du värdefulla sekunder. För 10 km handlar mer om sekunder än vad andra lopp gör. Halvmarathon och marathon är för mig något helt annat. Tempot är inte avgörande på samma sätt utan det är andra saker som spelar in mer. Det mentala och det muskulära att springa under så lång tid. Gårdagens lopp gav mig stor mersmak för 10 km och jag vill förbättra mig en minut innan jag sänker ambitionen. Det är en redigt tuff minut, jag vet. 4 sekunder från pers igår och jag är glad över att trycka mig under 37 minuter ännu en gång. Fast inte direkt lysande när årets målsättning är 36.30. Delar av mig vill leta reda på ett bra lopp för att ge det hela en chans till i år. För igår var inget perfekt lopp, jag var för pigg efteråt. Men å andra sidan så var jag oftast det förr om åren som medeldistansare också. Efter de bästa loppen var jag så pigg att min tränare, jag hade då, lät mig springa av mig på några 200-meters intervaller bara för att lugna ner mig. Igår blev det inga intervaller efteråt och inte ens någon nerjogg. Det blev däremot glada skratt och tillfälle att umgås med Myggan som jag skriver löpprogram till och som dängde till med ett riktigt gott pers. Det var en seger om något. Stort grattis och så roligt att se en vän bli så glad i sina löparskor. Och dessutom fick både Henrik och jag umgås en stund med andra underbara löpare; Daniel, Sofie, Anna, Sara och Maria. Solen och leendena sken ikapp. Ni är så härliga allihopa.

En del lopp passerar förbi obemärkta, men gårdagens race blev ett sådant där välbehövligt avstamp för mig. Jag brukar säga att det tar tid att lära sig att springa marathon. Nu har jag efter många års nötande i löparskor kommit på att 10 km är inget man bara gör så där. Det tar lika mycket tid och lopp att lära sig att springa så här relativt korta lopp. Mersmak för intervallträning, mersmak för snabbdistans, mersmak för de där ruggiga passen som gör ont och inte alltid är så roliga. Var sak har dock sin tid och nu närmar sig en mastodont träningsvecka. Vi får se om det blir något mer 10 km lopp i år. En sak är dock säker, imorgon bitti före jobbet väntar snabbdistans och nu hembakt sockerkaka.

8 kommentarer:

Anna (Orka mera) sa...

Grattis till en finfin tid och den fina kransen!

Daniel sa...

Grattis igen till segern, som alltid grymt bra sprungit! Nästa år hoppas jag kunna hänga på ner under 37min ;)

Trevligt att träffas igen också, hoppas vi kan dra ihop något i höst/vinter :)
Hälsa!
Kram!

Spring-Therese sa...

Tusen tack Anna! :)

Tack Daniel! Klart du hänger på under 37 nästa år! Och en träningsdag i Skåneland i höst/vinter tycker jag känns som självklart. Vore verkligen hur kul som helst! Om ni inte vill komma till Göteborg, för då kan vi sy ihop en kanondag här uppe också. ;)

Må gott,
Therese

Daniel sa...

Visst funkar det med Göteborg också! :)

Fit-Eva sa...

Grattis till fin tid och vinst!
Tack till bra berättelse om loppet, kändes som om jag sprang med (men det tempot hade jag inte klarat, det vet jag)!

Anna sa...

Ja stort grattis till din seger. Härligt att träffa er efter loppet. Mycket glädje trots att man pressat skiten ur sig ( i alla fall jag hade gjort det:))

Katarina M-I sa...

Det har tagit över en vecka för mig att smälta den där tiden i Trelleborg. Idag, mitt på en stig, långt utanför Malmös stadskärna så landade jag:) Och jag tänkte att visst var det jag som gjorde jobbet, jag som har slitit med intervaller och svackor, men utan ditt stöd hade jag inte orkat ända fram. Tror faktiskt att jag givit upp den snabba löpningen för länge sedan mellan förkylningar och skador. Nu går det inte längre, jag har fått mersmak:) Dessutom är det så djupt rotat i mig numera, snabbdistans, tvåminutare, upp i fart och hålla hårt!

Och jag är så glad att jag fick dela det ögonblicket i Trelleborg med dig! Numera vet jag att hårt arbete lönar sig, samt att snabbdistanstiderna kan diffa kraftigt;)

Kram Myggan

Spring-Therese sa...

Tack och bock igen för fina ord Fit-Eva! Och Anna - himla kul att ses!

Myggan - det är ett nöje att coacha dig och bolla din träning. Löpning är som livet och som vi båda vet så har det toppar och dalar. Men det är charmen med det hela. Jag är glad att du känner att jag tillfört. Men det är dina ben som springer och du som har uppnått det här. Ibland behöver man bara någon utomstående som tror på en, ger lite tips och peppar när den egna tron sviker lite grann. :) Njut nu av de här härliga löparkänslorna! Kram!

Njut av höstlöpning ni goda,
Therese