Missnöjd.

Inom all idrott finns det medgång och motgång, uppgång och fall. Idag blev det de två sistnämnda motsatserna för min del. Jag är inget vidare tjejig och kanske var det just det som gjorde att jag inte fick till det i dagens race. Tjejmilen, 10 km loppet som skulle ge mig ett nytt pers. Men jag fick inget pers och det är nog den lärdomen jag får ta med mig framöver. Man får inget gratis här i livet utan det är stret och idogt arbete som gäller för att lyckas med det man tar sig för. Senaste tiden har det varit för mycket på alla plan och min egen analys kring löpningen just nu är att jag tränar bra, jag gör det mesta rätt, men jag vilar på tok för lite och då menar jag inte vila från fysisk ansträngning utan relax i livet. De där stunderna man behöver för att kunna mobilisera kraft för att ta ut sig och plocka ut det som finns inuti kroppen. Fallet och missnöjet idag blev nog desto större eftersom jag inte ser mitt pers som mitt absolut bästa, jag tror mig veta att jag kan mer och därför är fallet djupare. För ska man vara krass så är väl en tjugotredjeplats bland Sveriges absoluta elit inom medel- och långdistanslöpning inte så pjåkigt. Att stå bakom suveräner som precis tävlat i Finnkampen och ta rygg och hänga i samma klunga under några kilometer med löpare som jag förr om åren haft som idoler är inte så dumt. Men trots detta och trots att startfältet var 25 000 tjejer så är jag inte glad när jag sitter här kuskande i bilen på väg hem. Det känns tomt och det känns konstigt. Nästan som om jag inte var närvarande i loppet, nästan som om det inte var roligt att springa. Nästan som om det jag gillar bäst inte spelar någon roll, just för att det spelar alldeles för stor roll. 40 sekunder från pers är ingenting, men jag tycker att det där perset är för dåligt för mig och tiden idag är inte värd att tala om. Att göra tjejgrejer ihop är inte min tekopp och att ligga i en tajt klunga likt ett banlopp och fajtas med armbågarna är ännu mindre min grej. Det lustiga i kråksången är att jag fick två små koppar som pris för insatsen. Kafferep, vem har tid för det?! Men något som är positivt det är att i år kan jag se tillbaka på en säsong, jag har faktiskt inte haft en riktig tävlingssäsong inom löpning på över tio år. Men i år har jag det och bortsett från idag så är facit riktigt fint och jag får vara nöjd med det. Har vågat tävla, har gjort det helt ok och har ändå lyckats distansera många satsande klubblöpare bakom min rygg. Alltid något. Bästa klubblösa tjej idag. Lite vinstpengar i år, som får gå till träningsläger. Nästa år vill jag ta ett steg till, hoppas att kroppen och främst knoppen tänker vara med på det. Och innan dess måste jag fundera på om det ska bli race till helgen eller inte. Just nu är jag inte direkt sugen på en halvmara. Tiden idag öppnade jag Varvet på i maj. Men allt kan hända. Missnöjdheten kan vändas till något annat. Men det är ingen annan än jag själv som kan göra det jobbet. Men då måste viljan finnas. Får se om jag kan hitta den igen. Först får jag falla lite till (hoppas att någon tar emot mig), tjejigt nog lipa lite, sura och fläta ur turflätorna.