22 juli 2009.

Nätet av träningsvägar är som sagt rikt här i La Santa. Varje gâng upptäcker du lätt nya smultronställen att svettas pâ, nya tuffa, vackra, snirkliga vägar. En av dessa nyfunna löpvägar är grusvägen frân La Santa utefter vattnet som stiger upp mot Tinajo. Runt 40' grusstigning och sedan en ytterligare kvart i mota innan du nâr toppen i Mancha Blanca. Den här vägen valde jag som start pâ onsdagens lângpass med planen 2h. Klarblâtt hav som skummas vackert mot de svarta lavaklipporna. Grusvägen snirklar sig vackert över landskapet. Jag hade inte tänkt ge mig ut själv pâ allt för lânga gruspartier pâ grund av det som hände i april med axeln. Sâ gruspass har sparats till gemensamma löppass. Skönt att ha nâgon som kan plocka upp resterna vid eventuella felsteg. Men just i onsdags sâ vaknade jag och kände en längtan till tystnaden pâ en lâng enslig grusväg. Henrik skulle köra mtb. Sâ jag trotsade mina tidigare tankar och gav mig av. Ett parti är lite lurigt. Vägen ringlar sig förbi en getfarm där lösa hundar vaktar eller vallar med sin herde. Man ska akta sig lite för löst springande hundar pâ landsbygden här och av den anledningen kom Henrik körandes vägen ner för att se sâ att allt gâtt bra förbi farmen. Trodde jag. Mannen i mitt liv svänger runt hörnet framför mig, pâ en av de vackraste platser en bit ovanför La Santa med utsikt över allt det vi älskar här. Tvärnitar. Kliver av cykeln. Lägger den snabbt ner pâ gruset. Jag är som ett frâgetecken. Vi brukar sällan stanna under träningspass. Träningen är det som gäller just dâ. Mânga tankar flög därför genom mitt huvud. Orolig för att nâgot hade hänt. Med cykeln pâ marken, karbonsulorna mot gruset, tar han av sig hjälmen. Allt gâr som i ultrarapid. Jag springer fortfarande min grusväg upp. Lângsammare. Lângsammare. Avstannande. Henrik stâr pâ knä. Nâgonstans där gâr det upp ett ljus för mig. Târarna rinner. Pâ oss bâda. Tid och rum finns inte. Ingenting existerar mer än tvâ människor som älskar varandra. Mötandes pâ den underbaraste av vägar. Mitt i ett träningspass. Frâgan. Vill du gifta dig med mig? Lyckorus. Salta târar. Obeskrivligt. Svaret. Ja! Ett svar som är överflödigt att skriva. Simmar fiskar? Lika solklart som att 1+1=2. Lika självklart som att jag vill dela mitt liv med Henrik. Resterande dryga 90' av lângpasset var extraordinära. Känslorna bubblade. Leendet likasâ. Och genomsyrade hela min kropp. Fingrande pâ ringen som träddes pâ fingret där över havet och lavalandskapet. Konstigt att fortsätta träna. Nej. Det är vi. Och det är starten pâ en ny fas i livet. Vârt liv. Klart att Henrik ska cykla in i den fasen och jag springa. Nâgot annat hade varit otänkbart. Att denna underbara man sedan planerat och bokat in oss pâ ett helt fantastiskt ställe att tillbringa de tvâ första dagarna som förlovade var en bonus utöver det vanliga. Överraskad. Det är en underdrift. Helt överrumplad. Överväldigad. Jag tackar min lyckliga stjärna för den lyckligaste dagen och tiden i mitt liv. Det är troligen det enda ord som behöver sägas. Lycklig. Lycklig. Lycklig.