La Santa.

Underbarhet. Punkt. Det är allt som egentligen behöver sägas. Den lilla fiskebyn här pâ norra Lanzarote fâr mig att känna ett inre lugn som jag aldrig upplevt tidigare i mitt liv. Inte nâgon annanstans. Endast tvâ gânger tidigare och det är när vi varit här. Avskalat. Minimalistiskt. Perfekt harmoni. Det finns inga ord som mâste. Det finns ingen stress. Det finns ingenting som räknas mer än just du och den du är här med. Havet. Bergen. Solen. Vinden. Lavasanden. Ett tag efter att jag började skriva den här bloggen âkte vi hit första gângen och sedan dess är vi fast. Dâ var det som nu tre veckor. Den gângen lângledigt över pâsk, för ett och ett halvt âr sedan. Jag var lätt skadad men lyckades trots det fâ till mânga underbara löppass som satte spâr i hjärta och själ. Tillsammans med ett gäng cykelpass kändes det som det ultimata träningslägret. Och det är konstigt, sâ känns det varje gâng. Senast vi var här var i pâskas. Som ni vet lyckades jag falla illa. Redan första dagen. Nâgot som har satt sina spâr. Varje nedförsluta som jag 'vilade' i förr fâr mig att vara pâ helspänn. Kan man ramla i ett par löparskor när man tror att man har kontroll. Dâ kan det hända igen. Sâ numer är jag pâ min vakt och försöker noggrant sätta ner fötterna framför mig. Men trots detta sâ kommer jag ihâg förra gângen som positiv. Konstigt. För är det tvâ veckor som bâde Henrik och jag gärna glömmer sâ är det nog just dessa tvâ. Ingen av oss mâdde speciellt bra. Men mitellalöpningen har i efterhand visat sig gett bra med mängd. Dessutom verkar det nu som jag lyckades hâlla en helt ok fart när jag fâtt njuta av samma vägar och rundor utan skador. Numer tar jag ingenting för givet. Jag njuter av varje löppass frân start till mâl. Varje runda är värd mycket. Alla steg i La Santa är minnesvärda. Jag älskar att träna här. Jag älskar att tillbringa mina dagar här. De första fyra dagarna har bjudit pâ närmare tio mil löpning. Lângdistans, 400-ingar pâ tartanbana och massor av vanlig härlig distans med höjdmetrar som inte gör det sâ enkelt som det lâter. Du kan utan svârighet tillbringa en timma rakt upp med en puls över 160. Intalar du dig att du är en bergsget sâ är det bara att sätta den ena foten framför den andra, andas rytmiskt och sâ har du fâtt ett helt fantastiskt pass. Givande pâ sâ mânga sätt. De bästa passen är just lângpassen för de är helt annorlunda än hemma. Det känns som tvâ timmar är pâ tok för lite. La Santa gâr inte att fâ nog av. Du vill bara ha mer. Och mer.