Platt fall.

När jag gick i sjuan kom jag tvâa i skolmästerskapet, slagen med tvâ sekunder av en tjej i nian. Nöjd var jag inte. Inte alls. Jag visste att jag en vecka tidigare hade slagit henne med minutrar. Och hur kunde jag med säkerhet veta det. Det kan man undra. Precis lika mycket undrar jag över vad som driver oss människor. Vad driver en triathlet att genomföra en Ironman, och vad driver den här personen att varje dag genomföra den tuffa träningen det innebär att ta sig dit. Vad driver en cyklist som genomför Tour de France, och vad driver alla dessa cyklister att sätta sig i sadeln dag in och dag ut för att cykla alla dessa kilometrar för att förbereda sig inför den groteskt tuffa utmaningen som touren mâste vara. Är det framgângarna och att bli berömd, är det prispengarna eller är det att se vad deras egna kroppar klarar av att prestera. Är det utmaningen i sig eller är det vägen dit som driver den som tränar hârt. Är det varje enskilt pass som ger en njutning, en tillfredsställelse eller är det när säsongen är avslutad. Kanske är det bara tävlingen som ger den nöjda, upphöjda känslan. Lugnet och glädjen, vad är det som ger just detta för en atlet. Drivkraften, vad kommer den ifrân och hur vet man att man har viljan, drivet och verkligen gillar det man gör. När jag första dagen pâ vârt träningsläger här i La Santa flög platt fall rakt ner i backen, sâ har jag i efterhand förstâtt vilken passion löpningen är för mig. Frân stâende ena hundradelen till liggande raklâng ställning i nästkommande utan att förstâ vad som hände. I vissa sporter handlar det just om sekunder och hundradelar. Ibland handlar det bara om tur. Nu i efterhand har jag förstâtt att om jag ramlat en hundradel tidigare eller senare sâ hade det kunnat gâ ännu värre än vad det gjorde. Om jag inte hade haft tur sâ hade inte bara träningslägret varit förstört utan även hela säsongen som jag sett sâ fram emot. Ibland sâ stannar helt enkelt tiden upp och man fâr möjlighet att reflektera och fundera pâ vad som verkligen räknas. Henrik har varit helt underbar dessa dagar. Skrubb och skavsâr som blöder och varar bryr jag mig inte ens om, sâdant kan man träna med. Men det mâste pysslas om och när man bara har vänster arm att röra sig med, när den högra som vanligtvis fâr göra det mesta smärtar av minsta rörelse dâ kan man inte ens duscha själv, än mindre laga mat, fâ pâ sig kläder etc. La Santa är paradiset och nu gäller det att göra det bästa av situationen. Intervaller, tuffa pass, tartanbana, hârd cykling i bergen, allt detta fâr vänta. Kanske kan jag göra nâgot av det i slutet om jag har tur. Jag har fâtt tänka om. Inget är brutet. Tack och lov. Nu nâgra dagar efter det otursfulla fallet kan jag le igen. Och idag har jag precis som jag gjorde en vecka efter att jag bröt nyckelbenet (efter att ha blivit nedtrampad pâ en smygpremiär av en känd nöjespark) i sjuan, sprungit med mitella. Utan mitella och utan brutet nyckelben sâ hade jag definitivt piskat tjejen i nian pâ skolloppet. Det som drev mig dâ verkar driva mig fortfarande. Henrik kallar det pannben. Jag vet inte, men idag har jag hankat mig fram i sisâdär femminutersfart i 2h 10', med vänster arm vevandes och höger arm hârt fixerad invid kroppen i en hemmagjord mitella. Dum i huvudet vet jag att mamma skulle tycka. Sâ därför har jag inte talat om att jag har ramlat. Lova att inte säga nâgot. Det kunde helt klart vara värre. Känns bara som om nâgon sticker knivar in i musklerna vid axeln vid fel rörelseval. Sâ nu gäller det att välja rätt rörelse och fortsätta att bli bättre snabbt. För La Santa är bara för bra för att vara sant. Skulle aldrig ha sagt just sâ.