Igen.

Ibland blir man kär. Man faller. Och man faller djupt. Helt pladask. Det är inte många gånger man känner så. Men för La Santa, att löpa i dess omgivning och att cykla Lanzarote runt, föll vi som furor förra våren. Så fruktansvärt bra var det att det inte gick att tänka sig något annat för den här påsken. La Santa i två veckor. Helt underbart. Den här gången ska min egna cykel med så att jag kan ta Tabayesco lite fortare på mina vilodagar, från löpning. Om nu fem timmar i sadeln kan ses som vila. Men det är andra muskler, annan träning, annat fokus och det brukar fungera bra. Men mest av allt längtar jag efter att knyta på mig löparskorna och ta mig an den härliga grusstigen upp mot Tiagua. En si så där 40 minuter senare fortsätter stigningen på asfalt och en timma rätt upp är inga problem att få. Sedan nedför i motvinden som håller pulsen konstant även i utförslöpningen. Det perfekta lägret. Och vad jag längtar. Trots att kinderna fick sig sin dos av sol alldeles nyligen. Och trots att vi fick springa i linne och korta tajts. Men vad är det man säger, mycket vill ha mer. Att få vara ledig och njuta är helt enkelt livet. Så länge det innehåller mycket träning. Vi har lagt upp årets tävlingsplanering. Lite rufft. Årets träningsläger. Mer i detalj. Och det är fantastiskt att leva. Jag har inte bara fallit för La Santa. Utan sättet att leva med träningen ständigt närvarande med den man älskar är helt fantastiskt och få förunnat. Man ska njuta medan man kan. I mars för två år sedan föll jag ännu djupare än vad jag gjorde för La Santa. Kärlek. På riktigt.