Ruptur av supraspinatus.

Så låter ortopedens diagnos. Efter att ha klämt, känt och pinat mig att för första gången på två veckor få upp armen över huvudet. Med hjälp gick det och ont gjorde det. Inte trodde jag att jag skulle behöva göra ultraljud innan jag är gravid. Har idag sprungit runt på jobbet och berättat om varför jag kommer att tvingas jobba med vänster hand så mycket det bara går ett tag. Och att jag ska på ultraljud. Antar att snabbare än vips så kommer folk tro att jag är gravid. Hur som helst så är det skönt att veta vad det var som brast till inne i kroppen så att jag kunde höra det inom hela mig själv den där ödesdigra löpturen för 2,5 vecka sedan. Jag kan fortfarande inte rotera armen i axelled och det är inte så konstigt. Supraspinatus är en skelettmuskel som ingår i övre extremitetens muskulatur och den hör även till rotatorkuffens fyra muskler. Denna relativt lilla muskel fäster helt enkelt på överarmsbenet och gör att vi kan rotera armen, dra den in och ut från kroppen. Slår man i marken med den kraft jag lyckades få till, när armbågen tog i marken och det gick som en projektil rakt upp, då kan man med våld lyckas slå sönder detta fäste. En bedrift kan man säga, för det är sällan detta händer unga människor. Men det är säkerligen mer sällan dessa unga människor fortsätter att springa i två veckor med en av gasbinda egentillverkad mitella. Visste inte om jag skulle berätta detta för läkaren, men jag är ju tvungen att få veta hur mycket jag får lov att röra mig och springa för att få så snabb läkning som möjligt. När jag berättade om mina eskapader och frågade om jag kan fortsätta i samma stil så tittade hon på mig, skrattade och sa att det är klart du ska springa, du är ju inte skadad i benen, så rör på dig och gör allt som inte gör ont. Genomblödning brukar ju påskynda läkningen och blodet lär ju ha pumpat runt i kroppen därborta i La Santa. Så vem vet, det andra tycker var galet kanske bara var bra. Nu återstår att kika inuti så att inget mer är av och rehabträning hos sjukgymnast för att tids nog bli helt frisk. Tills dess får jag försöka konservera formen så gott det går. Idag ska jag testa intervaller, får se om det funkar utan den rätta pendelrörelsen i armen. Det ska gå. Det måste gå. Bara för att jag vill att det ska gå. Sedan ska jag vara så snäll jag kan och göra allt annat med vänster hand så att armen får vila. Blåmärket som inte gör ont som täcker hela biceps är den inre blödningen av att något gått sönder. Så det är nog rätt köttigt och göttigt där inne. Kroppen är fantastisk och jag ska inte klaga. Hellre ruptur än fraktur som mamma sa. Inget synd om mig. Så sant.