Hård eller hårt.

Då har träningen inför årets utmaningar börjat. Jag har skippat allt vad nyårslöften heter. Inte min grej alls. Varför starta ett nytt liv bara för att vi råkar räkna 365 dagar och vissa år en extra dag. Om jag har lust att ändra på något så kan jag ju likaväl göra det en regnig dag i oktober som en solig dag i maj. Men demokrati är riktigt bra. Och ett avstamp och spark i baken kan många behöva. Så om jag är tyst, koncentrerar mig på mig själv och låter alla andra göra samma. Det blir så mycket enklare då. Insåg nämligen en sak idag. På mitt jobb finns det underbara människor som är lite oroliga för mig. "Jag tränar ju så mycket." "Och det är ju så duktigt." "Men det kan inte vara bra." Det hela började med att jag frågade en skön kollega, som kör lunchträning för att få ihop sitt liv, när han skulle köra nästa vecka. Är lite sugen på att få till lite mer styrka och då är det lunchen som gäller. Det satt en annan kollega bredvid som hörde resonemanget och som hörde att jag tränar i stort sett varje dag. Vilket ju flera av oss inte tycker är några konstigheter. Min söta kollega fick förklarat för sig hur det såg ut statistikmässigt i Sverige på halvmarathon förra året. För det hade han jag tränar med såklart koll på. Vet inte hur. Men flugan Internet är visst inte död ännu. Så från att ha varit idiotförklarad med en skruv lös så fick jag en ursäkt. Lite lustigt det där. Som om min placering i vårt avlånga land, som jag i och för sig är nöjd med, skulle ha något att göra med att jag tränar en massa. Jag tränar och då helst löpning för att jag älskar det. Svårare än så är det inte. Undra då vad kollegorna skulle sagt om de såg oss i onsdags eller igår för den delen. Onsdagskvällen spenderades utefter cykelbanan mot Billdal. Perfekt den här tiden på året om man skall kicka intervaller en mörk och kall kväll. Och det var precis vad vi skulle göra. 12x2' med 1' joggvila stod på den spontana intervallplaneringen. Vilka intervaller vi kör just nu är inte det viktigaste, utan genomförandet av intervaller och att de körs hårt är det enda som räknas. I bakhuvudet har jag mitt värsta intervallpass någonsin ständigt närvarande. Friidrottens Hus när det begav sig. Doserad 200-meters tartanbana. Spikskor. Fart. Kort vila. Många intervaller. Hård sparring av träningskompisar. Mjölksyra. Blodsmak. Mer mjölksyra. Ännu mer blodsmak. Syra som gör att det bultar och svider i varenda muskel i benen. Syra som gör att det är en pina att finnas till. Man segnar ner vid sidan av löparbanan och det finns inget annat än obehag och tårar kvar. Fruktansvärt. Stenhårt. Det är sådana pass som gör en bättre. Det är pass som får en att nå en högre dimension och höjd smärttröskel. Det är dessa pass som räknas. Och det är dessa pass som får mig att känna mig pirrig och nervös timmarna innan träning varje gång det vankas hårdkörning. Och det värsta är att det är sådana pass som man måste göra för att nå sina mål. I onsdags gällde det alltså igen. Första halvan gick lekande lätt och Henrik var den svaga av oss två. Jag tyckte att det gick lätt och problemfritt. Men med fyra intervaller kvar så inser jag mitt misstag att verka kaxig och lägga ribban för tempot från start. Med tre kvar skriker jag ut att jag aldrig mer ska köra intervaller. Med två kvar är jag satans förbannad för att Henrik verkar vara starkare än mig. Och med en kvar så har jag ångrat mig. Jag ska köra någon form av intervaller två gånger i veckan fram till Haag. För det är så sant som det är sagt. Man orkar alltid en intervall till och när man har sista kvar då viker man ju inte direkt ner sig. Men det var hårt. Henrik var hård. Gårdagen visade dock vem som hade mest intervaller kvar i benen. "Dagen efter känsla" led den stackarn av. Seghet i baklår och ena benet ville inte vakna till liv förrän efter en halvtimma. Jag var märkbart irriterad när distansfarten var tvungen att saktas ner och anpassas. Lätt att leva med. Nej. Fokuserad. Ja. Men vad ska jag säga. Det är väl inte mer än rätt att köra hårt mot de hårda.