Kvällsdopp.

Näst sista veckan innan semestern är nu avslutad, jobbmässigt. Vilken vecka. Den går till historien och det tror jag att de flesta håller med om. Kanske till och med så att man sitter på ålderns höst och berättar för barnbarnen om den. Det är inte ofta jag har sömnlösa nätter på grund av värme här hemma i det avlånga. Bara att tacka och ta emot. Inte ofta man skippar den där tjocka tröjan när man går på konsert. Gårdagens Ternheim/Thåström var ett underbart undantag från regeln kalla kvällar. Det var för varmt med linne vid midnatt. Underbar känsla. Det är inte heller ofta badkrukan T frivilligt hoppar i plurret här hemma. Och sällan är det man funderar över hur tidigt eller sent man ska träna för att inte flyta bort. Häftigt härdande träningslägerkänsla. Jag njuter till fullo. Och ännu har inte semestern startat. Fantastiskt bra. För mig är det inte vädret i sig som kommer etsa sig fast i minnet utan det är alla speciella 'moments' under den här veckan. Och de har varit många. Några har mer med mitt yrkesverksamma jag och inte Spring-Therese att göra. En sak är dock säker, det blir inte bara roliga utmaningar i löparskor till hösten. Spännande. Stunden framför Thåström fick mig att förstå en sak. För Henrik är denna man som Kent är för mig. Spelar ingen roll hur många extranummer det blir för konserten är för kort hur som. Kent och U2 är mina favoriter som jag aldrig tröttnar på. Thåström håller på att jobba sig in på den listan. Varma rysningar över hela kroppen när jag fick höra Die Mauer live. Det var nästan en 747-upplevelse. Men bara nästan. Önskar att jag var med när det begav sig på Ebba-tiden. Fast tursamt nog gick jag i en punkig klass på gymnasiet. Hälften alternativa musiktokar, hälften sportfånar som jag. Och vi gick över gränserna i vår klass och de flesta var kompisar med alla. Där upptäckte jag Ebba Grön och annat smått och gott. Igår var som att bege sig bakåt en femton år i tiden. Veckans första två kvällar var det snarare som att blicka tjugo år tillbaka. Vi kunde inte slita oss från landet efter helgens sköna semesterkänsla. Därför avslutades måndag och tisdag på min mammas solskensaltan efter kilometrar på blödande asfalt. Vet inte om jag vågar erkänna att jag under våra två tidigare sejourer i La Santa inte har badat en endaste gång. Sammanlagt fem veckor i värmen på de berömda holmarna utan dopp i det blå. Men den här veckan har det badats. I Svearike. Barn på nytt. Illmarigt leende på läpparna. Kläderna kastas av. Från bryggan slänger man sig i. Pirrande känsla i magen. Plask. Kyla omger kroppen. Skönare än så kan det inte bli efter 90' fostrande distans i hettan. Jag har fått smak för salta dopp. Tur är väl det för när jag, som min sjukgymnast beskriver det, åker tillbaka till brottsplatsen för axelskadan så ska vissa rehabövningar genomföras i vatten. Och med veckans kvällsdopp i färskt minne så är jag bra sugen på att kyla ner kroppen blickandes ut över den oändliga horisonten utan land i sikte. Drygt en vecka kvar. Jag behöver inte ens längta. Bara luta mig tillbaka i balkongstolen och njuta av ett glas rosé i solnedgången. Sommar. På riktigt.