1 vecka.

Så var dagen D där. Den där jag haft framför mig och väntat på med stor portion glädje. Men med lika delar förvirrad nyfikenhet och nervositet. Hur skulle det nu bli. Hur skulle det kännas. Jag vaknade förra måndagen och kände ett otroligt pirr i magen. Förväntansfull fick jag skjuts till min nya arbetsplats. Jag kommer inte ihåg de känslor jag hade när jag började första klass. Och jag har ju haft flertalet jobb genom åren. Men trots det kan jag inte minnas att jag känt så här. Känslan kan bara liknas vid de där stapplande stegen man tog in i skolan första gången med ett otal år framför sig. Tänk att sådana känslor kan väckas till liv 25 år senare. I vuxen ålder. Med en massa erfarenheter om livet. Märkligt. Men ändå så skönt. Nervositeten visar att det är på riktigt. Man ska vara spänd och nervös för att det ska gå bra. För att man ska skärpa sina sinnen. Inte vill man göra ett dåligt första intryck. Man vill vara rätt. Säga rätt saker. Verka skärpt. Precis som om det vore en tävling. Utan att det är det så är det samma känsla av prestation. Inte vet jag om jag sagt något smart. Och inte vet jag vad de tycker om mig. Men en sak är säker. Jag har bara varit mig själv. Och jag har haft en riktigt bra första vecka. Inblick i spännande och utvecklande saker. Harmoni. Och många skratt. Jag säger som min nya chef. Det här kommer bli riktigt bra. Egentligen har det varit en ganska vanlig vecka i mitt liv. Äta, träna, sova. Så som fritiden brukar se ut. Och jag gillar det skarpt. Sedan lite sociala delar någon gång emellanåt. När andan faller på. Eller när man spontant blir inbjuden till en kräftskiva utan att känna några. Som i lördags. Vilken enastående kväll det blev. På volley, utan planering. Löppassen något färre, träningstimmarna likaså. Förra veckan var starten på att försöka hitta formen till lördag. Fullmatad spinningvecka. Det vill säga alla tre klasserna kördes och vad kul vi hade. I synnerhet när fläktsystemet började blinka och la av helt. 29 starka cyklister och jag tog oss igenom den sista halvan av 90'-klassen med bravur. Luftfuktighet och värme som i en våtbastu. Sista intervallerna var inte att leka med. Och jag är imponerad att inte någon klagade efteråt. Men som en kille uttryckte det, med VM i fotboll 1994 och hettan som rådde i åtanke. En av fotbollsspelarna sa då, att inte har vi kommit hit för att känna på värmen utan vi ska spela fotboll. Och på samma sätt resonerade killen på klassen. Med rätt inställning kommer man långt. Att se saker som en möjlighet och en utmaning istället för att stirra sig blind på problemen kan nog hjälpa oss alla i olika situationer. Idag började en ny vecka. Den andra på min nya arbetsplats och det känns som jag varit där flera veckor. Inte alls för att jag känner mig varm i kläderna och inte alls att jag presterar på en sådan nivå. Ännu. Men den harmoni man känner och det lugn mina kollegor utstrålar får mig att le och känna äkta glädje. Varma människor. Samma sköna känsla som jag kände på dagens spinningklass. Avslutningen gav mig gåshud. Så har jag aldrig känt som instruktör förut. En fantastisk klass och jag är stolt över att få vara instruktör för de som kommer på mina klasser. Jag hoppas på mycket skratt och gåshud under hela hösten. På många olika sätt. Varje vecka.