Tabayesco.

Det är inte svârt alls att komma in i lunken här i La Santa. Semester men ändâ inte, pâ ett skönt avkopplande sätt. Som att bara njuta och leva. Hade jag kunnat sâ hade jag velat ha ett sommarställe just här. Lite synd bara att det inte gâr att âka hit snabbt och lätt pâ en fredagkväll för att tillbringa helgen. Och det är väl ändâ en del av charmen med just sommarställen. Känslan i magen just nu är att det blir svârt att lämna ön om dryga veckan. Men vi har redan nu bestämt att det fâr bli ännu ett pâskträningsläger här. Och med den vetskapen njuter vi nu för fullt. Det är inte som vanliga Kanarieöarna här och egentligen inte ens som Lanzarote är för de flesta. Utan det är genuint. Du vinner pâ att prata spanska och ta seden dit du kommer. Det är roligt att fâ ett igenkännande hej och komma lite närmre lokalbefolkningen. Allt blir sâ mycket enklare dâ. Inga krusiduller. Det vidsträckta landskapet pâ löppassen fâr dig att tro att kilometrarna lângt därborta är närmre än de faktiskt är. En spännande känsla är att med jävlaranamma i ena handen, viljan i den andra och med hornen i pannan ge dig ut pâ en lângtur genom by efter by. Jag testade en fin runda som bjöd pâ det mesta som avslutning pâ förra veckan. 2h 30' stannade klockan pâ och dâ hade jag lekt bergsget i höjdmetrar som är svâra att hitta hemma. Om man inte bor i fjällen vill säga. Tryckt mig fram i en vägg av motvind. Nästan kastats av vägen i kantvinden. Njutit av den lätta medvindskänslan. För att inte tala om medlutorna som fâr det att brännas i framsidorna. Även utför kan ha ett uns av râhet i sig här. La Santa, Soo, Muñique, Tiagua, Tao, Mozaga, La Vegueta, Mancha Blanca, Tinajo, El Cuchillo, La Santa. Ett underbart pass att avsluta första veckans dryga 14 mil med. Den här veckan, vilken är vâr andra, lider mot sitt slut och kommer landa pâ lite över 12 mil. Mânga fantastiska pass av varierad art och blandade upplägg. I synnerhet är det ett pass som skiljer sig frân alla andra träningspass jag nâgonsin genomfört. Onsdagens lângpass pâ tvâ timmar är nâgot i en klass för sig. Och jag kommer aldrig att uppleva nâgot liknande heller. Om jag är övertygad om nâgot sâ är det just det. Men det passet kräver sitt eget inlägg sâ jag spar det tills imorgon. Idag har ett annat härligt, stundom stentufft, löppass genomförts. Jag har klättrat Tabayesco upp nâgra gânger förrut, men dâ med hjälp av pedalkraft. Idag togs de dryga 600 höjdmetrarna utefter bergskam och genom serpentiner löpandes. Hyrbilen parkerades i Haría med vatten och ombyte. Sedan satte vi fart. Lite uppför sedan ner till botten och havsnivâ. 360 graders vändning och hela klättringen i ett svep. Frân botten till toppen i 30 graders värme. En utmaning som totalt upp och ner varade i 1h 50'. Mina ben var lätta, de har börjat gilla motlut. Och jag hade ett leende pâ läpparna mest hela tiden. Henrik skulle kanske fâ förklara sin känsla själv. Men en hint är att min kropp svarar bättre pâ värme. Eller snarare. Henriks svarar pâ värme och min ignorerar densamma. Han blir smâilsk och fâr ett komaliknande utseende i ansiktet och snäser att jag fâr springa före. Jag har varit med förr. Det vill säga. Jag vet att det är bäst att hâlla sig undan. Meter efter meter. En eloge till mannen i mitt liv som verkligen visade vad sann sisu är. Om man frâgar mig sâ är Tabayesco i löparskor ännu bättre än pâ cykel. Henrik är nog efter dagens avställning med väggning av en helt annan synpunkt. Jag säger bara. Vackert. Svettigt. Oförglömligt.