Tio mil med mitella.

Det blev förra veckans facit. Jag vet fortfarande inte vad som hänt med min arm och jag tänker inte gâ in pâ nâgra läbbiga detaljer om blodutjutelse, variga sâr, blâslagen kropp eller muskler i min arm som inte verkar styras av min hjärna längre. Fick kommentaren att det som inte dödar det härdar. Sâ sant som det är sagt, just det här fallet kommer jag inte att dö av. Och för att härda mig själv och inte bli en självömkande jävel sâ bestämde jag mig ganska snabbt. Springa i La Santa det ska ingen ta ifrân mig. Det bestämmer jag själv över. Nâgon av er "dârar" som läser detta vet troligen hur det känns när man vägrar inse sina begränsningar. När man kör pâ ändâ. Lite som att lâta det bära eller brista. Sâ har det varit i den senaste veckan. När viljan är starkare än nâgonting annat. Att träna mot sina mâl handlar i mângt och mycket om att flytta gränser. För tvâ veckor sedan trodde jag aldrig att jag skulle springa ett otal kilometrar med en arm i mitella och den andra pendlandes som för tvâ. Fâ tummen upp av cyklister och andra löpare. Bli uttittad av promenerandes. Jag har till och med blivit fotograferad i farten av en cyklist. Jag beundrar alla handikappidrottare som klarar det här dagligen. Bâde den tuffa träningen och att inte vara som alla andra. Det kräver en hel del. Vilken enorm kraft och vilken fantastisk vilja de har. För det är verkligen sâ mycket enklare att springa med bâda sina armar. Armar och ben lever i en symbios. Och den gamla tränaren jag hade som sa att benen gör vad armarna gör, när du tröttnar i benen tänk pâ armarna för dâ springer benen ocksâ. Ännu en sanning. Nu ska jag försöka att göra om samma bedrift, eller idioti (gränsen är hârfin) även den här veckan. Jag är en bra bit pâväg. Tror till och med att det kan bli nâgra ytterligare mitellamil. Men jag har slutat att ta ut segrar i förskott. Tävlingsresultat har jag aldrig plockat ut förrän efter genomförandet. Sâklart. Men träningspass och träningsveckor brukar jag kunna räkna hem innan eftersom jag vet att jag sällan hoppar över nâgra pass. Men nu är det slut pâ det. Att leva i nuet. Pâ flera sätt. Att ta dag för dag. Njuta av det man kan och försöka leva som man lär. Allt detta har fâtt en helt ny innebörd pâ det här träningslägret, semestern, mentala rekreationen. Vad som än händer framöver. Vad som läkaren än säger i nästa vecka. Sâ kommer jag att gâ starkare än nâgonsin ur detta. För nu vet jag med säkerhet att jag verkligen diggar att ha ett par löparskor pâ fötterna och kicka kilometrar. Jag blir inte riktigt klok pâ det. Men jag vet. Och det är det viktigaste.