Några intervallpass senare.

En liten analys av hur jag fungerar. Jag skulle aldrig frivilligt stanna på ett löppass. Utan det är yttre omständigheter som en älg mitt framför näsan i skogen eller en bil som är i vägen på övergångsstället som får mig att stanna. Och ishalkan som nu dyker upp titt som tätt när man minst anar det. I övrigt blir jag förbannad om jag får sekunder av gång eller stillastående när det är springa jag ska göra. Varje sekund räknas. Varje steg räknas. Men när det kommer till tvåminutare inser jag att det är något läskigt magiskt som kryper på mig. En känsla jag hade förr om åren när jag önskade att tävlingsarenan hade brunnit ner innan jag kom fram så att jag slapp tävla. Den där känslan är negativ och överjävlig. Men den är svår att skaka av sig. Och jag vet precis vad det är jag är rädd för. Likt att köra intervaller på bana så är tvåminutare något som gör riktigt ont när man kör hårt. Och eftersom Henrik var så satans hård förra veckan så fick jag smaka på piskan och äckelkänsla två gånger om. Andra intervallpasset var precis som nedan beskrivna, förutom att vi körde två intervaller färre eftersom jag skulle coacha Aktivitus-löpare och köra intervaller med dem efteråt. Jag talade återigen om för han som står vid min sida att jag ska fan aldrig mer köra intervaller och absolut inte med dig. Jag snäste att han bara kunde knipa käft när han talade om att vi kör på bra. Otrevlig. Bara förnamnet. Jag tror att de flesta som känner mig tycker att jag är relativt trevlig. Men förra veckans tvåminutersintervaller gav djävulen ett ansikte. Nu blickar jag sällan bakåt utan ser framåt. Men jag måste bara säga att det som fick mig att inse att det är huvudet och tvåminutarna i huvudet som spelar mig ett spratt var veckans intervallpass. 3x4’, 3x3’, 3x2’ och 3x1’, alla med 1’ joggvila visade nämligen att jag inte är så kass på att ta ut mig på intervaller samtidigt som jag är positiv, peppande och har en bra känsla i kroppen. Vilka intervaller, vilket flyt, vilken fart och vilken härlig känsla att pressa upp pulsen en bit över 180 på de sista. Tryck i benen och kraft i kroppen. Riktigt lyckat pass. Och det får mig osökt att tänka på att de tävlingar jag kört som bäst är de lopp där jag haft en harmonisk känsla av flyt rakt igenom. Det ska vara hårt, men inte alls överjävligt hela vägen. Sedan tror jag väl i och för sig att jag borde ha lite mer ont och tvinga mig till det för att riktigt lyckas pressa ner tiderna till mina mål. Det ska ju inte vara skönt att tävla. Eller att köra intervaller heller för den delen. Det är de tuffa passen som räknas. Imorgon är det dags igen.